Det är alltid spännande att se människor med makt och fri tillgång till media agera. Att det statliga stödet till en grupp kulturtidskrifter föreslås minska fyller gamla, nya, och sociala media. Jämfört med fler analyser av vad Björn Söder säger eller tycker är det både intressant och underhållande. P1 bjöd på budgetkritik i Shakespeareformat.
Jag tittar på listan över de tidskrifter som fick bidrag förra året. Att inga tidskrifter jag läser finns på listan förvånar mig inte (ja, det är nu du kallar mig obildad o.s.v.), men att jag känner igen så få namn överraskar.
Fyra namn känner jag igen, men jag blir åtminstone lätt förvånad över att hitta dem i det här sammanhanget.
Expo känner jag i första hand igen som privatspanare (att kalla dem för en privat underrättelseorganisation känns så mycket IB att jag helst undviker det) som specialiserat sig på att kartlägga och exponera rasister och deras organisationer. Jag hade spontant inte klassat den som en kulturtidskrift.
Ordfront läste jag ibland förr, och visst händer det att jag följer någon länk från twitter eller facebook, men jag har nog mer sett den som en kamptidskrift för en ganska arg vänster, än som en kulturtidskrift. Bang och Galaga hamnar i samma fack, vänsterkamp med mer eller mindre inslag av feminism.
Så tittar jag in på twitter och ser någon jättespännande hända. Kulturtidskrifterna ger sig ut för att få nya prenumeranter och nya läsare och pengar strömmar in. Galagos Johannes Klenells bruk av invektiv kan man naturligtvis ha åsikter om, men hans grundtanke är väldigt sund – han vill stå fri från politiska bindningar och vill vara lojal mot sin tidskrift och sina läsare endast.
Prenumeranterna strömmar in till Bang också.
Förhoppningsvis kommer framtiden innehålla friare och mer lästa kulturtidskrifter. Kulturen och kanonerna slipper ha samma herrar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar