Gottsunda brinner

Närmaste vägen hem för förra fredagens middagsgäster innebar att de passerade genom Gottsunda. Strax efter elva (vi har barn, ok?) fick jag meddelande från dem att det var upploppsstämning i Gottsunda och att bränder blockerade genomfartsleden. Grupper av barn och vuxna, en del maskerade, hade släppt igenom deras bil. Inga blåljus i sikte.

Enligt lokaltidningen var busstrafiken då redan inställd efter att en molotov studsat mot en stadsbuss utan att gå sönder.

Mina vänner påpekade att teaterbienaler och stadsodling “känns som en parodi på lösning”. (De rödgrönas plan för Gottsunda är annars svår att göra parodi på.)

Det var mörkt ute. Ljudet och ljuset från en polishelikopter syntes och hördes en timma senare fortfarande tydligt. Familjen sov, så jag cyklade bort till Gottsunda.

Det brann fortfarande lite här och där, men det var lugnt. Folk stod i mindre grupper och hängde eller snackade. Inga blåljus.

Enligt polis som var där fanns specialutbildad antikravallpolis, helt kapabel att ge Gottsundaborna det lugn och ro som resten av staden ånjuter, på plats. Men istället valde polisledningen att skicka in dialogpolis för att förhandla med lokala kriminella ledare. De ställde motkravet att inga poliser ska verka i Gottsunda - och verkar ha fått igenom sina krav. Medborgare som tvingades kliva av bussen lång tidigare än planerat fick själva gå hem bland bränderna - polisen stannade på avstånd.

Nu kan “kriminelle Kalle” alltså berätta för sina grannar att inte ens polisen gör något här i Gottsunda utan att prata med honom. Vem vittnar nästa gång polisen vill ha hjälp? Är detta systemkollapsen?

Jag är ingen specialist på polistaktik, men i Stenhagen i juni verkar man ha löst problemet med hjälp av nolltolerans, inlåsning, och konsekvenser. Det tycker jag låter bra.

Kärnvapenparaply

I fredags besökte vi en “missile site” strax norr om San Francisco. Under kalla kriget stod NIM-14 Nike Hercules missiler där redo att, som ett sista försvar mot de sovjetiska bombarna, skjuta upp en W31 kärnladdning och rensa hela himlen.

Likadana missiler fanns även i Västtyskland och Norge. De kunde utrustas med konventionell sprängladdning samt 2, 20, eller 40 kilotons kärnladdning. De kunde även användas mot markmål.

Efter en lite trevande inledning frågade veteranen som guidades oss om vi kände oss säkrare med kärnvapen. Han reflekterade över säkerhet och frihet; om att kunna cykla till skolan; om att allt krångel idag gör att det tar lika lång tid att flyga som att köra från SF till LA; och om att dagens fiender inte är lika lätta att känna igen som gårdagens, samt nämnde händelserna i Dallas. (Alla flaggor i parken var på halv stång.)

Det visade sig att vår guide faktiskt hade undervisat en termin i Linköping.

Nere i bunkern stod raketerna sida vid sida. Barnen fick hjälpa till att knuffa dem på plats, köra varningssirenen, öppna luckorna, och starta hissen för att föra upp raketen till ytan. Efter guidningen var klar fick de hjälpa till att fälla ned och ställa tillbaka raketen igen.

I funderingarna kring Sverige och Nato kan man, likt socialdemokratiska aftonbladet, välja att se de baltiska ländernas fria val att gå med i Nato som en inringning av Ryssland och därefter visa förståelse för Rysslands annektering av Krim. Man kan oroas över att liknande ryska annekteringar i Baltikum med ett natomedlemskap skulle kunna dra in vår nedrustade försvarsmakt i en hopplös strid mot en övermäktig fiende. Man kan fråga sig om vi verkligen vill vara allierade med Erdogans Turkiet, eller reflektera över det misslyckade försöket att befria och demokratisera Irak.

Jag lutar åt att vi hör hemma med de västerländska demokratierna.

Justeringar, politikhantverk, överraskningshyror, och hipstertrender

Politik är också ett hantverk. Tyvärr ett hantverk som jag, som aldrig varit med i ett ungdomsförbund, inte behärskar. Varför man ibland väljer ett särskilt yttrande istället för att reservera sig kommer jag säkert att förstå förr eller senare. Att himla med ögonen och skriva något syrligt på bloggen verkar också fungera, även om det formellt kanske inte räknas som en politisk invändning.

Dagen innan idrotts- och fritidsnämndens junisammanträde annonserades (via epost) ett nytt ärende på mötesagendan. “Justering i verksamhetsplan för att hålla ramarna i budget 2016” lät sådär lågmält, byråkratiskt, och illavarslande.

Ekonomin har följts upp varje månad och möte. Naturligtvis kan jag ha åsikter, men verksamheten har hållit sig inom budget. Tills nu.

En del av kommunen har tydligen höjt hyrorna för övriga kommunen. Överraskningen verkar ha varit total. Idrotts- och fritidsnämnden kan skicka vidare en hel del av kostnaderna för dyrare idrottshallar till skolorna (jag vet inget om eventuellt kaos där), men inte allt. Därför föreslogs:

• Att inte dela ut fler projektbidrag i år borde spara ungefär en miljon. Vanliga år delas överblivna bidragsmedel tydligen ut som någon form av bonus till föreningar som får höga poäng i någon sorts skönhetstävling. Så inte i år.
• Att höja markeringsavgifterna, dvs föreningarnas “låtsashyra” med knappt 20%, för att stärka intäkterna under hösten med en dryg miljon.
• Att skjuta icke-akuta åtgärder, som renovering av elljusspår, på framtiden kan spara cirka 200kkr.
• Att i övrigt visa sparsamhet och återhållsamhet. (Det här betyder tydligen att minska på städningen, men jag blir naturligtvis nyfiken på om normalläget inte innebär återhållsamhet med skattepengarna.)

Under rubriken “ekonomiska konsekvenser” förklaras att de föreslagna åtgärderna bedöms kunna lösa det (plötsligt) uppkomna budgetproblemet. Dessutom kommer de höjda markeringsavgifterna nästa (och kommande) år ge ett överskott på drygt två miljoner som kan “omfördelas till andra åtgärder t.ex. skulle utrymmet kunna användas för att förstärka bidragen till tjejdominerade sporter/aktiviteter”. Bara som en ekonomisk konsekvens alltså.

Plötsligt höjda markeringsavgifter skulle antagligen skapa en del problem hos de föreningar som använder kommunala planer eller hallar. Även vår mycket rutinerade socialdemokratiska viceordförande höjde här på ögonbrynen och lät måttligt imponerad.

Resultatet blev i alla fall att hela ärendet, med hjälp av politikhantverk, trollades bort. Det försvann från agenda och protokoll som om det aldrig existerat. Nämndens ekonomiska underskott kvarstår dock.

Jag är förvånad att kommunens olika delar inte verkar samarbeta på ett sätt som ens gör nästa månads kostnader förutsägbara. Kanske är det här en aspekt av att de rödgröna verkar ha stora problem att få ihop en budget för 2017 (samt att kommunens kostnader skenar).

Att se över markeringsavgifterna (särskilt i förhållande till verksamheter som äger sina egna lokaler) kan nog vara en bra idé, men föreningarna måste ha en rimlig chans att planera sin ekonomi utan överraskningshyror.

Samtidigt satsar kommunen 500.000 kronor på att “snappa upp” och ta “hipstertrenden” stadsodling till Uppsala. (Kolonilotter räknas nog inte.)

Längtan till Dalarna

Ingen på onsdagens möte i Idrotts- och fritidsnämnden, varesig kommunalråd eller tjänstemän, ville kännas vid lokaltidningens huvudnyhet om att Nya Studenternas fotbollsarena kommer att bli färdig snabbare än väntat. (Tyvärr bakom betalvägg.) Tankar om allt mellan gissningar och fria fantasier luftades.

“Nu är Uppsala att räkna med” fortsätter UNT i en krönika på samma uppslag och gläds över “det som är tänkt att bli både fotbollens och folkets nya hem i Uppsala”. Den stora betongklossen med plats för 10.000 åskådare i stadsparken kommer ett tjugotal gånger per år att vara hemmaarena för Sirius fotbollsherrar och deras 2.000 åskådare.

Reklamtexten fortsätter med hur ett stenlagt torg utanför ingångarna kommer att bli stort som Stora Torget och “kommer att fyllas av allt från danstävlingar till mer avspända hängytor”. Det här ska vara “en mötesplats, inte bara en idrottsplats” och alla Uppsalabor ska utnyttja den. (Dock inte t.ex. den amerikanska fotbollen som får en egen arena ute i Fålhagen.)

Det är inte utan att jag börjar längta till Dalarna och efter en riktig, granskade lokaltidning. På Dalarnas Tidning har ledarredaktionen just startat ett “digitalt dalauppror mot sosseri, inkompetens och slöseri”.

Framtiden eller 1953?

På gårdagens brunch var en av dotterns vänner med via videosamtal. Hon visade upp sina nya frisyr, och var också med under dotterns sminkning inför kyrkan. Sånt ger mig en tydlig känsla av att leva i framtiden.

I Uppsala planeras en framtid med höghus kring smala vägar. Kanske tänker man sig att kraschad infrastruktur ska tvinga folk att köpa lådcyklar. Kanske tänker man sig att döda det fria skolvalet genom att helt enkelt göra det omöjligt att förflytta sig i rusningstrafik.

I dialogen med medborgarna lovar kommunen att du kan “nå det mesta inom fem minuter”. Kommunens egen trafikanalys pekar dock mot total trafikinfarkt. I visionen för det nya miljonprogramsområdet i Ulleråker “leder trafikstråken snabbt ut i landet” samtidigt som de boende cyklar under vår, sommar, och höst men åker spårvagn på vintern, och “Besökare från världens alla hörn kommer sällan med egen bil. Därför behöver du inte äga en bil eller något annat transportmedel.” (Inte ens i en visionstext på fyra stycken hänger det ihop.)

Istället för att knåpa ihop en egen simuleringsmodell nere på plankontoret och drömma sig tillbaka till 1900-talets första halva, skulle man kunna välja att blicka framåt.

OECD har undersökt hur urbanisering, delningsekonomi, och självkörande fordon kan samverka. Några möjliga resultat är samma mobilitet med 90% färre bilar, stora frigjorda ytor som inte längre behövs för parkering, och stora förändringar i behovet av kollektivtrafik. Om Uppsala bygger spår för spårvagnar kan de lagom till färdigställandet vara lika omoderna som när de senast togs ur drift 1953.

Om jag fick bestämma skulle vi köra en omstart för trafikplaneringen i Uppsala och förbereda oss på att framtiden antagligen är på väg. En framtid utan spårvagnsromantik och som inte ängsligt blickar tillbaka till en tid då bondeförbundets Hjalmar Nilsson var vägminister.

Gammelmedia

Lokaltidningen publicerade igår en kortversion av min bloggpost om Gottsundabadets trasiga skåp på insändarsidan. Jag mejlade in insändaren en dryg vecka tidigare, och är faktiskt lite överraskad då jag varesig fick mejl om mottagande eller publicerande av texten.

Nu är texten i alla fall publicerad bredvid en text om att cyklister är livsfarliga och en annan om att skatter är dåligt. Det känns lite retro med insändare. Hittills har min “mediestrategi” (pretentiöst ordval - jag vet) fokuserat helt på sociala media. Kanske borde jag fundera på hur gammelmedia skulle kunna inkluderas?

En annan intressant sak är att mitt skrivande sker helt enskilt: Om någon tror att partiet har en “skrivgrupp” som då och då träffas, diskuterar, och skriver så är i alla fall inte jag med i den. Kanske borde jag starta en?

Fyrishov AB ska ha haft någon form av styrelsekonferens i slutet av maj, men jag har inte lyckats få reda på vad som avhandlades. På baden verkar medarbetarna tyvärr haft fullt upp med drunkningstillbud och ofredanden.

Egentligen är frågan betydligt större än skåpen. Gottsunda överges och förfaller. Det är inte rimligt att prioritera teaterbienaler och stadsodling just nu. Jag är rädd att det är på platser som den här som striden om framtidens Sverige kommer att stå. Ett första litet steg åt rätt håll skulle (som sagt) kunna vara att få igång normalt underhåll.

Handbollsklister

I början av varje möte i Idrotts- och fritidsnämnden presenterar en inbjuden förening sin verksamhet. Jag har tidigare skrivit om skateboard och orientering. Vi har lyssnat på en ponnyklubb som ville att kommunen skulle köpa deras anläggning för att låta dem hyra tillbaka den för markeringsavgift (typ 80kr i timmen) eftersom det är så ishockeyn får göra.

Vi har även lyssnat på en väldigt arg konståkningsklubb som inte heller verkade gilla ishockey, hänvisade till diverse mänskliga rättigheter, och höll någon form av feministiskt brandtal. Slutsatsen var i alla fall att det krävdes helkroppsspeglar och att man borde bygga en ishall bara för konståkning för att sätta Uppsala på kartan.

Det är inte omöjligt att ishockeyn är översubventionerad. Det borde nog ses över.

Nu på majmötet presenterade Uppsala Handbollsklubb sin verksamhet. Sedan man slog ihop HK71 och Upsala Studenters IF 2012 är man inte bara en större klubb, utan har även avancerat från division 3 till division 1 på både dam och herrsidan. Beachhandsbollsplaner finns både vid Graneberg och vid Campus 1477. Barn och ungdomsverksamheten växer.

Lokaler är ett problem för handbollen. Man vill ha läktare för 400 personer i anslutning till planen (inte utan kontakt), tillgång till gym, och möjlighet att sälja fika. (Ni kan gissa vart jag gissade att det här var på väg.) Tyvärr tycker man att Fyrishov är svåra att arbeta med bring bokningar. Dessutom förbjuder de klubben att sälja fika, men öppnar inte sina egna kiosker när det är handbollsevent.

Handbollsspelarna gillar den nya Gottsundahallen, men bedrövas av hur sliten och förfallen den är redan efter ett år. Hallen har egen ingång vid lastkajen på centrumets baksida, och ofta vill ungdomsgäng utan ledare ställa upp dörrarna och komma in efter handbollsträningarna.

Efter klagosången kom handbollsklubben med ett konkret förslag: Vi vill bygga en egen hall.

Frågestund vidtog och olika politiker berättade om sina erfarenheter av handboll. Problem med handbollsklister diskuterades ingående. Jag frågade om de verkligen kan bygga en egen hall. De svarade att om de får tillgång till en tomt med rimlig hyra, gärna nära en skola som vill hyra in sig på dagtid, så kan de börja direkt. Det tycker jag låter bra.

Tyvärr planeras Uppsalas nya höghusområden, som Norra Bäcklösa och Östra Sala Backe, för tätt för att lämna plats idrottshallar, fotbollsplaner, och liknande. Framtidens Uppsala verkar planeras för att ha betydligt mindre utrymme för idrott än dagens.

Om jag fick bestämma skulle kommunen använda planmonopolet till att säkerställa utrymme för idrott och rekreation. (Jag har skrivit om nyckeltal tidigare.) Att föreningar vill äga och ta ansvar för sina egna lokaler är mycket positivt.