Februarinämnd

Lokaler har varit ett mycket pratiskt och påtagligt problem för idrotts- och fritidnämnden. Möten har hållits i för små rum med få stolar och dålig ventilation. Det känns inte seriöst. Mer, och kanske överdrivet, seriöst kändes det att låna KS-salen i stadshuset. (Jag antar att det står för kommunstyrelse eller liknande?) Oljemålningar av bistra män i uniform pryder väggarna.

De rödgröna ställde som jag redan berättat in januarinämnden eftersom det inte fanns några ärenden att behandla. Februarinämnden blev vår längsta hittills.

Information från ”Hitta ut” inledde mötet. Därefter blev det snabbt allvar.

Kommunen har tillsatt sin vice brandchef med erfarenhet från bland annat jordbävningarna i Algeriet och Nepal att samordna flyktingsituationen. Korrekt, påläst, och (om han inte tagit av sig tweedkavajen för att presentera i skjortärmarna) välklädd, informerade han och svarade på frågor.

Den första uppgiften har varit att få överblick över läget. Alla kurvor verkar peka mycket snabbt uppåt. Så snabbt att tidigare flyktingmottagning i Uppsala nästan såg försumbar ut. Utöver de 400 ensamkommande som Uppsala förbundit sig att ta emot, har andra kommuner placerat ytterligare 700 (mestadels) unga män i Uppsala. Man arbetar för att förstå läget bättre. Direkta frågor om verklig ålder (få svenska läkare anser sig kompetenta att bedöma), ankarbarn (10-40% tar hit sin familj när de fått uppehållstillstånd), och annat besvarades.

På min fråga om det här är en ”systemkollaps” fick jag ett tydligt nej. Nepal hade en systemkollaps efter jordbävningen 2015. Däremot kvalificerar läget som en ”kris”, den stora flyktingmottagningen och de beslut vi tar nu kommer starkt att påverka hur Uppsala och Sverige utvecklas de närmaste årtiondena.

(Jag kan inte undvika att önska att 2015-2025 i Uppsala istället skulle handla om utmärkta skolor och blomstrande universitet, men man väljer inte sin samtid.)

Mindre dramatiskt, men minst lika intressant var en genomgång av kommuninvånarnas fritidsvanor och kommunens idrottssubventioner. Issporter är förhållandevis jättedyra. Folk gymmar, springer, cyklar, och simmar. I sina drömmar paddlar de kajak och skjuter pilbåge.

De rödgröna tyckte det var onödigt, men vi i Alliansen insisterade på att få ställa frågor om den nyinförda klättersocialismen. Jag påpekade (vänligt) att jag bara informerats via lokaltidningen, och ställde därför mina frågor till kommunalrådet baserat på vad som stått i tidningen:

1. De rödgröna hävdar att de i egen regi kommer att kunna ”göra mer av pengarna”. Jag frågade hur, och undrade om det fanns några beräkningar. Kommunalrådet duckade och skickade frågan vidare till tjänstemännen, som lite förvånat svarade att den nya lokalen är billigare. Jag påpekade att det inte rimligen beror på driftsformen. Ingen mer information fanns att få.
2. Upphandling och jämställdhet. Jag frågade om Uppsala kommun verkligen aldrig gjort en framgångsrik upphandling med jämställdhetskrav. Inget svar gavs.
3. Verksamheten i klättercentret, som barnkurser i parcour, ska fortsätta utan avbrott när kommunen tar över driften nu den sista mars. Det tror jag tyvärr först när jag ser det.
4. Inga fler socialiseringar är planerade i den Uppsaliensiska idrotten.

Slutligen följde jag upp på Liberalernas (Folkpartiets) fråga om trygghetsläget. (Fotboll, badhus, handboll, etc.) Nämndens ordförande svarade förvånat att han inte engagerat sig i frågan och duckade snabbt in bakom tjänstemännen.

Jag menar att även en kris förtjänar att tas på allvar. Det här är en tid för ledarskap, och de rödgröna verkar inte kunna erbjuda det. Vi är redo att ta över.