Moln vid horisonten

Vid Ultunas gamla botanisk-genetiska trädgård faller nu träden och täta rader av lådliknande höghus skjuter upp. Det fält som tills nyligen var engelska skolans rugby- och fotbollsplan är uppgrävt. I detaljplanen finns ingen plats för idrott - husen står för tätt. Redan nu står trafiken på genomfartsleden utanför ofta stilla.

I Uppsala finns nu ett överutbud på nyproducerade, dyra lägenheter. Lokaltidningen skriver att “marknaden översvämmas av osålda lägenheter” och under det senaste kvartalet har bostadspriserna sjunkit med 13%.

Fastighetsbolagen menar nu att “kommunen måste dra ner på kraven på hållbarhet och snygg arkitektur”. Bostadsrättsbyggare “drar i nödbromsen” och planerna ställs om mot fler hyresrätter.

Hyreshöghus utan krav på gestaltning eller hållbarhet och så tätt att plats för idrott och rekreation saknas är kanske någons vision för framtidens Uppsala, men absolut inte min. Samtidigt planerar man att bygga 50.000 nya bostäder - ett nytt Norrköping de närmaste åren. För mig låter här som ett nytt miljonprogram. En vision om Gottsundakopior.

Till Idrotts- och Fritidsnämnden nu i veckan har vi ett detaljplansförslag för en del av nya Ulleråker att ta ställning till. Där det idag växer skog ska hus upp till 14 våningar höga byggas. Den sociala konsekvensanalysen påpekar att bygget är så tätt att inga idrottshallar eller ytor för aktivitet eller rekreation fått plats.

Jag tror inte att “det löser vi sen” kommer att fungera i stadsplaneringen. Marken kommer att vara dyr i morgon också, och både boende och inflyttade förtjänar en fungerande infrastruktur.

Om vi dessutom kombinerar “vi löser det sen” med slopade krav på gestaltning och hållbarhet samt nytt fokus på hyresrätter så mörknar det vid horisonten.

I Ulleråker kan en gyllene möjlighet kan ha gått förlorad. Det blev ingen bomässa och inget uppsaliensikt “Västra hamnen”. Nu krävs att vi styr undan från en grå miljonprogramsdystopi. Det räcker med ett Gottsunda.

Den stad vi bygger idag är den vi ska leva i imorgon.