Kommunen måste vara ärlig i medborgardialogerna

"I Södra staden ska du nå det mesta inom fem minuter. På olika sätt kan du ta dig mellan hem, skola, jobb och nöjen. Hur tar man sig oftast fram i Södra staden i framtiden?"

Så frågade Uppsala kommun i sin officiella medborgardialog 2015. Eftersom man var garanterad att komma fram inom fem minuter valde de flesta att gå.

Nu 2020 handlar kommunens officiella kommunikation inte längre om det ska gå snabbt att ta sig någonstans. I planen för de nya höghusområdena i sydöstra Uppsala säger man nu istället att “det ska vara lika långt till kollektivtrafik som till den parkerade bilen” (minut 34) och att parkeringar ska ligga långt från bostäderna eftersom “vi ser ett syfte i att närheten till kollektivtrafik ska komma i första hand” (minut 39).

Det vore mer ärligt om kommunen från början sagt att “vi vill göra det svårt att resa med något annat vår storskaliga spårvagnslösning eftersom vi inte tycker att folk ska få välja själva”.

I övrigt anser jag att hela den nuvarande översiktsplanen ska rivas upp och göras om från början.

Digitalt samrådsmöte om Pellinge miljonprogram

Ett nytt miljonprogramsområde ska byggas i Uppsala. Lokaltidningen varnar på ledarplats för storhetsvansinne och jämför målbilden med Uppsalas särskilt utsatta område Gottsunda, men fem gånger så stort.

I folkmun har projektet fått namnet Pellinge. Mycket riktigt var det kommunens starke man, socialdemokraten Erik Pelling som inledde måndagens “samråd”. Han sa kort att han ingått ett avtal med staten och lovat att bygga jättemånga höghus jättetätt. Därefter tog opolitiska tjänstemän över envägskommunikationen. (Att den här typen av möten heter saker som “samråd” eller “dialogmöte” är, som jag skrivit tidigare, någon form av nyspråk. Jag kan ha nämnt Nordkorea och att mötena borde döpas om till “makten talar”.)

Jag kan inte undgå att notera att den kommun som 2050 har som mål att bli “en av Europas mest digitala platser” den här veckan höll sitt första videomöte. (En uppsnyggad och klippt version, utan “tekniska pauser” finns på youtube.) Formatet var envägskommunikation, men de förregistrerade deltagarna kunde skicka in frågor (som bara tjänstemännen kunde se). Om ett par år kan kommunens digitala kommunikation vara ikapp en genomsnittlig tween på twich.

Om det skett någon djupare analys av t.ex. framtidens resor och transporter så framgick det inte. Istället visades i Uppsala kommuns officiella kommunikation med medborgarna bilder på “flygdräkter” och en humanoid robot som levererar paket till en villa.

Man ska dock inte låta den infantila kommunikationen lura en att det hela är visionslöst eller saknar ideologisk grund. Drömmen om ett nytt miljonprogram som ersätter det nuvarande miljonärsprogrammet (ROT-avdrag, ränteavdrag, nyliberalism, utförsäljningar, bombningarna av Hanoi julen 1972) är stark inom vänstern.

Lägg därtill den den miljöpartistiska delen av vänsterröran. Man ska inte bara bygga långt färre parkeringsplatser än vad som rimligen krävs - de ska också placeras långt från bostäderna så att busshållplatserna blir “relativt” närmare. (Det här är den typen av elakheter som man bara kan utsätta ofria medborgare för.) Nyss lovade kommunen att “i södra staden ska du nå det mesta inom fem minuter” - det har man “glömt” nu. (Det är nog väl hårt att påstå att Uppsalas stadsplanering bygger på lögner, men helt sammanhängande och ärlig i sin kommunikation kan den heller knappast anklagas för att vara.)

Byggandet ska vara i “mänsklig skala”, dvs 5-våningshus. För att göra dem så billiga som möjligt kommer man bland annat att avstå från källare. I ytterkanterna kan hushöjden minskas till 2-3 våningar. För att ta vara på “det som särskiljer Uppsala från andra städer” vill man ta vara på färgpaletten. (Skokartongerna ska målas i tokroliga nyanser av gult och rött.)

Kommunal stadsplanering sker tydligen i fem steg varav två verkar viktiga. (1) Översiktsplaner drar upp de stora linjerna, men är inte bindande utan bara vägledande. (2) Detaljplaner som mer detaljerade (duh!) och dessutom juridiskt bindande.

Samrådet om den här fördjupade översiktsplanen pågår till mitten av april. Den som vill påverka kan skicka in sina åsikter. På sin officiella hemsida beskriver kommunen det som “en demokratisk process” som ska “ge möjlighet till insyn och påverkan”. I verkligheten tas naturligtvis besluten av de folkvalda - vi har fortfarande representativ demokrati.

Om man vill påverka är det alltså kommunvalet 2022 som gäller, men en del kommer nog att vara för sent redan då.

Den fördjupade översiktplanen ska antas hösten 2020 och detaljplaneringen startar våren 2021. Byggandet börjar 2023 och första inflyttning är 2025. Byggandet börjar på två platser, dels söder om ICA där väg 255 ska göras om till stadsgata, och dels i skogen söder om Nåntuna Backe.

Bygget söder om Nåntuna Backe blir första testet av Pellinge och den bakomliggande ideologin. Det blir höghus i skogen långt ifrån nuvarande och framtida kollektivtrafikstråk. Få parkeringar som med avsikt placerats otillgängligt. Obefintlig service i närområdet. Lägg till detta att det egentligen bara är två gruppen som har råd att bo i nybyggda lägenheter - höginkomsttagare och de som inte betalar själva.

Mitt motförslag? Trädgårdsstad.

955 dagar till valet

Ytterligare en regnig lördagsförmiddag har spenderats i ett internt partimöte. Denna gång på “förbundsråd”, då länets alla föreningsordförande samt de som länets årsmöte utsett till länsförbundsstyrelse träffas. Det här är inte en organisation som håller på med politik utan en del av själva partiapparatens interna administration och struktur.

Länsförbundsordföranden inleder mötet med att konstatera problemet i just detta, många folkvalda har redan sina dagar fyllda av offentliga uppdrag, vilket leder till att själva partiorganisationen ibland fått komma i andra hand. Även om vi vare sig kan eller vill bli ett folkrörelseparti av socialdemokratiskt eller centerpartistiskt snitt så har den eftersatta partiorganisationen skadat oss. (Varit “förödande för vår kultur”).

Jag har full förståelse för om någon utomstående ser det här som navelskådande. Men problemet är verkligt - åtminstone för partiet i Uppsala kommun. Nya medlemmar, fulla av energi och politiskt intresse, tenderar att fastna i partiorganisationen som i första hand håller på med formalia och stöttar kampanjer designade av en fjärran riksorganisation. Politik diskuteras av de folkvalda i slutna möten dit medlemmarna inte har tillträde. Eftersom folk blir medlemmar i ett politiskt parti för att de är intresserade av politik tröttnar flera och lämnar verksamheten.

Det här är eventuellt ett Uppsalaproblem. Partiorganisationen här är extra krånglig med 12 småföreningar som tillsammans bildar en krets. Förutom att kretsen vart fjärde år kallar till nomineringsstämma för att (lätt förenklat) bestämma vilka som ska bli partiets folkvalda i kommunen nästa mandatperiod, så ägnar man sig mest åt administration och kampanjer av olika slag.

I andra, mindre, norduppländska kommuner bjuds intresserade nya medlemmar tydligen in till kommunfullmäktigegruppens möten och hänger om de vill med på rikskonferenser om politikutveckling. Jag tror olikheten beror på skillnad både i storlek och antal intresserade. Resultatet blir i alla fall att även de medlemmar som sitter i nämnder och styrelser ofta inte har tillträde till de interna diskussionerna.

Frågan vi på lördagsmorgonen försöker besvara är både viktigt och tydlig: varför ska någon bli medlem i Moderaterna?

Jag tror det fungerar bäst om man hittat en politik och en politiker som man tror på och vill stötta. (Jag ser min egen video från valet 2010 och tror jag kom in i partiet på rätt sätt.) Om man går med för att påverka eller själv driva frågor tror jag att man riskerar att bli besviken. (Jag har dock några idéer jag ska testa med min föreningsstyrelse nästa gång vi träffas.)

Dagens kändistalare var Martin Borgs, partiets kommunikationschef och den ursprunglige slöseriombudsmannen. Som dalmas i skuggan av dômen påmindes han tydligen om hur Gustav Vasa stal kyrkklockorna, men hans presentation handlade om hur vi med idéer och statistik ska vinna valet 2022.

Samtiden präglas av rekordstor pessimism. Rödgröna väljare var lite mer uppåt direkt efter valet 2018, men deras optimism har under de senaste kvartalen förbytts i framtidspessimism. Vad det gäller det egna partiets möjligheter att vinna stöd bland väljarna är Moderater och kristdemokrater positiva, men inga är så övertygade om att historien är på deras sida som Sverigedemokraternas väljare.

SD har nu störst förtroende hos väljarna i frågor som migration och lag och ordning. Allt eftersom allt fler frågor, som välfärd och skola, “invandrifieras” vinner SD förtroende där också. Moderaterna är starka i frågor som jobb, företagande, ekonomi, försvar och (kanske lite förvånande) miljö.

Borgs beskrev en fyrfältare där väljare och partier placeras ut baserat på optimism/pessimism och pragmatisk/idealism. Moderaterna kommer att närma sig 2022 som pragmatiska optimister. Vi driver förändring. Vi säger som det är. Vi är att lita på. Och vi tror att Sveriges bästa dagar ligger framför oss.

Några sköna målgrupper placerades också ut: t.ex. kosmopoliter som gillar kultur och resor, män som kör (eller vill köra) tyska bilar, kvinnor som gillar dyra väskor och följer influencers, strävsam och skötsamma akademiker som arbetar i privat sektor och bor i universitetsstäder, samt hantverkare som gillar arbetslinjen och tycker man ska säga som det är. (Målgruppsbeskrivingar är lite som politikens horoskop, men jag tycker de är jätteroliga.)

Pragmatisk optimism passar mig bra. Låt oss identifiera möjligheter och utmaningar för att med excel-ark i högsta hugg rulla ut fungerande lösningar. Om vi är den nya mitten så tänker jag vara mitten-radikal!

Tre frågor ur idéprogrammet (och lite Uppsala)

Den moderata kommunfullmäktigegruppen träffas naturligtvis inför kommunfullmäktiges möten, men ibland även för att diskutera frågor som inte ligger för omedelbart beslut. Som ordförande i en av kommunens föreningar blir jag inbjuden. “Det är här politiken görs”, som ett någon sa när vi träffades i lördags. (Jag är inte helt säker.)

Huvudnumret var ett besök från Christofer Fjellner, son till en brigadgeneral, tidigare EU-parlamentariker, tidigare MUF-ordförande och ledamot i partistyrelsen. Idag på plats som ordförande i den idéprogramsgrupp som, med medlemmar som Alice Teodorescu och Uppsalas egen Stefan Olsson, ska ta fram ett nytt idéprogram i god tid inför valet 2022.

Fjellner är en slipad politiker. Han är avslappnad, vet vad folk heter och inleder med gemensamma minnen. Sakta kommer vi över på idéprogrammet. Tydligen kallade P. J. Anders Linder paritets senaste program för “ett idéprogram för ett parti som önskar att de inte hade idéer” och Anders Borg ska ha sagt att “idéer är både dyra och besvärliga”. Fjellner bad oss dock minnas vad en katt en gång sa till en helt annan Alice: om du inte var vart du vill så spelar det ingen roll vilken väg du tar.

Ett normalt idéprogram har tydligen svårt att klara “inte testet”. (Man får ingen en rimlig ståndpunkt om man sätter “inte” framför programmets påståenden. Prova gärna med “Sverige ska vara ett tryggt land” eller något liknande.) Därför har programgruppen valt att försöka identifiera och resonera kring 100 idékonflikter. Man har 97 just nu och vi fick kort prova på tre av dem (jag fångade dem inte exakt utan skriver ur minnet):

• “Vi lever i den bästa tiden någonsin eller allt är på väg att gå åt helvete?” Någon citerade Rosling. Jag menade att det naturligtvis är bra att ett par hundra miljoner kineser lyfts ur fattigdom, men att svenska väljare inte självklart kommer att rösta på moderaterna på grund av detta. I Thomas L. Friedmans “The World is Flat” från 2005 reflekterar Bill Gates över globaliseringen och säger “I would rather be a genius born in China than an average guy born in Poughkeepsie.” Utmärkt för geniet i Kina naturligtvis.
• “Invandrare bör behålla sitt hemlands kultur eller ta till sig den svenska?” Någon nämnde hemlandets julmat. Jag menade att folk kommer till Sverige av en anledning och det det vore befängt att de Chilenare som på 70-talet som flydde hit skulle fortsätta leva under Pinochetjuntans “kultur”. Fjellner tog upp frågan om vilka krav samhället kan ställa på den som kräver att bli försörjd av andra skattebetalare.
• “Ska det vara tillåtet eller förbjudet att betala extra att få för bättre vård utöver den som det offentliga erbjuder?” Fjellner menade att samhället kommer att ha stora problem att möta medborgarnas ökande förväntningar. Därefter gjorde han frågan svårare genom att fråga oss om man även ska få betala extra för bättre skola? Många skulle nog vara redo att betala 20,000 kr extra per barn och termin för en bättre skola.

Efter kaffepausen, när Fjellner dragit vidare mot nya äventyr, diskuterade gruppen byggnadsplaner kring “Uppsalapaketet” och kommunens ökande bidragskostander.

Uppsalapaketet går fortfarande ut på att tiotusentals nya bostäder ska byggas och att en spårvagn ska köra omkring alla dessa människor. Kommunfullmäktigegruppen är inte ense om ifall spårvagnen ska vara en riktigt spårvagn som går på spår eller en spårvagnsliknande Bus Rapid Transport (BRT) lösning. I februari ska alla partiers fullmäktigegrupper träffas för att komma överens.

Jag förstod inte alla delar kring hur byggandet ska gå till. Tydligen beställer nu kommunstyrelsen, istället för som brukligt plan- och byggnadsnämnden, en fördjupad översiktsplan för Bergsbrunna, Sävja, Vilan och Nåntuna. Det här ska snabba upp allting. Samtidigt ska en trafik- och detaljplan (?) för spårvagnen och byggnader mellan Gottsunda och centrum tas fram.

De moderata huvudkraven är att ekonomin ska vara “ansvarsfull” och att spårvagnen (eller BRT) ska gå hela vägen fram till centralstationen så att man enkelt kan byta transportsort där. Det råder dock inget tvivel om att det här kommer att innebära stora kostnader för dagens Uppsalabor. Beslut ska tas i tredje eller fjärde kvartalet 2021.

Personligen är jag, som bekant, inte så förtjust i de smakprov som redan byggts utan skulle gärna se ett rejält omtag i hela stadsplaneringen (trädgårdsstad istället för skokartonger).

En tilltalande tanke om att bygga kring de järnvägar som redan finns runt staden togs upp, men jag är tyvärr rädd att vår fullmäktigegrupp redan investerat så mycket tid och prestige i den nuvarande riktningen att det kommer att bli svårt att svänga. Rent valtaktiskt tror jag inte det nödvändigtvis är genialt att samtliga kommunfullmäktigegrupper träffas och “kommer överens” om vilket paket man ska driva eftersom den enda oppositionen mot paketet då blir det nystartade “Utvecklingspartiet Demokraterna”.

Jag har tidigare efterlyst ordning och reda i bidragsutdelningen och blev därför glatt överraskad när vår viceordförande i arbetsmarknadsnämnden berättade om ett antal skärpningar han fått igenom. (Skärpningar kan låta hårt, men då måste man minnas att 10% av bidragen uppskattas vara fusk och bedrägerier.) Till att börja med måste varje ansökan nu lämnas in personligen och styrkas med legitimation och barn som hushållet får bidrag för måste finnas i Sverige. Fusk kommer att polisanmälas.

Visionslösa höghusområden eller enhörningar och nobelpris?

Fullmäktigegruppen med hangarounds och prospects fick i veckan en dragning om “södra staden”. Kommunen har i avtal med staten bundit upp sig att göra om grön- och villaområdena mellan staden och Ekoln till miljonprogram. En mycket kompetent tjänsteperson, utan koppling till Uppsala men med stor erfarenhet av Stockholms pendeltåg, har anställts för uppdraget.

Drygt 50.000 bostäder ska upp och det hela är i övrig helt visionslöst. Skokartonger i långa rader (se visionsbilden ovan). Höghus in till naturreservatets gräns. Man räknar med att både gårdar och villatomter (med hus) i området kan behöva exproprieras.

För transporterna blir det eventuellt en påfart på E4an, men eftersom man inte vill uppmuntra till bilåkande kommer vägnätet att underdimensioneras med flit (!). Undersökningar i Stockholm visar tydligen också att folk tycker det är ok med ståplats på bussar och spårvagn. Järnvägsstationen i Bergsbrunna hoppas man ska stå klar på 2030-talet, men höghusbyggandet har som bekant redan börjat.

Många partikamrater oroas för kostnaderna. Man vill se en utredning om BRT, men det verkar tjänstemännen inte tro på. Här var den programledande tjänstepersonen plötsligt känslosam och pratade om spårvagnen som “ett smycke i staden”. Det är ganska mycket kostnader (markköp, vatten & avlopp, vägar, skolor, etc) som ska vältras över på framtida bostadsrättsköpare (eller skattebetalare).

Jag oroas mer över visionslösheten. Ingen seriös del av planeringen fokuserar på att det ska vara bra att bo i området. Folk som själva kan välja kommer antagligen att välja en annan plats, och framtidens Uppsala blir en plats för den som inte har något annat val.

Min åsikt är att Uppsala förtjänar betydligt bättre än så här. Den nuvarande inriktningen bör överges och planeringen bör backa åtminstone fem år.

Den nya visionen bör vara Uppsala 2050 för det goda livet, enhörningar och nobelpris.

Tryggt, rättvist, korrekt, vackert, välutbildat och rikt - min vision för Uppsala

Min vision för Uppsala om 10, 25, 50 och 100 år är inte direkt någon hemlighet. Jag har skrivit om den under rubriker som “En trygg universitetsstad där barnen kan dricka saft utanför villan”, “Sunnerstafrågor”, “Till det goda livets försvar”, “Styrbjörn Starke, Gunnar Wennerberg, Gustaf Fröding, Olof Rudbeck, och Södra Staden”, “Ett Uppsaliensiskt Saltsjöbaden”, “Think, McFly. Think!”, “Marknadsföra Uppsala”, (Nordkoreainspirerad) “Medborgardialog” och “Förtätningshets, YIMBYs, och alternativen”.

Den som inte orkar läsa igenom drygt fem års bloggande kan se mitt förslag till reklamfilm för Uppsala. (Och för den som vill läsa mer finns det mer.)

Jag tycker min vision är tydlig, men politik görs i vardagen.

Som föreningsordförande har jag, till skillnad från vanliga medlemmar, tillträde till och yttranderätt på kommunfullmäktigegruppens möten. (Mer om det någon annan gång.) Nyligen spenderade vi större delen av en lördag med att gå igenom nuläget i den Uppsaliensiska kommunalpolitiken. Tanken var att diskutera vägen fram till valvinsten 2022, men i fjärran hördes tre tuppars ödesmättade galande.

Det går inte bra för Uppsala.

Uppsala är otryggt. Mest påtagligt är skjutningarna. (Ja, polisen använder tydligen det ordet, så då gör vi det också.) Region Mitt sticker ut med många skjutningar och Uppsala sticker ut i regionen. Men även när det inte skjuts är trygghetsläget problematiskt med gäng av nyanlända män som säljer droger, stjäl saker, och antastar tjejer. Problemet med kriminella barn har blivit påtagligt. Eftersom de inte är straffmyndiga lämnas de över till socialtjänsten som på grund av bristande resurser inte gör något annat än att skjutsa hem dem. Orosanmälningarna läggs på hög. Trots att staden är mindre än Malmö har man lika många orosanmälningar i Uppsala. Våld mot barn och våld i hemmet är de rubriker som ökar snabbast.

Uppsalas ekonomin är i fritt fall. Flyktingmottagandet har gjort att kostnaderna för försörjningsstöd skenar mot en halv miljard om året. Fuskandet och det systematiska utnyttjandet av välfärdssystemen beskrivs öka “lavinartat” och grundläggande kontroller, som att man måste visa upp ett hyreskontrakt för att få bostadsbidrag, saknas. Kommunen köpen in bostadsrätter för att “hyra ut” till alla som behöver.

Medel- och arbetarklassen, som förutom trygghet och välskött ekonomi, gärna ser att kommunen erbjuder riktigt bra skolor och lokaler för idrott och kultur klagar alltmer högljutt.

Likt i Völvans spådom ställs nu broder mot broder. Någon föreslår att satsningar på elitidrottens arenor bör avbrytas för att rädda spädbarnssatsningar i utsatta områden, men får till svar att de skenande bidragskostnaderna ändå skulle finnas kvar året efter.

Samtidigt är det ingen hemlighet att min vision för framtidens Uppsala inte dominerar i politiken.

De senaste årtiondets stora kommunala projekt, som stötts och drivits av röda så väl som blå och gröna, det massiva höghusbyggandet blir nu allt mer förvirrat. Bostadsrättsmarknaden har tappat fart och den mest spännande köparen är nu kommunen som köper bostadsrätter för att göra till “sociala bostäder” vilket inte gör kvarvarande lägenheter mer attraktiva. De utlovade fyrspåret till Stockholm är bara finansierat till en tredjedel och har fastnat hos trafikverket. “Projekt spårväg”, som ska lösa den oundvikliga trafikinfarkten, står still - en första ansökan har fått nej. I det här läget har centerpartiets uteslutne kommunalråd startat ett nytt parti som (nästan heter “Demokraterna” och) vill “diskutera förbjudna ämnen”.

Det var inget glatt möte. Få saker rör sig i rätt riktning. Utrymmet för att arbeta för min vision för framtidens Uppsala verkar, minst sagt, begränsat.

Kanske borde man lämna lärdomsstaden och flytta till en mer välskött kommun?

Nej, än är det för tidigt att ge upp! (Är det Heimdals horn vi hör i fjärran? Kungssångens tredje vers?)

Uppsala behöver rycka upp sig. Förändringar krävs i politiken på kort och lång sikt.

För att på kort sikt få ordning på trygghet och ekonomi skulle jag, som inledning, vilja ha en seriös diskussion hur man snabbt (inom 90 dagar?) kan införa:

• Kompromisslös hårdhet mot buset. Som jag tidigare skrivit (och polisen efterfrågat) behövs lagstiftning mot organiserad brottslighet lik den amerikanska RICO act. Upprepad, systematisk brottslighet ska leda till mycket långa fängelsestraff. I den nuvarande, speciella situationen behövs nog särskild hårdhet mot utländskt bus. För icke-medborgare är rätten att vistas i Sverige ett privilegium som snabbt bör dras in vid brottslighet. Redan t.ex. brott mot knivlagen bör leda till ovillkorlig och omedelbar utvisning. Medborgarnas rätt till trygghet väger tyngre än våldsbrottslingars oro för att skickas hem.
• Ordning och reda i bidragsutdelningen. Det här kan låta självklart, men är det tydligen inte. Den som vill ha bidrag måste ha alla papper och identiteter i ordning. Den som vill ha bidrag måste också ge samtycke till register- och bankkontroll så att uppgifter kan kontrolleras. För tjänstemän som delar ut bidrag utan kontroll bör tydligt ansvar införas.
• Bidragstak. Förslaget finns redan på riksnivå. Den som lever på bidrag kan aldrig få mer i plånboken en den som arbetar.

En del av det här behöver vi hjälp från våra vänner i riksdagen med, men det hoppas jag inte ska vara något problem. Mer problematiskt är att en nyanländ mamma med ett gäng barn enlig socialnämnden kan komma i upp 50.000 kr netto i månaden i samlade bidrag. En undersköterska får ut drygt 15.000 kr efter skatt.

Redan bidragstaket kommer alltså att bli brutalt att införa. Vi på mötet tittar på varandra. Är vi de som ska genomdriva det här? Men, man får inte välja sin samtid. Och samtiden behöver vuxna beslutsfattare.

Det är allvar nu. Som Alice säger.

Men allt detta är ju ändå bara på kort sikt. Saker som måste ordnas så att vi kan börja ta oss i rätt riktning igen.

På längre sikt (12 månader?) behövs en omsvängning inom åtminstone bygg- och planpolitik, rimligen bör man backa åtminstone fem år och göra om de scenarier, strukturbilder och översiktsplaner vars resultat i form av hopplösa skokartonger på en åker som vi nu börjar se.

Dessutom måste Uppsalas skolor bli landets bästa på att ge barnen förutsättningar för bra arbeten och goda universitetsstudier - vi ska inte mäta hur många som klarar “grundläggande behörighet” eller fastna i diskussioner om “socioekonomiska faktorer”. Vi vet att vi gör rätt när barnfamiljer som kunde valt en Stockholmsförort väljer att bosätta sig i Uppsala för att skolorna är så bra här.

Slutligen måste kommunens ekonomi ses över. Nu när man förhoppningsvis återgått god redovisningsed är det dags att börja betala av på skulderna för att komma tillbaka till det tidiga 00-talets nivå.

Uppsala måste bli tryggt, rättvist, och korrekt. Därefter vackert, välutbildat och rikt.

Stora och små problem

Kommunfullmäktige i Uppsala förbereder ytterligare ett maratonmöte. Den 4-5 november ska bland annat “Mål och budget 2020 med plan för 2021-2022 samt skattesats 2020” avhandlas.

Uppsala har ju, som jag tidigare skrivit om, vissa problem med organiserad (voodoo) brottslighet, samt även skenande kostnader för socialbidrag.

Det är då naturligtvis “spännande” att se Centerpartiet fokusera på att införa miljözon 3 i hela södra staden. Eftersom “Södra staden” är en hittepåplats skapad av några byggbolag och höghusälskande tjänstemän så är det inte helt klart om man bara syftar på Ulleråker eller hela Uppsala söder om Vårdsätravägen. Om miljözon 3 infördes 2022, som Centerpartiet föreslår, så skulle området bara vara tillgängligt för elfordon, bränslecellsfordon och gasfordon. De som redan bor i området skulle alltså bli tvungna att snabbt byta ut sina bilar. Vill centern i Uppsala bli det nya miljöpartiet?

Vänsterpartiet fokuserar istället på hur tre olika spektrum för kön ska mappas till kommunens toaletter samt kommunens stöd till Quidditch.

O tempora, o mores!