I första kapitlet av Land för hoppfulla, moderaternas manifest för ett nytt sekel från 1997, ställer diktarfilosofen Lars Gustafsson sig frågan “Hur blev det så här?”.
På 50-talet var det inte märkvärdigt att en man med ett vanligt jobb kunde hålla sig med bil, bostadsrätt och sommarstuga medan han försörjde fru och familj. Gustafsson beskriver perioden som “så angenäm, så oskuldsfull, så gynnsam för normala människor i normala aktiviteter and det aldrig tidigare funnits något liknande och att den heller aldrig har överträffats”. Barnen umgicks fritt över klassgränserna och en son till en invandrad fabriksarbetare från Italien tog studentexamen tillsammans med sina nya klasskamrater.
Nu (1997) har Bergslagens sågverk och industrier tystnat. I Brattheden, Ramnäs och Norberg kan man höra storlom och trana hela somrarna och de flesta människor befinner sig “i åtgärder”.
Jag fann en oväntad likhet i en annan bok på mitt skrivbord. I den 31-årige J. D. Vances självbiografi Hillbilly Elegy från 2016 beskrivs hur tidigare generationer flyttat i fabrikerna i Ohio där det fanns bra jobb som man kunde försörja en familj på. Idag kallas området rostbältet.
Kanske finns det en likhet. En berättelse om en värld som dragit vidare, och ett gammalt samhällskontrakt som inte längre gäller. (Identitetspolitiska eliter beskriver båda människorna i Ohio och Bergslagen som privilegierade men särskrivande.)
Jag är rädd att den svenska drömmen mår lika dåligt som den amerikanska. När vägen till ett vanligt medelklassliv med villa, Volvo och vovve trängs av skenande marginalskatter och rusade bostadspriser är jag inte förvånad om folk söker sig till det-var-bättre-förr-politik.
Tiden 2006 till 2010 var en tid av hopp. Vårt jobb inför 2018 måste bli att erbjuda ett nytt hopp. (Jag bläddrar vidare i det 20 år gamla manifestet för ett redan väl påbörjat sekel.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar