Rött ljus

Halv sex på måndagsmorgonen stannade en röd lampa mig vid Flottsundsbron på vägen till Arlanda. Framför mig stod en bil. Från andra hållet kom inga bilar. Lampan lyste röd. Sakta fylldes kön på bakom oss. Ett ihärdigt rött sken i vinternatten. Efter några minuter till gav folk upp och körde över.

Det är god sikt över bron. Bilarna på andra sida syns tydligt åtminstone 100 meter innan bron, enfilig har den varit i över ett år utan att rödljus behövts.

Lite senare samma morgon noterade lokaltidningen att lokalbussarna också givit upp och nu börjat köra mot rött. Bussbolaget fann beteendet ”helt oacceptabel” och polisen menade att man kanske borde ”se över rödljusen”. Kommunen meddelade att man satt in flaggvakter.

Att man ger upp den tekniska lösningen (med ”avkännare” och allt) och istället ställer dit människor med flaggor känns ”speciellt”. Har Sverige peakat som tekniknation? Är vi på väg tillbaka från maskinbyggande till låglönetjänster (som egentligen kanske inte behövs)?

Kommunalrådet och liberalpartisten Mohamad Hassan är inte imponerad av hur de rödgröna duckar sitt ansvar, och tycker att hela kommunens trovärdighet i planfrågor står på spel. Maria Gardfjell, miljöpartist och ordförande i gatu- och samhällsmiljönämnden, menar hon inget kan göra (utöver att ställa ut flaggvakter i rusningstid) och att bilisterna helt enkelt ska stå ut med bilköerna.

Att miljöpartiet vill att det ska vara dåligt att åka bil är väl ingen direkt överraskning. Utsläppen är man nog inte så intresserad av (Tesla 3 ligger bara ett par år in i framtiden), men att folk ska vara fria att resa när och hur de själva vill stör antagligen Gardfjell väldigt.

Hassan har en bra poäng. Kommunens trovärdighet i planfrågor är låg. Översiktsplanen leder mot trafikinfarkt, och om man hade haft en seriös framförhållning hade Dag Hammarskjöds väg från Sunnersta in till stan varit fyrfilig innan de nya höghusen i Bäcklösa påbörjades och brorenoveringen i Flottsund startade. Det finns ett bättre sätt.

Slutligen kan jag inte undgå att irritera mig på att UNT inte vet att den gamla Flottsundsbron var enkelfilig ett bra tag utan varesig lampor, flaggor, eller problem. Och hur uttalar de Flottsund? Har de inga journalister som bor i Uppsala?

Kommunal skateboard

I början av idrotts- och fritidsnämndens möten brukar en inbjuden förening presentera sin verksamhet. För ett par månader sedan var en skateboardklubb för tjejer förbi.

Det finns ett stort intresse bland tjejer för att skejta på kommunens klättercenter, men tyvärr verkade inte skejtande tjejer uppskattas av de killar som normalt hängde där. Sättet man markerade missnöje var tydligen att åka väldigt nära nybörjartjejer. Anställda på klättercentret deltog i missnöjesmarkeringarna.

Lösningen fick bli att tjejerna fick en egen tid. På söndagsmornar. Tillsammans med de småbarn som vill åka sparkcykel.

Jag påpekade att det i kampsport går alldeles utmärkt att träna i mixade grupper, och att skateboardare borde kunna göra det samma, men vår miljöpartistiska ordförande menade att jag inte förstod skejtkulturens anarkistiska grund.

Nu läser jag i lokaltidningen att de rödgröna verkar ha vaknat. Att ställa krav på jämställdhet och kvalitet är tydligen för svårt, så jämställdhet ska nu införas genom kommunalisering. När man i mars tar över driften av klättercentret i egen regi väntar man sig också att ”kunna göra mer av pengarna” och bredda verksamheten med ”allt från Roller Derby till dans”.

Offentlig drift är ju som bekant inte bara en garant för jämställdhet utan även för kostnadskontroll.

Jag är naturligtvis nyfiken på vilken nästa verksamhet som står på tur att kommunaliseras till jämställdhet kan tänkas vara. Sirius fotboll kanske?

Ett Uppsaliensiskt Saltsjöbaden

I slutet av 1800-talet, då Stockholm storleksmässigt befann sig där Uppsala är idag och snabbt växte från hundratusen till trehundratusen innevånare, bestämde sig finansmannen K A Wallenberg och industrialisten Ernst Thiel för att dra järnväg samt anlägga en exklusiv badort och villastad där då mest fanns skog, kala bergstoppar, och djupa dalar.

I arbetet med Uppsalas översiktsplan kallades ett av de sju scenarion som utvärderades ”Attraktiva Landskap”. Tanken var att utveckla västra ”mälarstranden”, kanske hela vägen från Lurboån till Wiks slott, och (möjligen) knyta ihop det med spårbunden kollektivtrafik hela vägen in till den (nästan) planerade järnvägsstationen i Bergsbrunna.

Jag tycker det här låter jättespännande, men tyvärr kom man tydligen fram till att det var billigare att bygga kollektivtrafik i andra riktningar.

Årsbokslut och tvekan

Jag mottar den slutliga bekräftelsen på att idrotts- och fritidsnämnden januarimöte är inställt, och frågar mig själv om det spelar någon roll.

Till vardags, i mitt vanliga jobb, försöker jag att göra det till en vana att fråga jag mig själv och mina medarbetare vilken skillnad vi gör. Om månadens nyckeltal inte visar på några framgångar – vad hade då varit annorlunda om vi låtit bli att komma till kontoret?

När jag tittar igenom vad jag skrivit under året blir det till en lång lista över saker som inte har gjorts. Vi har inte kunnat skydda medborgarnas pengar från elitklubbarnas byggdrömmar, vi har inte kunnat skydda ideella föreningar mot kommunala byråkrater, och vi har inte kunnat styra om från tvång till frivillighet i finansieringen.

Kanske borde jag ställa till med mer oreda? Reservera mig och skriva insändare? Gå på fler bjudmiddagar?

En sanning är att besluten tas någon annanstans: Arenainvesteringarna beslutas i kommunfullmäktige. Besluten att bygga täta höghusområden utan utrymmen för idrott eller rekreation tas i bygg- och plannämnden samt fullmäktige.

Kanske borde jag försöka bli invald i kommunfullmäktige 2018? (Behövs en tredubbling av personrösterna?) Men jag läser samtidigt i DN att ”hälften av de som faktiskt är ledamöter av kommunfullmäktige uppger att de övervägt att hoppa av” eftersom de inte tycker sig ha något inflytande över politiken. (DN föreslår rödvin som alternativ.)

I Gottsunda är glassplittret uppsopat för den här gången, men idrottsföreningarna är oroade – i vilket skick hittar man sin hemmaplan nästa matchdag? På andra sidan stan, på Fyrishov, frågar sig medelklassen om man vågar ta med barnen till offentliga bad längre.

Men inte nu som sagt. Januarinämnden är inställd. Det finns ju inga frågor att ta upp.

Bra är dåligt. Okunnighet är styrka.

Uppsala är en universitetsstad i världsklass och bra skolor är naturligtvis väldigt viktigt för att forskare ska vilja ta med sina familjer och flytta hit.

Internationella Engelska Skolan i Uppsala har med undervisning delvis på engelska samt fokus på ordning och lärande blivit populär både bland boende och inflyttade. Eleverna och deras föräldrar kommer från alla delar av världen och resultaten är goda.

I Järfälla har Engelska Skolan räddat en kommunal skola i kaos. Man skulle kunna tänka sig att Uppsala kommun på samma sätt vände sig till dem för att få hjälp med sina mindre fungerande skolor.

Tyvärr har de rödgröna istället valt att försöka krossa Engelska Skolan i Uppsala. Genom skräddarsydda minskningar av skolpengen vill man sparka 10 lärare. Frihet, som i fritt skolval, måste bestraffas om man inte väljer kommunala skolor. Det enda undantaget är om man hänger på den senaste politiska trenden. (Just nu är ekomat ute – det är skolor med många nyanlända barn utan akademikerföräldrar som är hetast. 50-årsperskrivet på utbildning är helt ute.)

Den rödgröna likhetsnormen leder till att fungerande skolor och framgångsrika universitet måste bort. Skatterna ska upp och bra skolor ska stängas. Det rödgröna Sverige är ett land i fritt fall. Om det finns en vision så innehåller den inte studiero i skolorna eller nobelpris på universiteten.

Om jag hade fått bestämma hade Uppsala satsat på att göra dåliga skolor bättre, inte på att göra bra skolor sämre. Utbildning är viktigt för Uppsala.

Moderatjesus

Tydligen fanns det pengar över på Idrotts- och Fritidsnämndens fikakonto eftersom vi, på rödgrönt initiativ, bara ätit frukt hela året. Därför fick jag en inbjudan till en Italiensk buffé efter årets sista sammanträde i december. Jag hade en kvartalsgenomgång på videokonferens med huvudkontoret i Kalifornien samma kväll, så jag var tvungen att tacka nej.

Jag övervägde att tacka nej ändå. Kommunalskatten är på väg upp. Kommunens ekonomi verkar, åtminstone enligt media, vara i fritt fall. Det finns bättre sätt att använda pengarna på.

När vi i november fick personliga VIP-inbjudningar till Uppsala Idrottsgala, ”en magisk kväll” där vi hyllar ”våra lokala idrottshjältar”, kunde jag inte heller delta – min fru var borta på tjänsteresa. Det behövdes alltså inget ideologiskt övervägande om lämpligheten i att ta emot en biljett värd någonstans mellan 425 och 1295 kr från samma organisationer som normalt ber om byggnader och bidrag.

Två gånger har jag nu av omständigheterna räddats från att (offentligt) behöva ta ställning.

Om man sitter i en nämnd blir man erbjuden en iPad av kommunen. Jag lät bli att hämta ut den. Naturligtvis gillar jag iPads, men jag förstår inte varför skattebetalarna skulle betala en åt mig. Returnerade iPads delas tydligen ut till Uppsala kommuns skolor. Jag tror inte att skolorna fick en ny tack vare mig.

När jag nämnde min tveksamhet inför att äta en skattefinansierad julbuffé med nämnden tycker mina allianskollegor att jag var tramsig och kallade mig ”moderatjesus”. Eventuellt har de rätt i att jag är tramsig, summorna är väldigt små och redan avsatta i budgeten.

Men, om vi tror på vad vi säger, om vi tror på ett samhälle med en vassare stat, lägre skatter och mer frihet, måste vi börja med oss själva. Vi måste leda från fronten, inte från julbordet. Och kommunens kostnader måste ner.

Samtidigt verkar t.ex. Idrottsgalan vara ett utmärkt arrangemang, och jag som nästan helt saknar kontakter i elitidrottsuppsala skulle säkert ha kunnat träffa en hel del spännande människor. Kanske kunde jag ha frågat hur mycket VIP-biljetten var värd och gjort motsvarande donation till Svenska Kyrkans arbete i Rumänien, men det känns som att fuska.

Jag är nog lite tramsig. Skatt är stöld och pengarna behövs bättre i skolan.

Straight Outta Gottsunda?

Efter att ha hört om problemen med sporthallen tog jag i samband med nyårsshoppandet ett varv runt Gottunda Centrum. Jag är i Gottsunda nästan varje dag, men aldrig vid sporthallen. Man måste gå ut på baksidan och förbi lastkajen för att komma dit. Genial arkitektur.

När jag är i Gottsunda är det oftast lugnt, så jag hoppades nog att rapporterna från senaste mötet i nämnden skulle vara lite överdrivna. Det är ju inte så att jag klipper mig och köper fredagsmiddagen i South Central.

Tyvärr var de stora fönstren nödlagade och en lapp från Uppsala kommun berättade att de som tagit sig in även slagit sönder en basketkorg och att det kan finnas glas kvar i lokalen.

Igår noterade jag ett ensamt, fastlåst cykelhjul utanför centrumets framsida.

Ett mejl från nämndsekreteraren berättar att januarisammanträdet antagligen kommer att ställas in eftersom det inte finns några ärenden att behandla.