Ett Norrköping av skokartonger?

Eftersom jag är ordförande i en av Uppsalas moderatföreningar (den södra) är jag även inbjuden till partiets kommunfullmäktigegruppsmöten. Huvudverksamheten på mötena är, kanske inte helt oväntat, att gå igenom ärenden till nästa kommunfullmäktigemöte. Men ibland ger en inbjuden talare en presentation. Den här veckan berättade kommunens förhandlare från överläggningarna med regeringen om fyrspår om det avtal de håller på att förhandla fram.

I korthet går avtalet ut på att regeringen kan tänka sig att ge uppdrag om fyrspår till Uppsala, men bara om Uppsala lovar att dubbla sin redan sverigehögsta byggtakt. Målet nu ska vara 52.000 nya bostäder (ett nytt Norrköping) i södra Uppsala före 2050. Bidrag till transportinfrastruktur kan ges, men bara om Uppsala bygger spårvagn mellan Gottsunda och Bergsbrunna.

Den förhandlade tjänstemannen var märkbart nöjd med planen, och menade att allt som nu krävdes var lite mod från politikerna.

Frågestunden var kort och jag hade redan under presentationen skrivit ett par ark fulla, så jag summerade ihop mig i tre punkter:

• Namngivningen? Uppsala har en lång och rik historia. Man vill dra spår tvärs över Fyrisvall, känt från runstenar och isländska sagor, men området ska nu kallas “Södra staden” och spåret från centrum kallas “Kunskapsspåret” - namn som lika gärna kunde höra hemma i Linköping eller Katrineholm. Namngivningsnämnden bör genast aktiveras!
• Ekonomin? Beräkningarna såg ut att vara baserade på dagens bostadspriser och dagens ränteläge. Kommunens ekonomi i det hela baseras på värdeåterföring, dvs att kommunen kan ta betalt för att tillåta bygge av täta höghusrader av byggherren. Min fråga om hur planen skulle fungera på en bostadsmarknad som mer liknar 90-talets besvarade förhandlaren med att “Sveriges befolkning har växt sedan Jesus gick runt i shorts”, vilket jag varesig uppfattade som sant eller relevant.
• Visionen? Få medborgare i medborgardialogerna beskriver nya höghusförorter som sitt första mål. Uppsalas identitet är studentstaden “där själva kajorna tala latin” och centralplanerat byggande gav oss Gottsunda. Förhandlaren svarade att Gottsunda var länge sedan och att man aldrig skulle bygga så många hyresrätter på samma plats igen. Dessutom låg ett nytt Norrköping i linje med 2016 års översiktsplan.

Jag kan inte undgå att bli lätt bedrövad, inte minst av visionslösheten. Det första Norrköping har byggts över 700 år, det andra ska byggas som en förort baserad på maximal kommunal byggskatt (“värdeåterföring”) över 30.

Det är för mycket kvantitativt tänkande och alltför lite fokus på kvalité i Uppsala nuvarande framtidsplaner. Om någon vill bygga ett Norrköping så vill jag höra om promenaderna inte om exploateringsgraden. Om nuvarande översiktsplan tillåter att 10.000-tals bostäder läggs till utan annan analys än rent kvantitativ så behöver den minst förtydligas och i värsta fall göras om från början.

Rödljus, inställda bussar, trafikinfarkt, och misstänkt överdosering av sojalatte

Trots manuella flaggvakter fungerar överfarten vid den tillfälliga bron vid Flottsund så dåligt att UL nu ger upp flera busslinjer. Linjerna upphör tills vidare på sträckan. Tidigare körde deras förare mot rött i ren frustration.

Så här ska det tydligen vara tills våren 2017. (Jag vill minnas att KB 4 kunde sättas upp på en halvtimme. Kanske kan scouterna hjälpa till?) Ansvarigt miljöpartistiskt kommunalråd står antagligen fast vid sin uppmaning åt bilister, och nu även bussresenärer, att ”stå ut”.

Samtidigt som man bygger mer än någonsin försämras situationen för pendlare. Logiken finns kanske att finna i arbetet med Södra staden (som man vill döpa om Ulleråker, Ultuna, och Sunnersta till). Där lovas att alla ska nå ”det mesta inom fem minuter”. Vi behöver ingen fungerande infrastruktur eftersom ingen ska pendla i framtiden.

En framtidsvision där vårsolen skiner när Regnbåge och Måndroppe glatt vinkar hejdå från sitt veganska dagis och du, liksom alla du känner, cyklar lådcykel till jobbet på byrån med en sojalatte i handen, blir allt tydligare.

Ännu tydligare blir visionen när man noterat att kommunens egna trafiksimuleringar leder till ofrånkomlig trafikinfarkt. Inte ens en ytterligare bro över Fyrisån kommer att hjälpa.

När jag lägger ihop rödljuskörningarna, de inställda busslinjerna, det yrvakna kommunalrådet, femminutersdrömmen, och den stundande trafikinfarkten, undrar jag om det någonsin var tänkt att fungera? Är det vi ser helt enkelt resultatet av för mycket sojalatte och lådcykeldrömmar?

För att hantera den uppkomna situationen väljer kommunen nu att aktivera några av sina 75 kommunikatörer och dela ut en mycket vacker trycksak där de tackar för vårt ”tålamod”. Yta är innehåll.

Jag tror det kan vara läge att överväga arkivering av den nuvarande översiktsplanen. Om det inte går snabbt och smidigt att ta sig mellan hem, skolor, och arbeten så fungerar ingenting. Tät stad och höga hus kommer att fungera utmärkt för de som faktiskt bor inom fem (eller kanske upp till tio) minuters gångväg från tågstationen. Resten av Uppsala behöver fungerande vägar och bussar som går snabbt och ofta.

Rött ljus

Halv sex på måndagsmorgonen stannade en röd lampa mig vid Flottsundsbron på vägen till Arlanda. Framför mig stod en bil. Från andra hållet kom inga bilar. Lampan lyste röd. Sakta fylldes kön på bakom oss. Ett ihärdigt rött sken i vinternatten. Efter några minuter till gav folk upp och körde över.

Det är god sikt över bron. Bilarna på andra sida syns tydligt åtminstone 100 meter innan bron, enfilig har den varit i över ett år utan att rödljus behövts.

Lite senare samma morgon noterade lokaltidningen att lokalbussarna också givit upp och nu börjat köra mot rött. Bussbolaget fann beteendet ”helt oacceptabel” och polisen menade att man kanske borde ”se över rödljusen”. Kommunen meddelade att man satt in flaggvakter.

Att man ger upp den tekniska lösningen (med ”avkännare” och allt) och istället ställer dit människor med flaggor känns ”speciellt”. Har Sverige peakat som tekniknation? Är vi på väg tillbaka från maskinbyggande till låglönetjänster (som egentligen kanske inte behövs)?

Kommunalrådet och liberalpartisten Mohamad Hassan är inte imponerad av hur de rödgröna duckar sitt ansvar, och tycker att hela kommunens trovärdighet i planfrågor står på spel. Maria Gardfjell, miljöpartist och ordförande i gatu- och samhällsmiljönämnden, menar hon inget kan göra (utöver att ställa ut flaggvakter i rusningstid) och att bilisterna helt enkelt ska stå ut med bilköerna.

Att miljöpartiet vill att det ska vara dåligt att åka bil är väl ingen direkt överraskning. Utsläppen är man nog inte så intresserad av (Tesla 3 ligger bara ett par år in i framtiden), men att folk ska vara fria att resa när och hur de själva vill stör antagligen Gardfjell väldigt.

Hassan har en bra poäng. Kommunens trovärdighet i planfrågor är låg. Översiktsplanen leder mot trafikinfarkt, och om man hade haft en seriös framförhållning hade Dag Hammarskjöds väg från Sunnersta in till stan varit fyrfilig innan de nya höghusen i Bäcklösa påbörjades och brorenoveringen i Flottsund startade. Det finns ett bättre sätt.

Slutligen kan jag inte undgå att irritera mig på att UNT inte vet att den gamla Flottsundsbron var enkelfilig ett bra tag utan varesig lampor, flaggor, eller problem. Och hur uttalar de Flottsund? Har de inga journalister som bor i Uppsala?

Ett Uppsaliensiskt Saltsjöbaden

I slutet av 1800-talet, då Stockholm storleksmässigt befann sig där Uppsala är idag och snabbt växte från hundratusen till trehundratusen innevånare, bestämde sig finansmannen K A Wallenberg och industrialisten Ernst Thiel för att dra järnväg samt anlägga en exklusiv badort och villastad där då mest fanns skog, kala bergstoppar, och djupa dalar.

I arbetet med Uppsalas översiktsplan kallades ett av de sju scenarion som utvärderades ”Attraktiva Landskap”. Tanken var att utveckla västra ”mälarstranden”, kanske hela vägen från Lurboån till Wiks slott, och (möjligen) knyta ihop det med spårbunden kollektivtrafik hela vägen in till den (nästan) planerade järnvägsstationen i Bergsbrunna.

Jag tycker det här låter jättespännande, men tyvärr kom man tydligen fram till att det var billigare att bygga kollektivtrafik i andra riktningar.

Medborgarmonolog om Södra Staden

Slutrapporten för medborgardialogen om södra staden har kommit.

Mötena i de berörda områdena blev inte som man hade tänkt sig. Det kom fler människor än man tänk sig och det planerade formatet fungerade inte. Jag tror att det beror på att det planerade formatet var presentation från kommunen följt av att medborgarna skulle sitta ner i grupper och diskutera med varandra. Många hade nog väntat sig dialog och att bli behandlade som medborgare.

998 svar har kommit in på webbenkäten. Som alla som tittat på frågorna snabbt kan förutse är resultatet mestadels tvetydigt och svårtolkat. 992 kommentarer om vad de glömt att fråga har också kommit in.

I frågan om hushöjd vinner blandad höjd (55%) följt av låga hus (30%). Om det ska tolkas blandad höjd överallt (varannan högt och lågt) eller olika på olika platser är fortfarande ett mysterium. (Eventuellt vet inte frågeställaren själv.) Många som idag bor i området har också skrivit att de inte vill att det byggs alls – särskilt inte någon tät stad – man prioriterar småskalighet och närhet till naturen.

I frågan om framtidens resande vinner gå och cykla stort med 42% av rösterna. Antagligen eftersom frågeställningen innehöll löftet att man skulle vara framme inom fem minuter.

På frågan om varför man vill bo i det område som ska döpas om till ”södra staden” svarar 57% närhet till naturen, 14% har ett eget alternativ, och 11% svarar ”rik fritid”.

Rapporten innehåller ingen slutsats. Min kritik mot enkätfrågorna är väldokumenterad, men om jag ändå ska dra någon slutsats är det att exploatering (och särskilt höghusbyggande) i ”södra staden” har svagt stöd hos medborgarna. Den stora frågan är vad man tänker göra med den informationen?

I ”Fördjupad översiktsplan för södra staden – samrådshandling” finns dock medborgardialogen sammanfattad på en sida. Här väljer dock kommunen att lyfta fram dialogen med ”tysta grupper”, men skriver också:

”Resultaten från dialogen visar att medborgarna vill ha en stad med blandad höjd som är anpassad till de olika områdenas förutsättningar. I svaren framkom att gång och cykel ses som det vanligaste transportsättet, med det behöver kompletteras med bil och kollektivtrafik.”

En mer intressant analys hittar man i kapitel 4 i stycket om ”kulturella och sociala konsekvenser”:

Potential till positiva konsekvenser, främst för de som flyttar till området. Risk för negativa konsekvenser p.g.a. att rekreationsområden bebyggs.

Jag känner att jag nog hellre tackar nej till ”södra staden” och behåller årummet, Ultuna, Ulleråker, och Sunnersta istället.

Vackra broar?

Eftersom man verkar maniskt besatt av att förtäta allt här i Uppsala måste man naturligtvis bygga nya vägar och broar också. Gärna tvärs igenom ett grönområde.

När jag är på dåligt humör undrar jag ibland om resonemanget gått så här:
- Oj, titta här finns ett villaområde omgivet av natur där många verkar vilja bo.
- Låt oss schakta bort allt grönt och bygga höghus och parkeringsplatser!
- Ja, då kommer alla att bli lyckliga!

Lyckligtvis är jag oftast på gott humör.

Nu vill man i alla fall bygga en väg och en bro från Gottsunda till en ännu inte planerad ny järnvägstation i Sävja. Tanken är antagligen att förenkla för oss Stockholmspendlare. Tyvärr verkar det även som om man i hasten vill bygga bort en hel del natur - anledningen till att pendlarna vill bo här i första hand.

Trästabron

Hursomhellst. Det hela är ute på någon sorts ”samråd” och i dagens UTN kan man läsa om ett förslag att istället bygga om kungsängsbron för högre kapacitet med den ”mycket vackra” Trästabron som förlaga.

(Gamla) Årstabron ca 1930.

För mig ser Trästabron ut om en vanlig betongbro. Om man letar vackra förlagor kanske Gamla Årstabron eller järnvägsbron i Riga kunde fungera.

Om man nu absolut måste dra en bro tvärs över Fyrisvallarna förordar jag något i still med Flisa bro. Och cykelbro.

Flisa bro