Medan jag var ute i skogen och tältade med scouterna uppstod baddrama hemma i södra Uppsala. Egentligen är det hela ganska enkelt, mellan åtta och tio på söndagsförmiddagarna är det ”kvinnotid” på Gottsundabadet. Kvinnor och flickor är välkomna, män och pojkar är det inte. Dessutom passar man på att köra stortvätt av herrarnas omklädningsrum på söndagsmorgonen. (Som av en händelse är det här samma tid som, det nu stängda, klättercentret brukade ha tjejtider. Varför vill alla att tjejer ska sporta ensamma just på söndagsmorgnar?)
Tidigare fanns det tydligen någon form av “kvinnosimmarförening” som hyrde söndagsmorgnarna, men efter önskemål har de nu öppnats upp för (hälften av) allmänheten. Söndagsmorgonen på Gottsundabadet är nu den mest välbesökta morgonen av alla.
Eftersom killar inte kommer in fick en femårig kille inte följa med sin mamma och syster in i badet. Mamman blev arg, twitter blev jätteargt, och Expressen blev argast av dem alla.
(Expressen passar dessutom på att kalla Uppsala för “provinserna”. Så förolämpade har vi inte blivit sedan Strindberg, i Tjänstekvinnans son, kallade alla våra professorer för bönder.)
De som gillar könsseparerat badande brukar anföra att det är efterfrågat av religösa skäl, av kvinnor med kroppskomplex, eller bara som ett ett utryck för kvinnlig gemenskap och att det är skönt att bada utan gubbar. Dessutom är trygghetsläget på Gottsundabadet, särskilt för yngre flickor, problematiskt.
Det är viktigt att notera att tjänstemännen på Uppsalas badhus inte kommit på det här med “kvinnotider” själva. Även om ansvariga kommunalråd ställer sig frågande till att 5-åringar inte får följa med sin mamma in, så är att öka simkunnigheten bland “kvinnor som av sina män inte tillåts besöka badet” en del av uppdraget. Att tjänstemän beskriver de kommentarer de mottagit som “rasistiska” tyder antagligen på att tonläget i debatten utanför mainstreammedia varit ganska högt. (Reglerna verkar nu ha justerats så att småkillar nu kan följa med sina mammor in.)
De som argumenterar för integrerat badande menar att separation inte leder till ett jämställt samhälle, att kvinnlig fåfänga är ett svagt argument för “kommunal diskriminering”, och att kommunen inte ska alliera sig med “reaktionära patriarkat” som kallar kvinnor som beter sig för västerländskt för horor. Dessutom ser man sexualiseringen av simhallar, och särskilt av barn på simhallar, som onödig.
Vissa vill lyfta blicken och se “kvinnozoner på festivaler, könssegregerade badtider och fritidsgårdar bara för flickor” i ett större perspektiv där islamistiska idéer ställs mot det moderna västs normer. “Det är inte svårt att tänka sig att den kvinna som tackar nej till kvinnozonen skulle beskyllas för att ha sig själv att skylla om hon utsätts för övergrepp”, som Frida Nordlund skriver i Svenska Dagbladet. UNT tar det lite lugnare och skriver på ledarplats om “likvärdiga individer”.
Tanken att grupper ska vara jämlika men separerade, och att tjejerna då tilldelas två timmar på söndagsmorgnar för att simma eller åka skateboard, får mig alltid att tänka på “Separate but equal” - den praxis som gällde i de amerikanska sydstaterna från inbördeskrigen till mitten av 1900-talet. Förutsatt att de erbjudna tjänsterna var likvärdiga var det då ok att dela upp människor baserat på hudfärg. Naturligtvis var ingenting, inklusive simhallar, likvärdigt. Naturligtvis haltar jämförelsen.
Desegreringen av söderns simhallar var problematisk. (Fortfarande idag kan tydligen 58% av afroamerikanska barn i USA inte simma.) De integrerade poolerna fick färre besökare. En del stängdes och fylldes med jord, andra såldes till privata klubbar och fortsatte som helvita bad. Likheterna är begränsade, men kanske är vi på väg till samma slut från ett annat håll. Trygghetssituationen minskar antalet besök på svenska badhus, och Gottsundabadet förfaller.
(Det sägs ifs att nya skåp är på väg, och att min insändare är en viktig anledning till att så sker. Jag väntar dock med att öppna champagnen tills jag ser verkliga resultat. Men om det händer kan väl någon fråga Pelling, Burwick, Gardfjell, och Waldau hur det går med teaterbienalen.)
Jag tycker att man ska fråga sig vilket samhälle man vill att Sverige ska vara t.ex. 2050. Jag vill att det ska vara ett samhälle där män och kvinnor kan idrotta och ungås tillsammans på ett jämlikt och civiliserat sätt. Jag tror att vi får ett bättre samhälle om män och kvinnor kan göra saker tillsammans utan drama. Jag tror inte att könssegregerade badtider är ett steg på vägen dit.
Nu kan någon hävda att min linje riskerar att leda till minskad simkunnighet och fler drunkningar. Att jag, genom underlåtenhet att handla, bryter mot Asimovs första lag för robotar och utsätter människor för fara. Men, jag är ingen robot, och om det här är en kultur- (eller program-) strid så dör folk redan i den.
Eller som Reagan sa redan för över 50 år sedan:
Not too long ago, two friends of mine were talking to a Cuban refugee, a businessman who had escaped from Castro, and in the midst of his story one of my friends turned to the other and said, "We don't know how lucky we are." And the Cuban stopped and said, "How lucky you are? I had someplace to escape to." And in that sentence he told us the entire story. If we lose freedom here, there's no place to escape to. This is the last stand on earth.
Men vi måste också behålla ett rimligt perspektiv. Världen stannar inte på grund av två timmar “girls only” på Gottsundabadet. Trygghet och snygghet (som i hela skåp och dusch innan bad) under övriga 94 timmar är viktigare för både badet och Gottsunda.
