Pizzademokrati i Gottsunda

Jag var nog egentligen inte inbjuden när samarbetsorganisationen för invandrarföreningar i Uppsala, SIU, bjöd in till öppet dialogmöte om demokrati och mänskliga rättigheter med anledning av bilbränder och oordning i området. Jag är ju varken invandrare eller gottsundabo, men texten i lokaltidningen var spännande och Gottsunda Kulturhus bjöd, på svenska och arabiska, in på facebook. Men även om jag kanske inte var inbjuden så var jag välkommen.

Det var fullt på Ken’s Pizzeria i Gottsunda centrum. De stora fönstren gjorde att det snabbt blev varmt. Konferencieren som representerade 43 föreningar, förklarade att det här inte var en debatt, utan att politikerna först skulle få presentera sig och prata lite. Timme två skulle fyllas av workshops och gratis pizza.

På plats fanns även pizzerians ägare (som påpekade att vi inte ska vänta oss att politikerna gör allt), en präst från Gottsundakyrkan, och en tennisklubb som arbetade i socioekonomiskt utsatta områden, men politikerna fick mest utrymme under den första timmen:

• Liberalernas kommunalråd, som skrivit en bok om sin väg från Beirut till Uppsala, tyckte att man skulle tala väl om Gottsunda och klargjorde att en politiker inte behöver vara en vit man. Han vill se ett högre valdeltagande i Gottsunda och tog upp problemet med att veta allt om vad som händer hemma på en gata i Libanon, men inget om Uppsala där man nu bor.
• Det miljöpartistiska kommunalrådet berättade om hur ofta han som barn varit på djuraffären i Gottsunda centrum. Han pratade om demokrati, delaktighet, och de stora planer som finns för Gottsunda.
• Vänsterpartisten kom från söder om söder och berättade att man inte eldade bilar när han var ung, man bara provåkte och bröt sönder dem. Han tyckte inte man ska lyssna på de som vill ha hårdare tag.
• Vår moderat var imponerad över att så många kom för att prata demokrati på en så fin grillkväll och uppmanade alla att bli medlemmar i ett parti, eftersom det goda samhället är något vi skapar tillsammans.
• Det socialdemokratiska kommunalrådet pratade om att jobb, bostad, och en meningsfull fritid är rättigheter, samt om behovet av moral och medmänsklighet.

Den centerpartistiska fritidspolitikern var väldigt kortfattad. Jag tror inte att varesig Kristdemokraterna eller Sverigedemokraterna var där.

En kvinna som “var politiker, men inte idag” fick mikrofonen och berättade att politikerna bara hycklar, aldrig är i Gottsunda utom vid valen, och att det måste satsas mer på Gottsunda. Jag förstod aldrig vilket parti hon vanligtvis representerade.

Medan pizzan började delas ut spred politikerna ut sig vid olika bord för att diskutera partiernas närvaro i Gottsunda, stenkastning, högre straff, och hur man kan skapa en bättre och tryggare Gottsunda. En dam som till vardags satt i arbetsmarknadsnämnden för socialdemokraterna, men som för dagen “inte var där som politiker”, satte sig genast bredvid moderatpolitikern.

Vid moderatbordet pratades det om bostadssegregation, arbetslöshet, och idrottens roll. Stenkastningen beskrevs som en lek lekt av uttråkade ungdomar, men även som en konsekvens av Israels ockupation av Västbanken. Alla var, inte oväntat, överens om att våldet i Gottsunda är oacceptabelt. Även om jag är i Gottsunda centrum nästan varje dag godtogs jag inte riktigt som helt lokal. Proffspolitikerna skrev ned folks idéer. Jag blev inbjuden till framtida möten med SIU.

Det var mycket folk på plats. Mötet var inriktat på informationsutbyte, men jag kan inte undgå att ändå känna mig lite rastlös - möten utan beslutade nästa steg gör det med mig.

Badbekymmer

Medan jag var ute i skogen och tältade med scouterna uppstod baddrama hemma i södra Uppsala. Egentligen är det hela ganska enkelt, mellan åtta och tio på söndagsförmiddagarna är det ”kvinnotid” på Gottsundabadet. Kvinnor och flickor är välkomna, män och pojkar är det inte. Dessutom passar man på att köra stortvätt av herrarnas omklädningsrum på söndagsmorgonen. (Som av en händelse är det här samma tid som, det nu stängda, klättercentret brukade ha tjejtider. Varför vill alla att tjejer ska sporta ensamma just på söndagsmorgnar?)

Tidigare fanns det tydligen någon form av “kvinnosimmarförening” som hyrde söndagsmorgnarna, men efter önskemål har de nu öppnats upp för (hälften av) allmänheten. Söndagsmorgonen på Gottsundabadet är nu den mest välbesökta morgonen av alla.

Eftersom killar inte kommer in fick en femårig kille inte följa med sin mamma och syster in i badet. Mamman blev arg, twitter blev jätteargt, och Expressen blev argast av dem alla.

(Expressen passar dessutom på att kalla Uppsala för “provinserna”. Så förolämpade har vi inte blivit sedan Strindberg, i Tjänstekvinnans son, kallade alla våra professorer för bönder.)

De som gillar könsseparerat badande brukar anföra att det är efterfrågat av religösa skäl, av kvinnor med kroppskomplex, eller bara som ett ett utryck för kvinnlig gemenskap och att det är skönt att bada utan gubbar. Dessutom är trygghetsläget på Gottsundabadet, särskilt för yngre flickor, problematiskt.

Det är viktigt att notera att tjänstemännen på Uppsalas badhus inte kommit på det här med “kvinnotider” själva. Även om ansvariga kommunalråd ställer sig frågande till att 5-åringar inte får följa med sin mamma in, så är att öka simkunnigheten bland “kvinnor som av sina män inte tillåts besöka badet” en del av uppdraget. Att tjänstemän beskriver de kommentarer de mottagit som “rasistiska” tyder antagligen på att tonläget i debatten utanför mainstreammedia varit ganska högt. (Reglerna verkar nu ha justerats så att småkillar nu kan följa med sina mammor in.)

De som argumenterar för integrerat badande menar att separation inte leder till ett jämställt samhälle, att kvinnlig fåfänga är ett svagt argument för “kommunal diskriminering”, och att kommunen inte ska alliera sig med “reaktionära patriarkat” som kallar kvinnor som beter sig för västerländskt för horor. Dessutom ser man sexualiseringen av simhallar, och särskilt av barn på simhallar, som onödig.

Vissa vill lyfta blicken och se “kvinnozoner på festivaler, könssegregerade badtider och fritidsgårdar bara för flickor” i ett större perspektiv där islamistiska idéer ställs mot det moderna västs normer. “Det är inte svårt att tänka sig att den kvinna som tackar nej till kvinnozonen skulle beskyllas för att ha sig själv att skylla om hon utsätts för övergrepp”, som Frida Nordlund skriver i Svenska Dagbladet. UNT tar det lite lugnare och skriver på ledarplats om “likvärdiga individer”.

Tanken att grupper ska vara jämlika men separerade, och att tjejerna då tilldelas två timmar på söndagsmorgnar för att simma eller åka skateboard, får mig alltid att tänka på “Separate but equal” - den praxis som gällde i de amerikanska sydstaterna från inbördeskrigen till mitten av 1900-talet. Förutsatt att de erbjudna tjänsterna var likvärdiga var det då ok att dela upp människor baserat på hudfärg. Naturligtvis var ingenting, inklusive simhallar, likvärdigt. Naturligtvis haltar jämförelsen.

Desegreringen av söderns simhallar var problematisk. (Fortfarande idag kan tydligen 58% av afroamerikanska barn i USA inte simma.) De integrerade poolerna fick färre besökare. En del stängdes och fylldes med jord, andra såldes till privata klubbar och fortsatte som helvita bad. Likheterna är begränsade, men kanske är vi på väg till samma slut från ett annat håll. Trygghetssituationen minskar antalet besök på svenska badhus, och Gottsundabadet förfaller.

(Det sägs ifs att nya skåp är på väg, och att min insändare är en viktig anledning till att så sker. Jag väntar dock med att öppna champagnen tills jag ser verkliga resultat. Men om det händer kan väl någon fråga Pelling, Burwick, Gardfjell, och Waldau hur det går med teaterbienalen.)

Jag tycker att man ska fråga sig vilket samhälle man vill att Sverige ska vara t.ex. 2050. Jag vill att det ska vara ett samhälle där män och kvinnor kan idrotta och ungås tillsammans på ett jämlikt och civiliserat sätt. Jag tror att vi får ett bättre samhälle om män och kvinnor kan göra saker tillsammans utan drama. Jag tror inte att könssegregerade badtider är ett steg på vägen dit.

Nu kan någon hävda att min linje riskerar att leda till minskad simkunnighet och fler drunkningar. Att jag, genom underlåtenhet att handla, bryter mot Asimovs första lag för robotar och utsätter människor för fara. Men, jag är ingen robot, och om det här är en kultur- (eller program-) strid så dör folk redan i den.

Eller som Reagan sa redan för över 50 år sedan:

Not too long ago, two friends of mine were talking to a Cuban refugee, a businessman who had escaped from Castro, and in the midst of his story one of my friends turned to the other and said, "We don't know how lucky we are." And the Cuban stopped and said, "How lucky you are? I had someplace to escape to." And in that sentence he told us the entire story. If we lose freedom here, there's no place to escape to. This is the last stand on earth.

Men vi måste också behålla ett rimligt perspektiv. Världen stannar inte på grund av två timmar “girls only” på Gottsundabadet. Trygghet och snygghet (som i hela skåp och dusch innan bad) under övriga 94 timmar är viktigare för både badet och Gottsunda.

Var redo!

Vi äro svenska scouter vi och
löftet som blev givet.
En vårdag brusande och fri
står på vår panna skrivet.
För Gud för kung och fosterland
vart än i livet ställer.
Var redo när det gäller
med hjärta håg och hand.

Var redo hör den stormens il
som genom världen skrider.
Håll spänd din sträng håll blank din pil
nu är det knoppnings tider.
Nu knyta vi vårt syskonband
i kärlek och i gamman.
Nu smida vi det samman
kring hela Sveriges land.

Jag har varit på scoutläger med Hogwartstema. Blonda barn i blå skjorta och halsduk har hissat och halat den svenska flaggan. Barn, ledare, och föräldrar, har (med häxhatten i vänster hand) stått stilla runt flaggstången och gjort scouthälsning.

För att vara tydlig: Med “föräldrar” menar jag en förälder: jag. Under förberedelserna insåg jag att jag var den ende vuxne utan scoutbakgrund, knivbevis, och repmärke #2 som skulle till lägret. Nåväl, jag brukar inte göra som alla andra. På det planeringsmöte som jag misstagit för ett informationsmöte riktat till föräldrar kändes inte som om det var läge att fråga vad ett lägerbål är, utan jag flöt mera liksom bara med. Det här var utanför min trygghetszon. När vi packade var min son mycket skeptisk till att jag skulle få bära kniv på lägret, men jag försökte hävda att tolv månader i armén ändå måste räknas för något. (Jag är rätt bra på att sitta eldvakt.)

Som förälder blev jag enligt Wasakårens lägerpolicy automatisk del av ledarteamet. Jag slapp alltså rollen som bärare och uppassare åt min son, vilket jag nog uppskattade mer än han.

Alla ledare i scouterna måste lämna ut ett registerutdrag ut belastningsregistret, samt gå utbildningen “Trygga Möten”. Trygga Möten visade sig vara en relativt progressiv och “hen-tung” webbutbildning om diskriminering, övergrepp, intervjutekniker, och anmälningar. Jag förvånades lite av att man i ett exempel rekommenderade uteslutning av en ledare trots att polisen lagt ned sin utredning, samt att tonen i utbildningen var så långt ifrån det käcka språket i scoutsången ovan. (Lyssna här på den i Hjalle och Heavys punkversion.)

Själva lägret innehöll regn mot tältduken, sånger, djurletande, lägerbyggande, hinderbanor, rymdstationsspaning, pilgiftsgrodor, brandbilar, magiska drycker, täljande av trollstavar, kubbspel, matlagning, sköldpaddor, diskning, getingar, solsken, besökande magiker, en sjungande hund, och vilda barn med pinnar.

Min bild är att scouterna är en extremt kompetent och inkluderande organisation. Jag är mycket imponerad, och överväger nästan att undersöka vad som krävs för att jag ska få skaffa mig en blå skjorta att fästa mina lägermärken på. (Ja, jag har mottagit två märken, gjort honnör, och svarat “Alltid redo!”.)

Pojk- och flickscouterna integrerades i Sverige under 60- och 70-talen. Nu, när stormens il åter hörs över världen står man, liksom fosterlandet, med en fot i “trygga möten” och en i scoutsångens Gud, kung, och fosterland. Liksom Sverige självt.







(Håll spänd din sträng håll blank din pil.)

“Nu får de fan ta och skärpa sig”

I lokaltidningen läser jag att Siruis tränare är “rasande”. Laget sparkar boll i superettan och vinner massor av matcher, men Uppsalaborna kommer inte och tittar. “Alla måste bidra” fortsätter den intervjuade tränaren, annars fungerar inte klubbens ekonomi.

Tyvärr glömde lokaltidningen att fråga Sirius vad de skulle kunna göra för att fler ska välja att köpa inträde till deras matcher.

“Det känns inte som Uppsala vill ha ett allsvenskt fotbollslag” sammanfattar Sirius representant. Tänk om han har rätt?

Kanske borde man vänta med att bygga en betongkoloss i stadsparken tills Siruis har åtminstone 4000 betalande åskådare på sina matcher?

Det kanske finns något annat som medborgarna hellre skulle vilja använda både parken och en halv miljard kronor till?

Uber <3

En dag hände det. En av människorna vid en av busshållplatserna höll ut tummen och jag plockade upp en passagerare. Vi skulle åt samma håll.

Min bil är en underutnyttjad resurs på många sätt. Ett av dem är att jag ofta åker ensam.

I början av juli, på väg till en biograf i San Francisco provade jag, bland trådbussar och elbilar, Uber. Beställning, betalning, prisuppskattning, väntetid, och utvärdering - allt är inkluderat i lösningen. Ricardo och hans bil höll minst samma klass som den “chauffeur service” jag använde i Surrey veckan innan, men betydligt smidigare. Han visade hur användargränssnittet såg ut från hans sida också.

Utvikning 1: På bion satt vi vid bord och kunde beställa in allt från popcorn och läsk till revbensspjäll och IPA. Om det är staten, biografsmonopolet, eller brist på fantasi som hindrar liknande lösningar här hemma i Sverige vet jag inte.

Kanske är uber ett steg på vägen mot både “enkla jobb” och en framtida “individualiserad kollektivtrafik” som varesig är baserad på bussar eller spårvagnar. Kanske kommer självkörande bilar att ta över även de här enkla jobben.

Men förändring är jobbigt. Uber förbjuds på många platser. Svenska taxiförbundet är inte glada. Lite roliga var de dock när de startade uberparodisajten ShareFix. (Som de idag tar ansvar för i en popup spoiler.)

Utvikning 2: Mycket småjobb som jag gör hemma är jag faktiskt inte särskilt bra på. (Jag minns också den gången jag stod och målade väggarna på ett dagis tillsammans med två kirurger.) Om arbetsmarknaden är på väg från stora fabriker till små tjänster kanske det blir viktigt att man enkelt kan köpa och sälja tjänster. Uberliknande lösningar kan förenkla och minska overheadkostnader för att kanske t.ex. köpa gräsklippning eller målning. (Den stora “overheaden” är förstås skatten på arbete som gör att jag måste tjäna 700 kronor för att kunna ge hantverkaren en hundring i handen.)

Svenska taxiförbundet är inte alls lika skojiga i svenskan. Kritiken mot uber går ut på att chaufförerna inte är fast anställda som på en fabrik och att företaget inte betalar skatt på samma sätt som en fabrik. Den digitalisering, som förvisso i textens första mening, skulle kunna leda till en ljus ekonomisk framtid leder egentligen bara till skattesmitning och skattefusk - om inte 1900-talets taxiregler uppfylls till punkt och pricka.

Intressant att notera är att den reglerade taxibranschen till stor del själv verkar leva på bidrag. Den “ingång till jobb” som taxiförbundet beskriver sig som är väldigt beroende av lönebidrag och nystartsbidrag. Efter sex månader, när bidraget tar tar slut, byts föraren ut och nya bidrag rullar in. (Transport kommer här med relevant kritik. Hur blev arbetslinjen en bidragslinje?)

Utvikning 3: I “The Drop In”, det tolfte avsnittet av West Wings andra säsong, nämner president Bartlet att Sverige har 100 procents läskunnighet, och frågar sig hur det gått till. Det är inte i det Sverige dagens utmaningar ska lösas. När mer än hälften av de arbetslösa är utlandsfödda kommer de vanliga svenska lösningarna, som oftast verkade gå ut på att lägga till ytterligare en välvillig förkortning till Tage Danielssons “livet är kort” (obligatorisk förskola någon?), inte att fungera. Kanske måste vi godta att framtidens arbetsmarknad inte ser ut som gårdagens.

Jag tror att vi gör bäst i att omfamna digitaliseringen. Ett “tut-avdrag” riktat mot en uberifierad taxibransch är kanske svårsålt, och bättre vore om vi kunde minska skatten på alla tjänster. Dessutom avskaffades skråväsendet redan 1846.

Det finns en tjänst som någon vill köpa och någon annan vill sälja. Tjänsten har potential att öka sysselsättningen och spara på miljön, men regler och skatter står i vägen. Nuläget sammanfattas bäst av Ronald Reagan:

"Government's view of the economy could be summed up in a few short phrases: If it moves, tax it. If it keeps moving, regulate it. And if it stops moving, subsidize it."

Gottsunda brinner

Närmaste vägen hem för förra fredagens middagsgäster innebar att de passerade genom Gottsunda. Strax efter elva (vi har barn, ok?) fick jag meddelande från dem att det var upploppsstämning i Gottsunda och att bränder blockerade genomfartsleden. Grupper av barn och vuxna, en del maskerade, hade släppt igenom deras bil. Inga blåljus i sikte.

Enligt lokaltidningen var busstrafiken då redan inställd efter att en molotov studsat mot en stadsbuss utan att gå sönder.

Mina vänner påpekade att teaterbienaler och stadsodling “känns som en parodi på lösning”. (De rödgrönas plan för Gottsunda är annars svår att göra parodi på.)

Det var mörkt ute. Ljudet och ljuset från en polishelikopter syntes och hördes en timma senare fortfarande tydligt. Familjen sov, så jag cyklade bort till Gottsunda.

Det brann fortfarande lite här och där, men det var lugnt. Folk stod i mindre grupper och hängde eller snackade. Inga blåljus.

Enligt polis som var där fanns specialutbildad antikravallpolis, helt kapabel att ge Gottsundaborna det lugn och ro som resten av staden ånjuter, på plats. Men istället valde polisledningen att skicka in dialogpolis för att förhandla med lokala kriminella ledare. De ställde motkravet att inga poliser ska verka i Gottsunda - och verkar ha fått igenom sina krav. Medborgare som tvingades kliva av bussen lång tidigare än planerat fick själva gå hem bland bränderna - polisen stannade på avstånd.

Nu kan “kriminelle Kalle” alltså berätta för sina grannar att inte ens polisen gör något här i Gottsunda utan att prata med honom. Vem vittnar nästa gång polisen vill ha hjälp? Är detta systemkollapsen?

Jag är ingen specialist på polistaktik, men i Stenhagen i juni verkar man ha löst problemet med hjälp av nolltolerans, inlåsning, och konsekvenser. Det tycker jag låter bra.

Kärnvapenparaply

I fredags besökte vi en “missile site” strax norr om San Francisco. Under kalla kriget stod NIM-14 Nike Hercules missiler där redo att, som ett sista försvar mot de sovjetiska bombarna, skjuta upp en W31 kärnladdning och rensa hela himlen.

Likadana missiler fanns även i Västtyskland och Norge. De kunde utrustas med konventionell sprängladdning samt 2, 20, eller 40 kilotons kärnladdning. De kunde även användas mot markmål.

Efter en lite trevande inledning frågade veteranen som guidades oss om vi kände oss säkrare med kärnvapen. Han reflekterade över säkerhet och frihet; om att kunna cykla till skolan; om att allt krångel idag gör att det tar lika lång tid att flyga som att köra från SF till LA; och om att dagens fiender inte är lika lätta att känna igen som gårdagens, samt nämnde händelserna i Dallas. (Alla flaggor i parken var på halv stång.)

Det visade sig att vår guide faktiskt hade undervisat en termin i Linköping.

Nere i bunkern stod raketerna sida vid sida. Barnen fick hjälpa till att knuffa dem på plats, köra varningssirenen, öppna luckorna, och starta hissen för att föra upp raketen till ytan. Efter guidningen var klar fick de hjälpa till att fälla ned och ställa tillbaka raketen igen.

I funderingarna kring Sverige och Nato kan man, likt socialdemokratiska aftonbladet, välja att se de baltiska ländernas fria val att gå med i Nato som en inringning av Ryssland och därefter visa förståelse för Rysslands annektering av Krim. Man kan oroas över att liknande ryska annekteringar i Baltikum med ett natomedlemskap skulle kunna dra in vår nedrustade försvarsmakt i en hopplös strid mot en övermäktig fiende. Man kan fråga sig om vi verkligen vill vara allierade med Erdogans Turkiet, eller reflektera över det misslyckade försöket att befria och demokratisera Irak.

Jag lutar åt att vi hör hemma med de västerländska demokratierna.