Sweep the streets I used to own

I onsdags var jag inbjuden att lunchprata för teknologerna i Uppsala. De ville få inspiration, höra om att plugga och arbeta utomlands, samt få min åsikt om hur viktigt det är med tekniskt kunnande. Att kalla något för en ”inspirationsföreläsning” sätter en skön förväntansnivå.

En del av de blivande civilingenjörerna hade keps på sig inomhus. Jag minns att en kursare bar fez en hösttermin, men jag minns faktiskt inte om någon hade keps på sig under föreläsningarna på 90-talet.

Anders och jag, som båda skulle prata och som båda ibland kan antas ha en lätt lutning i mer konservativ riktning, frågade oss vad Björklund hade sagt, men lät saken vila.

En av frågorna vi hade fått i förväg var ”Hur man stärker sig som svensk i utlandet”. Jag inledde, kanske lite ogenomtänkt, med att säga att jag tyckte frågan och hela temat med ”stärkta svenskar” kändes ”lite Jimmy”. Politiska skämt tagna ur sitt sammanhang bör jag eventuellt börja ransonera hårdare. Jag hade inte sagt något linkande inför kunder på jobbet. Kanske blev någon av kepskillarna ledsen när de andra skrattade.

Jag började min presentation med att visa mitt CV som det skulle se ut om jag sökte jobb, för att sedan gå igenom vad som verkligen hade hänt. Min kära hustru hjälpte mig med den ”verklighetsbaserade” delen genom att t.ex. insistera på att ta med tre års heltidsfikande på ÖG.

Min huvudpoäng var (nog) att världen och framtiden ligger för deras fötter, men att ett visst mått av realism kombinerat med framåtanda kan vara bra.

Efter presentationerna åt jag lunch med Anders och Cec, som numera undervisar i kärnfysik och kom ner från ett av sina kontor för att dricka kaffe med oss. Två decennier senare. Samma hus. Samma underbara människor. Allt kändes plötsligt väldigt bekant.

Ett hål i marknadsekonomin

The Economist är, med sin balanserade och objektiva bild på samtiden, kanske världens bästa tidning. Under över ett årtionde har den hjälpt mig att hålla mig uppdaterad om vad som händer i världen.

I San Francisco brukade jag på lördagsmorgnarna korsa gatan och köpa mitt ex i den lilla bokhandeln. När vi flyttade hem skaffade jag en prenumeration. Tidningen brukade vänta på mig i min brevlåda på lördagsmorgonen. Det gör den inte längre.

En dag fick jag ett mejl som sa det skulle sluta. The Economist skulle nu mera levereras tidigast på måndagsmorgonen. Som kompensation skulle min prenumeration förlängas med några veckor till ett värde av 304 kr.

Jag svarade vänligt deras Circulation Marketing Director, baserad i Genève, att jag hellre betalade några kronor extra och fortsatte att få min tidning på lördagen. Men tyvärr var inte det en tjänst de kunde erbjuda.

Lördagsutdelning av the Economist är helt enkelt inte en tjänst som man kan köpa. Som ett hål i marknadsekonomin. Vi har ungdomsarbetslöshet, vanlig arbetslösthet, och tiggare på gatorna, men ingen kan, i utbyte mot pengar, lördagsutdela min Economist.

Tidningen ligger hela helgen (övergiven) i någon sorteringshög på något postkontor. Jag kan inte ens åka och hämta den själv.

Kanske är det så att Sveriges höga lägstalöner gör att enkla tjänster som lördagsutdelning inte fungerar. Min tidnings frånvaro är helt enkelt kostnaden för att det ska gå att leva på sin lön. Sex kronor per tidning, minus cykel, moms, arbetsgivaravgifter, och skatt blir väl kanske två kronor per tidning. Det räcker kanske inte.

Men de vanliga dagstidningarna delas ju ut även på helgerna. Kanske den vanliga lördagsutdelningen och The Economists Circulation Office, med utsikt över Genèvesjön, helt enkelt inte kan komma överens.

Ytterligare ett alternativ är att jag är en stofil som lever i det förflutna. Jag kanske borde börja läsa min tidning på skärm. (Eller hitta någonstans jag kan köpa ett ex på lördagsmorgonen.)

Trettioåtta kryss

Kampanjandet blev inte som jag hade tänkt mig. Det är egentligen inte någon överraskning eftersom det här är första gången jag provar, och eftersom allt som börjar på ”kampanj-” fortfarande får mig att associera till West Wing.

Framför mig hade jag sett dörrknackning hemma i distrikt 274. Att prata med folk, lyssna, och känna stämningen. Det här skedde, men oftast utan mig. Jobbsaker och familjeaktiviteter kom emellan. Istället har jag mest lappat brevlådor, stått i valstugor, satt upp skyltar, packat sadelskydd, och bloggat. Jag tror att bloggandet har varit bra på flera sätt.

Jag fick 38 personröster. Det gör mig till den 24:e mest kryssade personen på moderaternas kommunlista i Uppsala. Med tanke på att jag stod på plats 54 på listan, och att primärvalsresultatet i våras hamnade någonstans mellan humor och katastrof, känns 38 helt ok. 2018 kommer att bli intressant.

Jag har haft förmånen att få lära mig av den bästa. Med över 2000 kryss var Ulrika Karlsson återigen mest kryssade moderat i länet. När jag fokuserar på det lilla och lokala är det väldigt inspirerande att kampanja tillsammans med någon som fokuserar på de stora frågorna och direkt efter valet måste vidare till New York och FN.

Tack alla ni 37 som röstade på mig. Jag vet inte vart det här leder, men jag lovar att göra mitt bästa.

Valdag

Kvällen innan valdagen fick jag två kassar valsedlar för distrikt 274 och 275 levererade hem till mig. Nu var det upp till mig om det skulle finnas några moderater att kryssa in på valdagsmorgonen.

Partiets förtroende värmer. En del av mina vänner kanske minns en tid då jag hade svårt att vakna innan elva – då utan att först ha sprungit drygt två mil. Det gick bra för mig att komma upp. Men vid halv nio, då röstningen hade pågått i en halvtimme, hade varken S, V, eller SD fått ut sina ”namnade” valsedlar. Enhet verkar vara morgonpigga.

Medan dimman lättade över Sunnerstas äppelträd och vallokaler åkte jag ner till Graneberg och hejade på när tjejerna spelade hemmamatch. Efter 0-3 i halvlek vände de till 3-3. Det var dagens höjdpunkt.

Jag hajade till när en av de andra föräldrarna sa ”Egentligen är jag vänster, men...”. Kanske fångade önsketänkandet mig en kort stund.

Eftermiddagen tillbringade jag som valsedelutdelare vid vallokalen. Länge tillsammans med en miljöpartist, men också ensam ett tag. Jag drack kaffe med en valförrättare som vuxit upp i Sovjetunionen. Det var trevligt att stå i sitt eget område.

Vänsterpartiet fick till slut ut sina valsedlar, men jag vet inte om han som skulle ha kört ut dem på morgonen någonsin återfanns. En trevlig V-funktionär från centralt håll kom förbi, hejade, och skakade på huvudet.

Absurt nog hade även Svenskarnas Parti fått ut valsedlar. Enligt valresultatet på webben finns det tydligen en hailande galning i distrikt 275. (Alternativt någon som behöver nya läsglasögon.)

Jag tog bussen in till valvakan. Det var ganska mycket folk på plats. Kaos utbröt under Fredriks tal. Folk grät. Den tjocka damen hade sjungit. Det var dags att dricka ur och gå hem.

Innan hade jag tänkt på Churchill (”We shall fight them on the beaches...”) och Starbuck (”The same thing we always do. Fight 'em until we can't.”) Men utan Fredrik mer på Evita (”Where do we go from here...”), Whitman (”O Captain! My Captain!”), och introt till The Last Airbender (”But when the world needed him most, he vanished.”)

Taxichauffören berättade att sossarna hade stängt sin valvaka tidigare än vi. Och att hon inte hade röstat.

Måndagstankar

Med valresultatet färdigt slås jag av en sak som tidigare bara var en av många observationer från valstugorna.

Kanske ser jag ofarlig ut. Som någon man kanske kunde känna från förr, från föräldramötet, eller knattefotbollen? Flera människor har i alla fall kommit fram till mig, sänkt rösten och sagt:

”Du vet, jag är inte rasist men, ...”

Kanske är det så, att om man inte har några vänstervänner på facebook, eller kan kanske inte ens är med på facebook, så inser man inte har man just identifierat sig som ”vit kränkt man” (oavsett kön). Med den öppningen ber man helt enkelt om en pungspark.

Kanske har man aldrig ens hört om begreppet ”vit kränkt man”.

”Prova mig” brukar jag svara. Oro brukar jag få lyssna på.

Stockholm halvmaraton

Efter att Sveriges Radio, denna gigant inom balanserade beskrivningar, i sitt rekviem över Reinfeldtepoken och dess berättelser, klargjort att alliansens kärnväljare är den strävsamma medelklassen i tights och pulsklocka, var det nu idag dags för Stockholm halvmaraton.

På kampanjhögkvarteret inne vid Vaksala torg väckte det här med tights viss undran. Men, jag tror att MUFarna förstod mig.

Det är tredje året jag springer loppet, så även om jag fortfarande känner mig som en besökare, så börjar jag hitta mellan klädinlämning och startfållor. Folk som värmer upp inför att springa drygt två mil är en annan sort.

Farthållare, med vimplar och ballonger som visar vilken tid de kommer att springa loppet på, kan man hitta här och där. På vimplarna står allt från absurda sluttider som 1:20 till betydligt rimligare 2:10. Eftersom jag, oavsett träning, kommit in på 2:10 både 2012 och 2013 bestämde jag mig för att hålla ett öga på 2:10-vimpeln.

Årets träning lämnar en del att önska. Jag har sprungit kortintervaller (så vaderna nästan krampade) och tränat pulspass på dojon. Till min förvåning har milen gått hyfsat (det innebär 5:30-tempo för mig) och jag har känt mig stark efter 10 km. Tyvärr har jag nog inte sprungit över 12 km på hela säsongen.

Det var mycket folk och farthållarna satte av i god fart. Jag fick sicksacka (Wow, det stavas inte med Z på svenska!) mig fram för att hänga på dem. Den är en tunnel i början av loppet så GPSen i klockan tappar bort sig, men när kilometertiderna började komma in insåg jag att vi sprang i drygt 5:30-tempo. Kanske vill de ta ikapp tiden som förlorades i starten? (Det tog två minuter från startskottet tills jag och farthållarna kunde passera startlinjen, men man har chip på skorna, så det gör inte så mycket.) En del av löparna kring mig, som också verkade hänga på farthållarna, flåsade betänkligt i backen på Dalagatan efter fyra kilometer.

Plötsligt försvann farthållarna. Jag fortsatte i samma tempo. Efter första milen blev det tyngre. Att trycka ifrån på Söder Mälarstrand som jag hade tänkt fungerade inte, kanske hade jag tränat för lite, kanske hade jag gjort av med för mycket kraft under första halvan.

Jag förbättrade till min förvåning mitt personbästa med över fem minuter, och även om jag kring kilometer 18 lovade mig själv att aldrig göra något så här dumt igen, så är jag lite sugen på att försöka igen nästa år.

Vid målgång bjöds det på medalj, kaffe, och kanelbulle.

Åriket som Central Park

På vägen till valstugan har jag plockat upp kaffe i termos på Hugo's på Svartbäcksgatan. Jag har druckit kaffe där då och då sedan dot com-tiden.

Gatan utanför har numera mindre trafik och fler bord. På vägen tillbaka hade Olle, som äger stället och nu åter är tillbaka och driver det, tid att komma ut och dricka en kopp med mig. Det märks att han brinner för Uppsala och hur staden ska utvecklas.

Jag berättade om min vision om Årike Fyris som det framtida Uppsalas Central Park. (Eller Golden Gate Park, eller Djurgården, ni förstår.) När staden är flerdubbelt större om 100 år kommer det inte bara att finnas tät, effektiv stad utan även underbara grönområden för avkoppling och fritid. Dessutom kommer Fyrisåns vatten att vara så rent att man utan tvekan vill bada i det.

Likt min vän docenten gillar Olle tanken på linbana till och över Åriket. De är nog mer visionära än jag. Eller så är jag bara höjdrädd. De stora dragen i vår diskussion var spännande, men det är nog en stund kvar tills vi är helt överens.

Innan jag gick köpte jag en essäsamling om tillväxt. Kombinationen bok och kaffe är trevlig, och 24 av 24 skribenter kan (väl?) inte vara helt galna.