En kort konversation mellan en gammal klasskamrat och hans mor på instagram fick mig att minnas vår skola på 80-talet.
Vi bytte lärare varje termin under lågstadiet. Jag tror inte att någon av dem hade lärarutbildning. Några minns jag som sköna typer, andra var kanske direkt olämpliga som lärare. Det fanns inte plats i skolan för oss, så vi gick i ett par baracker en liten bit bort.
Till mellanstadiet slogs klasserna ihop. Jag tror vi blev 28 elever i klassen, men i gengäld fick vi efter en stund en ”riktig” lärare som stannade med oss.
I högstadiet bussades vi inte till den närmaste skolan utan in till Gränby. Några försvann till OBS-klassen. En del lärare var enastående, andra kanske väl inriktade på att förbereda revolutionen. Gränbyskolan hade sina problem med hot, våld, och stölder – jag minns hur förvånad jag blev på gymnasiet när saker som inte låsts in inte automatiskt blev stulna.
Över det stora centralkapprummet vaktade skolvärdinnan Maj Waxberg. Parken utanför skolan, som åtminstone på min tid mest var en gräsmatta, har nyligen fått namn efter henne.
Idag går våra barn på den närmaste kommunala skolan. Lärarna imponerar på mig. Rektor lika så. Ett oräkneligt antal datorer, iPad, grupprum, och extrapedagoger finns redo om de behövs. Vid bråk dyker inte en, utan två extraresurser upp i klassen veckan efter.
Skolan är populär så det är lite trångt ibland. Barn från miljonprogrammen på andra sidan gula stigen använder det fria skolvalet för att lära sig räkna och läsa hos oss.
På samma sätt kommer vi och våra barn kunna välja en skola vi tror på när det blivit dags att lämna Sunnersta.
Det var inte bättre förr.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar