Tre frågor ur idéprogrammet (och lite Uppsala)

Den moderata kommunfullmäktigegruppen träffas naturligtvis inför kommunfullmäktiges möten, men ibland även för att diskutera frågor som inte ligger för omedelbart beslut. Som ordförande i en av kommunens föreningar blir jag inbjuden. “Det är här politiken görs”, som ett någon sa när vi träffades i lördags. (Jag är inte helt säker.)

Huvudnumret var ett besök från Christofer Fjellner, son till en brigadgeneral, tidigare EU-parlamentariker, tidigare MUF-ordförande och ledamot i partistyrelsen. Idag på plats som ordförande i den idéprogramsgrupp som, med medlemmar som Alice Teodorescu och Uppsalas egen Stefan Olsson, ska ta fram ett nytt idéprogram i god tid inför valet 2022.

Fjellner är en slipad politiker. Han är avslappnad, vet vad folk heter och inleder med gemensamma minnen. Sakta kommer vi över på idéprogrammet. Tydligen kallade P. J. Anders Linder paritets senaste program för “ett idéprogram för ett parti som önskar att de inte hade idéer” och Anders Borg ska ha sagt att “idéer är både dyra och besvärliga”. Fjellner bad oss dock minnas vad en katt en gång sa till en helt annan Alice: om du inte var vart du vill så spelar det ingen roll vilken väg du tar.

Ett normalt idéprogram har tydligen svårt att klara “inte testet”. (Man får ingen en rimlig ståndpunkt om man sätter “inte” framför programmets påståenden. Prova gärna med “Sverige ska vara ett tryggt land” eller något liknande.) Därför har programgruppen valt att försöka identifiera och resonera kring 100 idékonflikter. Man har 97 just nu och vi fick kort prova på tre av dem (jag fångade dem inte exakt utan skriver ur minnet):

• “Vi lever i den bästa tiden någonsin eller allt är på väg att gå åt helvete?” Någon citerade Rosling. Jag menade att det naturligtvis är bra att ett par hundra miljoner kineser lyfts ur fattigdom, men att svenska väljare inte självklart kommer att rösta på moderaterna på grund av detta. I Thomas L. Friedmans “The World is Flat” från 2005 reflekterar Bill Gates över globaliseringen och säger “I would rather be a genius born in China than an average guy born in Poughkeepsie.” Utmärkt för geniet i Kina naturligtvis.
• “Invandrare bör behålla sitt hemlands kultur eller ta till sig den svenska?” Någon nämnde hemlandets julmat. Jag menade att folk kommer till Sverige av en anledning och det det vore befängt att de Chilenare som på 70-talet som flydde hit skulle fortsätta leva under Pinochetjuntans “kultur”. Fjellner tog upp frågan om vilka krav samhället kan ställa på den som kräver att bli försörjd av andra skattebetalare.
• “Ska det vara tillåtet eller förbjudet att betala extra att få för bättre vård utöver den som det offentliga erbjuder?” Fjellner menade att samhället kommer att ha stora problem att möta medborgarnas ökande förväntningar. Därefter gjorde han frågan svårare genom att fråga oss om man även ska få betala extra för bättre skola? Många skulle nog vara redo att betala 20,000 kr extra per barn och termin för en bättre skola.

Efter kaffepausen, när Fjellner dragit vidare mot nya äventyr, diskuterade gruppen byggnadsplaner kring “Uppsalapaketet” och kommunens ökande bidragskostander.

Uppsalapaketet går fortfarande ut på att tiotusentals nya bostäder ska byggas och att en spårvagn ska köra omkring alla dessa människor. Kommunfullmäktigegruppen är inte ense om ifall spårvagnen ska vara en riktigt spårvagn som går på spår eller en spårvagnsliknande Bus Rapid Transport (BRT) lösning. I februari ska alla partiers fullmäktigegrupper träffas för att komma överens.

Jag förstod inte alla delar kring hur byggandet ska gå till. Tydligen beställer nu kommunstyrelsen, istället för som brukligt plan- och byggnadsnämnden, en fördjupad översiktsplan för Bergsbrunna, Sävja, Vilan och Nåntuna. Det här ska snabba upp allting. Samtidigt ska en trafik- och detaljplan (?) för spårvagnen och byggnader mellan Gottsunda och centrum tas fram.

De moderata huvudkraven är att ekonomin ska vara “ansvarsfull” och att spårvagnen (eller BRT) ska gå hela vägen fram till centralstationen så att man enkelt kan byta transportsort där. Det råder dock inget tvivel om att det här kommer att innebära stora kostnader för dagens Uppsalabor. Beslut ska tas i tredje eller fjärde kvartalet 2021.

Personligen är jag, som bekant, inte så förtjust i de smakprov som redan byggts utan skulle gärna se ett rejält omtag i hela stadsplaneringen (trädgårdsstad istället för skokartonger).

En tilltalande tanke om att bygga kring de järnvägar som redan finns runt staden togs upp, men jag är tyvärr rädd att vår fullmäktigegrupp redan investerat så mycket tid och prestige i den nuvarande riktningen att det kommer att bli svårt att svänga. Rent valtaktiskt tror jag inte det nödvändigtvis är genialt att samtliga kommunfullmäktigegrupper träffas och “kommer överens” om vilket paket man ska driva eftersom den enda oppositionen mot paketet då blir det nystartade “Utvecklingspartiet Demokraterna”.

Jag har tidigare efterlyst ordning och reda i bidragsutdelningen och blev därför glatt överraskad när vår viceordförande i arbetsmarknadsnämnden berättade om ett antal skärpningar han fått igenom. (Skärpningar kan låta hårt, men då måste man minnas att 10% av bidragen uppskattas vara fusk och bedrägerier.) Till att börja med måste varje ansökan nu lämnas in personligen och styrkas med legitimation och barn som hushållet får bidrag för måste finnas i Sverige. Fusk kommer att polisanmälas.

Visionslösa höghusområden eller enhörningar och nobelpris?

Fullmäktigegruppen med hangarounds och prospects fick i veckan en dragning om “södra staden”. Kommunen har i avtal med staten bundit upp sig att göra om grön- och villaområdena mellan staden och Ekoln till miljonprogram. En mycket kompetent tjänsteperson, utan koppling till Uppsala men med stor erfarenhet av Stockholms pendeltåg, har anställts för uppdraget.

Drygt 50.000 bostäder ska upp och det hela är i övrig helt visionslöst. Skokartonger i långa rader (se visionsbilden ovan). Höghus in till naturreservatets gräns. Man räknar med att både gårdar och villatomter (med hus) i området kan behöva exproprieras.

För transporterna blir det eventuellt en påfart på E4an, men eftersom man inte vill uppmuntra till bilåkande kommer vägnätet att underdimensioneras med flit (!). Undersökningar i Stockholm visar tydligen också att folk tycker det är ok med ståplats på bussar och spårvagn. Järnvägsstationen i Bergsbrunna hoppas man ska stå klar på 2030-talet, men höghusbyggandet har som bekant redan börjat.

Många partikamrater oroas för kostnaderna. Man vill se en utredning om BRT, men det verkar tjänstemännen inte tro på. Här var den programledande tjänstepersonen plötsligt känslosam och pratade om spårvagnen som “ett smycke i staden”. Det är ganska mycket kostnader (markköp, vatten & avlopp, vägar, skolor, etc) som ska vältras över på framtida bostadsrättsköpare (eller skattebetalare).

Jag oroas mer över visionslösheten. Ingen seriös del av planeringen fokuserar på att det ska vara bra att bo i området. Folk som själva kan välja kommer antagligen att välja en annan plats, och framtidens Uppsala blir en plats för den som inte har något annat val.

Min åsikt är att Uppsala förtjänar betydligt bättre än så här. Den nuvarande inriktningen bör överges och planeringen bör backa åtminstone fem år.

Den nya visionen bör vara Uppsala 2050 för det goda livet, enhörningar och nobelpris.

Tryggt, rättvist, korrekt, vackert, välutbildat och rikt - min vision för Uppsala

Min vision för Uppsala om 10, 25, 50 och 100 år är inte direkt någon hemlighet. Jag har skrivit om den under rubriker som “En trygg universitetsstad där barnen kan dricka saft utanför villan”, “Sunnerstafrågor”, “Till det goda livets försvar”, “Styrbjörn Starke, Gunnar Wennerberg, Gustaf Fröding, Olof Rudbeck, och Södra Staden”, “Ett Uppsaliensiskt Saltsjöbaden”, “Think, McFly. Think!”, “Marknadsföra Uppsala”, (Nordkoreainspirerad) “Medborgardialog” och “Förtätningshets, YIMBYs, och alternativen”.

Den som inte orkar läsa igenom drygt fem års bloggande kan se mitt förslag till reklamfilm för Uppsala. (Och för den som vill läsa mer finns det mer.)

Jag tycker min vision är tydlig, men politik görs i vardagen.

Som föreningsordförande har jag, till skillnad från vanliga medlemmar, tillträde till och yttranderätt på kommunfullmäktigegruppens möten. (Mer om det någon annan gång.) Nyligen spenderade vi större delen av en lördag med att gå igenom nuläget i den Uppsaliensiska kommunalpolitiken. Tanken var att diskutera vägen fram till valvinsten 2022, men i fjärran hördes tre tuppars ödesmättade galande.

Det går inte bra för Uppsala.

Uppsala är otryggt. Mest påtagligt är skjutningarna. (Ja, polisen använder tydligen det ordet, så då gör vi det också.) Region Mitt sticker ut med många skjutningar och Uppsala sticker ut i regionen. Men även när det inte skjuts är trygghetsläget problematiskt med gäng av nyanlända män som säljer droger, stjäl saker, och antastar tjejer. Problemet med kriminella barn har blivit påtagligt. Eftersom de inte är straffmyndiga lämnas de över till socialtjänsten som på grund av bristande resurser inte gör något annat än att skjutsa hem dem. Orosanmälningarna läggs på hög. Trots att staden är mindre än Malmö har man lika många orosanmälningar i Uppsala. Våld mot barn och våld i hemmet är de rubriker som ökar snabbast.

Uppsalas ekonomin är i fritt fall. Flyktingmottagandet har gjort att kostnaderna för försörjningsstöd skenar mot en halv miljard om året. Fuskandet och det systematiska utnyttjandet av välfärdssystemen beskrivs öka “lavinartat” och grundläggande kontroller, som att man måste visa upp ett hyreskontrakt för att få bostadsbidrag, saknas. Kommunen köpen in bostadsrätter för att “hyra ut” till alla som behöver.

Medel- och arbetarklassen, som förutom trygghet och välskött ekonomi, gärna ser att kommunen erbjuder riktigt bra skolor och lokaler för idrott och kultur klagar alltmer högljutt.

Likt i Völvans spådom ställs nu broder mot broder. Någon föreslår att satsningar på elitidrottens arenor bör avbrytas för att rädda spädbarnssatsningar i utsatta områden, men får till svar att de skenande bidragskostnaderna ändå skulle finnas kvar året efter.

Samtidigt är det ingen hemlighet att min vision för framtidens Uppsala inte dominerar i politiken.

De senaste årtiondets stora kommunala projekt, som stötts och drivits av röda så väl som blå och gröna, det massiva höghusbyggandet blir nu allt mer förvirrat. Bostadsrättsmarknaden har tappat fart och den mest spännande köparen är nu kommunen som köper bostadsrätter för att göra till “sociala bostäder” vilket inte gör kvarvarande lägenheter mer attraktiva. De utlovade fyrspåret till Stockholm är bara finansierat till en tredjedel och har fastnat hos trafikverket. “Projekt spårväg”, som ska lösa den oundvikliga trafikinfarkten, står still - en första ansökan har fått nej. I det här läget har centerpartiets uteslutne kommunalråd startat ett nytt parti som (nästan heter “Demokraterna” och) vill “diskutera förbjudna ämnen”.

Det var inget glatt möte. Få saker rör sig i rätt riktning. Utrymmet för att arbeta för min vision för framtidens Uppsala verkar, minst sagt, begränsat.

Kanske borde man lämna lärdomsstaden och flytta till en mer välskött kommun?

Nej, än är det för tidigt att ge upp! (Är det Heimdals horn vi hör i fjärran? Kungssångens tredje vers?)

Uppsala behöver rycka upp sig. Förändringar krävs i politiken på kort och lång sikt.

För att på kort sikt få ordning på trygghet och ekonomi skulle jag, som inledning, vilja ha en seriös diskussion hur man snabbt (inom 90 dagar?) kan införa:

• Kompromisslös hårdhet mot buset. Som jag tidigare skrivit (och polisen efterfrågat) behövs lagstiftning mot organiserad brottslighet lik den amerikanska RICO act. Upprepad, systematisk brottslighet ska leda till mycket långa fängelsestraff. I den nuvarande, speciella situationen behövs nog särskild hårdhet mot utländskt bus. För icke-medborgare är rätten att vistas i Sverige ett privilegium som snabbt bör dras in vid brottslighet. Redan t.ex. brott mot knivlagen bör leda till ovillkorlig och omedelbar utvisning. Medborgarnas rätt till trygghet väger tyngre än våldsbrottslingars oro för att skickas hem.
• Ordning och reda i bidragsutdelningen. Det här kan låta självklart, men är det tydligen inte. Den som vill ha bidrag måste ha alla papper och identiteter i ordning. Den som vill ha bidrag måste också ge samtycke till register- och bankkontroll så att uppgifter kan kontrolleras. För tjänstemän som delar ut bidrag utan kontroll bör tydligt ansvar införas.
• Bidragstak. Förslaget finns redan på riksnivå. Den som lever på bidrag kan aldrig få mer i plånboken en den som arbetar.

En del av det här behöver vi hjälp från våra vänner i riksdagen med, men det hoppas jag inte ska vara något problem. Mer problematiskt är att en nyanländ mamma med ett gäng barn enlig socialnämnden kan komma i upp 50.000 kr netto i månaden i samlade bidrag. En undersköterska får ut drygt 15.000 kr efter skatt.

Redan bidragstaket kommer alltså att bli brutalt att införa. Vi på mötet tittar på varandra. Är vi de som ska genomdriva det här? Men, man får inte välja sin samtid. Och samtiden behöver vuxna beslutsfattare.

Det är allvar nu. Som Alice säger.

Men allt detta är ju ändå bara på kort sikt. Saker som måste ordnas så att vi kan börja ta oss i rätt riktning igen.

På längre sikt (12 månader?) behövs en omsvängning inom åtminstone bygg- och planpolitik, rimligen bör man backa åtminstone fem år och göra om de scenarier, strukturbilder och översiktsplaner vars resultat i form av hopplösa skokartonger på en åker som vi nu börjar se.

Dessutom måste Uppsalas skolor bli landets bästa på att ge barnen förutsättningar för bra arbeten och goda universitetsstudier - vi ska inte mäta hur många som klarar “grundläggande behörighet” eller fastna i diskussioner om “socioekonomiska faktorer”. Vi vet att vi gör rätt när barnfamiljer som kunde valt en Stockholmsförort väljer att bosätta sig i Uppsala för att skolorna är så bra här.

Slutligen måste kommunens ekonomi ses över. Nu när man förhoppningsvis återgått god redovisningsed är det dags att börja betala av på skulderna för att komma tillbaka till det tidiga 00-talets nivå.

Uppsala måste bli tryggt, rättvist, och korrekt. Därefter vackert, välutbildat och rikt.

Stora och små problem

Kommunfullmäktige i Uppsala förbereder ytterligare ett maratonmöte. Den 4-5 november ska bland annat “Mål och budget 2020 med plan för 2021-2022 samt skattesats 2020” avhandlas.

Uppsala har ju, som jag tidigare skrivit om, vissa problem med organiserad (voodoo) brottslighet, samt även skenande kostnader för socialbidrag.

Det är då naturligtvis “spännande” att se Centerpartiet fokusera på att införa miljözon 3 i hela södra staden. Eftersom “Södra staden” är en hittepåplats skapad av några byggbolag och höghusälskande tjänstemän så är det inte helt klart om man bara syftar på Ulleråker eller hela Uppsala söder om Vårdsätravägen. Om miljözon 3 infördes 2022, som Centerpartiet föreslår, så skulle området bara vara tillgängligt för elfordon, bränslecellsfordon och gasfordon. De som redan bor i området skulle alltså bli tvungna att snabbt byta ut sina bilar. Vill centern i Uppsala bli det nya miljöpartiet?

Vänsterpartiet fokuserar istället på hur tre olika spektrum för kön ska mappas till kommunens toaletter samt kommunens stöd till Quidditch.

O tempora, o mores!

Lägesrapport Uppsala. Direkt från polisen.

Kanske kan man kalla det ”The Jale Show” när polischefen avsätter en uppfriskande timme för att uppdatera den moderata kommunfullmäktigegruppen om läget i staden. Tempot är högt, tilltalet rakt och referenser till Solzjenitsyn, Zjukov, IDF, Baader Meinhof och PAGAD vävs in i ett bildspråk fullt av vargflockar och stålnävar. Efteråt känner jag mig lätt överväldigad och ganska hoppfull.

2015 förändrades gatubilden i Uppsala. Stora gäng av unga män drog runt på stan och i deras spår berättade medborgarna om brott och otrygghet. Polisen arbetar för medborgarna, och här är polischefen tydlig, om medborgarna anser att det finns ett problem så finns det ett problem. Eftersom snabb koll med medarbetarna på polisen gav samma bild, så fanns det ”inget utrymme för tjafs”. SIG, särskilda gänginsatsen, startade 2016 och pågår fortfarande.

2015 fanns det fyra till fem kriminella gäng i Uppsala. Efter att som flest varit 10 är antalet nu nere på åtta. Ett gäng av särskilt våldsamma marockanska ”gatubarn” har utplånats genom en kombination av utvisningar och sitt eget hårda leverne. Bättre organiserade gäng som har inkomster inte bara från gaturån utan även från bedrägerier, narkotika, prostitution, utpressning, etc är svårare och tar längre tid att slå ut. Gottsundagrupperingen har splittrats i två delar och ett nytt gäng har slagit sig ner i Gränby.

Uppsalagängen är välorganiserade och har skaffat sig respekt hos andra brottslingar både i Sverige och utomlands. Dock är marknaden för narkotika mer eller mindre mättad hemma i Uppsala vilket leder till bråk om marknadsandelar. (”Det är för få som använder narkotika i det här landet.”)

De mer löst sammansatta gängen av unga afganska män (”ensamkommande”) klarar inte av att utföra mer komplicerad brottslighet, men utgör ändå ett jätteproblem genom den otrygghet de skapar på gator och torg. Ett tag fanns 800 afganska pojkar i Uppsala. Till en början komplicerade kommunen situationen genom att erbjuda boende även till de som fått avslag på sin asylansökan, men numera verkar samarbetet fungera bra. En kombination av individplaceringar av heroinister, ökat polisiärt tryck, och avvisningar har nu fått ner antalet ”problempersioner” i gruppen till ca 200. Tyvärr är de återstående ofta ganska hårdföra individer som kommer att behöva lite hjälp på vägen för att sätta sig på planet till Kabul.

I kampen mot gängen tar man in de yrkeskriminella även för småbrott. När en lyxbil stannats för trasigt baklyse ler de kriminella och river demonstrativt boten på plats. Några veckor senare har den hamnat hos kronofogden och skulden har ökat från 600kr till 6000kr. Att betala med kontanter går inte, polisen medverkar inte till penningtvätt, utan kontanter som man inte kan förklara var de kommer ifrån beslagtas. Liksom ännu mer kontanter, halskedjor, bilar och lägenheter. I ”kansinohärvan” har man hittills lagt beslag på 30 millioner. När man tidigare beslagtagit 50 millioner från Gottsundagängen var de nere för räkning och sprack i två delar. Som polischefen säger: Jag vill skuldsätta dem för livet. De ska aldrig komma upp till noll. Den här är inte en ”humanistisk verksamhet”. Gängen ska krossas.

Polischefen blev mycket nöjd när han insåg att twitter gav honom möjlighet att kommunicera direkt med medborgarna. Den ursprungliga mediabilden var att polisen inte behövs, att det inte finns några gäng, utan det stora problemet var att talespersoner för utanförskapsområden blev trakasserade och kränkta av den rasistiska polisen. Gängen är inte korkade, de vet hur de ska utnyttja media. I 40 år har brottsoffren fått skämmas i Sverige. Nu har flera media svängt och börjat ge en mer verklighetsbaserad bild. Kanske bitvis eftersom en stor mängd ”tråkiga kommentarer” från medborgare i sociala media satt press på dem.

För att få ordning på Uppsala (och Sverige) igen krävs nya lagar. Längre fängelsestraff, slopad förtidsfrigivning (den som sitter i fängelse kan inte begå brott) och en svensk RICO Act med husransakningar, visiteringar och längre straff till den organiserade brottsligheten. Tycka-synd-om-brottslingar-mentaliteten måste bort. Baader Meinhof-ligan klarade sig inte längre när de tappade folkets stöd. Det bästa sättet för vanliga medborgare att hjälpa till är att informera polisen när de ser något misstänkt och anmäla när de är rädda att någon far illa. Samarbetet med kommunen fungerar bra i Uppsala.

Med nya lagar och mer resurser kommer Jale sedan, likt marskalk Zjukov på väg mot Berlin, svepa fram över Uppsala och på bred front krossa den organiserade brottsligheten.

Filipstad och samtiden

Man väljer inte sin samtid. Jag gick med i partiet under Reinfeldtåren. Sverige hade världens mest kompetente finansminister, skatterna sänktes och friheten ökade. Numera känns det som om all politik bara handlar om migration och brottslighet. Man får som sagt inte välja sin samtid.

De senaste dagarna har flera personer uppmanat mig att se en dokumentär från Filipstad. Den handlar, inte helt oväntat, om migration.

Mer oväntat är att den är gjord och publicerad av statsmedia. I medieklimat som annars präglas av fake news och påverkansoperationer bör man kunna vara ganska säker på att regimmedia inte överdriver några av migrationens utmaningar. Det här skulle kunna vara en rimlig grund för beslutsfattande.

Inledningen är den vanliga officiella. 2015 skedde “den största flyktingkatastrofen sedan andra världskriget”. (Under andra världskriget anfölls våra grannländer Norge, Danmark och Finland, baltstaterna utraderas och 70 till 85 miljoner människor dog. I Syrienkonflikten har ungefär en halv miljon människor dött, men låt gå - låt oss anta att händelserna är jämförbara.)

Eftersom gränserna genom Europa är öppna kommer det under en tid tio tusen asylsökande i veckan till Sverige. Riksdagen sätter de kommunala självstyret ur spel (tidigare var man tvungen att förhandla med kommunerna om asylmottagandet) vilket beskrivs som att alla kommuner solidariskt ställer upp.

Nu har en liten kommun som Filipstad fått problem. Jag blir överraskad av att kommunala tjänstemän och statsmedia använder ord som “folkutbyte”, ett välfärdssamhälle som “faller isär” och oanställbara “utrikesfödda analfabeter”. På grund av invandringen har man nu sveriges högsta bidragsberoende, skenande arbetslöshet (80% för de som, likt de tidigare asylsökande, kommer från länder utanför europa) och stor barnfattigdom. Ekonomin ligger i ruiner och kommunala tjänstemän ser en risk för “konflikt och konfrontationer mellan grupper” nu när man måste spara på t.ex. Skolan för att ha råd med de ökade bidragen.

Situationen förvärras vidare av att bidragstagare inte vill pendla 20 minuter med buss för att ta ett jobb utan föredrar att leva på bidrag. (Barnperspektivet hindrar tydligen kommunen att minska bidragen till den som inte vill jobba.)

Här måste jag stanna upp lite och minnas källan. Det är rimligt att anta att den här bilden inte är präglas av överdrifter, rasism, eller förvridna fakta från Ryssland. Och, som man säger i programmet, “problemen är inte övergående”.

Filipstads motdrag är att skicka ut en tjänsteman på “uppvigliglingsturne”. Lösningen kan sammanfattas som bidrag, bidrag och mer bidrag. Man vill inte köra sina skolor i botten utan menar att “de som tog hit dem ska försörja dem” och kräver nya bidrag från staten.

Jag tycker inte det är rimligt att Filipstad tydligen hellre ber om mer bidrag än att se till att bidragstagare söker arbete. Andra kommuner verkar, trots bosättningslagen, kunna vara ganska tydliga med att det efter två års försörjning är dags att börja klara sig själva. Det krävs ansvarstagande från både kommun och nyanlända.

En lärdom är att kommunpolitiker måste ta ansvar och minnas väljarna som man är ansvarig mot även när rikspolitiker ber om hjälp. Varesig det gäller flyktingmottagning eller höghusbyggande. Det duger inte att komma springande efter mer pengar ett par år efter att avtalet är påskrivet.

Eller som Thatcher hade sagt: “The problem with socialism is that you eventually run out of other people's money.”

En trygg universitetsstad där barnen kan dricka saft utanför villan

I dagens UNT finns en jättesöt artikel om ett par som lämnar sin dyra hyrestrea i Vällningby för ett hus med trädgård och cykelavstånd till stan i Uppsala. Barnen dricker saft och det sitter solceller på villataket. Han är doktorand och hon är sjuksköterska. De tror att de flyttat hit för gott.

I en tid när Uppsala annars mest associeras med våld, överfall, narkotikahandel och särskilt utsatta områden, är det trevligt att även få se en annan bild och att ett annat alternativ är möjligt.

Om jag fick bestämma så skulle Uppsala inte eftersträva att bygga högt och tätt. Det kommer bara få oss att likna alla andra Stockholmförorter - men längre bort. Istället borde vi sikta på en ny egnahemsrörelse. En trygg universitetsstad där barnen kan dricka saft utanför villan.