I fredags besökte vi en “missile site” strax norr om San Francisco. Under kalla kriget stod NIM-14 Nike Hercules missiler där redo att, som ett sista försvar mot de sovjetiska bombarna, skjuta upp en W31 kärnladdning och rensa hela himlen.
Likadana missiler fanns även i Västtyskland och Norge. De kunde utrustas med konventionell sprängladdning samt 2, 20, eller 40 kilotons kärnladdning. De kunde även användas mot markmål.
Efter en lite trevande inledning frågade veteranen som guidades oss om vi kände oss säkrare med kärnvapen. Han reflekterade över säkerhet och frihet; om att kunna cykla till skolan; om att allt krångel idag gör att det tar lika lång tid att flyga som att köra från SF till LA; och om att dagens fiender inte är lika lätta att känna igen som gårdagens, samt nämnde händelserna i Dallas. (Alla flaggor i parken var på halv stång.)
Det visade sig att vår guide faktiskt hade undervisat en termin i Linköping.
Nere i bunkern stod raketerna sida vid sida. Barnen fick hjälpa till att knuffa dem på plats, köra varningssirenen, öppna luckorna, och starta hissen för att föra upp raketen till ytan. Efter guidningen var klar fick de hjälpa till att fälla ned och ställa tillbaka raketen igen.
I funderingarna kring Sverige och Nato kan man, likt socialdemokratiska aftonbladet, välja att se de baltiska ländernas fria val att gå med i Nato som en inringning av Ryssland och därefter visa förståelse för Rysslands annektering av Krim. Man kan oroas över att liknande ryska annekteringar i Baltikum med ett natomedlemskap skulle kunna dra in vår nedrustade försvarsmakt i en hopplös strid mot en övermäktig fiende. Man kan fråga sig om vi verkligen vill vara allierade med Erdogans Turkiet, eller reflektera över det misslyckade försöket att befria och demokratisera Irak.
Jag lutar åt att vi hör hemma med de västerländska demokratierna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar