På gårdagens brunch var en av dotterns vänner med via videosamtal. Hon visade upp sina nya frisyr, och var också med under dotterns sminkning inför kyrkan. Sånt ger mig en tydlig känsla av att leva i framtiden.
I Uppsala planeras en framtid med höghus kring smala vägar. Kanske tänker man sig att kraschad infrastruktur ska tvinga folk att köpa lådcyklar. Kanske tänker man sig att döda det fria skolvalet genom att helt enkelt göra det omöjligt att förflytta sig i rusningstrafik.
I dialogen med medborgarna lovar kommunen att du kan “nå det mesta inom fem minuter”. Kommunens egen trafikanalys pekar dock mot total trafikinfarkt. I visionen för det nya miljonprogramsområdet i Ulleråker “leder trafikstråken snabbt ut i landet” samtidigt som de boende cyklar under vår, sommar, och höst men åker spårvagn på vintern, och “Besökare från världens alla hörn kommer sällan med egen bil. Därför behöver du inte äga en bil eller något annat transportmedel.” (Inte ens i en visionstext på fyra stycken hänger det ihop.)
Istället för att knåpa ihop en egen simuleringsmodell nere på plankontoret och drömma sig tillbaka till 1900-talets första halva, skulle man kunna välja att blicka framåt.
OECD har undersökt hur urbanisering, delningsekonomi, och självkörande fordon kan samverka. Några möjliga resultat är samma mobilitet med 90% färre bilar, stora frigjorda ytor som inte längre behövs för parkering, och stora förändringar i behovet av kollektivtrafik. Om Uppsala bygger spår för spårvagnar kan de lagom till färdigställandet vara lika omoderna som när de senast togs ur drift 1953.
Om jag fick bestämma skulle vi köra en omstart för trafikplaneringen i Uppsala och förbereda oss på att framtiden antagligen är på väg. En framtid utan spårvagnsromantik och som inte ängsligt blickar tillbaka till en tid då bondeförbundets Hjalmar Nilsson var vägminister.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar