Närmaste vägen hem för förra fredagens middagsgäster innebar att de passerade genom Gottsunda. Strax efter elva (vi har barn, ok?) fick jag meddelande från dem att det var upploppsstämning i Gottsunda och att bränder blockerade genomfartsleden. Grupper av barn och vuxna, en del maskerade, hade släppt igenom deras bil. Inga blåljus i sikte.
Enligt lokaltidningen var busstrafiken då redan inställd efter att en molotov studsat mot en stadsbuss utan att gå sönder.
Mina vänner påpekade att teaterbienaler och stadsodling “känns som en parodi på lösning”. (De rödgrönas plan för Gottsunda är annars svår att göra parodi på.)
Det var mörkt ute. Ljudet och ljuset från en polishelikopter syntes och hördes en timma senare fortfarande tydligt. Familjen sov, så jag cyklade bort till Gottsunda.
Det brann fortfarande lite här och där, men det var lugnt. Folk stod i mindre grupper och hängde eller snackade. Inga blåljus.
Enligt polis som var där fanns specialutbildad antikravallpolis, helt kapabel att ge Gottsundaborna det lugn och ro som resten av staden ånjuter, på plats. Men istället valde polisledningen att skicka in dialogpolis för att förhandla med lokala kriminella ledare. De ställde motkravet att inga poliser ska verka i Gottsunda - och verkar ha fått igenom sina krav. Medborgare som tvingades kliva av bussen lång tidigare än planerat fick själva gå hem bland bränderna - polisen stannade på avstånd.
Nu kan “kriminelle Kalle” alltså berätta för sina grannar att inte ens polisen gör något här i Gottsunda utan att prata med honom. Vem vittnar nästa gång polisen vill ha hjälp? Är detta systemkollapsen?
Jag är ingen specialist på polistaktik, men i Stenhagen i juni verkar man ha löst problemet med hjälp av nolltolerans, inlåsning, och konsekvenser. Det tycker jag låter bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar