Borgardumpstring

Igår kväll, på väg att hämta dottern från träningen, var jag snabbt förbi på releasefesten för Andreas Jakobssons nya bok ”Svinnlandet”. Boken är en blandning av högt och lågt, Jakobsson berättar om sitt liv som dumpstrare med nattliga räder mot soprum utanför livsmedelsaffärer och om människorna han träffar, men intervjuar även inspektörer på livsmedelsverket och butiksägare. I boken ger han också gott om fakta för att avfärda myten att det mesta av matspillet skulle ske i hemmen.

Releasefesten hölls på Hugos Kaffe, som i boken beskrivs som ”ett nav för miljörörelsen i Uppsala”. Det serverades dumpstad mat och man fick med sig en goodie bag med containerfynd hem. Jag var den ende i tweed.

Kaféet är också med i bokens berättelser. Finjuicetillverkare erbjuder tydligen affärer full returrätt på osålda varor, och juice med mindre än (ungefär) tre dagar till "bäst före" går inte att sälja. Här kliver Hugos in i logistikkedjan och köper (den begagnade) juicen för en tredjedel av priset, men utan returrätt. Alla tjänar pengar och svinnet minskar. "Borgardumpstring" kallade jag det när jag köpte med ett par flaskor bättre begagnad juice till ett möte med den moderata politikutvecklingsgruppen för stadsplanering.

Det idrottsindustriella komplexet

Hela debattsidan i söndagens lokaltidning upptas av en hyllning till skattefinansierat arenabyggande. Alla ordförande i någon av stadens elitidrottsföreningar skriver tillsammans hur glada de är över att arenabyggandet i Uppsala tagit fart.

Texten innehåller en kort passus om folkhälsa och integration. Dessutom ska Uppsala ”sättas på kartan”. Men, 90% av inlägget handlar om vilken god ekonomisk affär arenabyggen är för Uppsala och Sverige. Allt detta för endast 30 kr per år och skattebetalare.

För ett otränat ekonomöga verkar texten använda väldigt mycket begrepp ur företagsekonomin där jag hade väntat mig nationalekonomi. (Det är klart att en stor satsning ger omsättning, men vilka substitutionseffekter räknar man med?)

Min, kanske betydligt tråkigare, åsikt är:

1. Uppsala är, sedan åtminstone 1500 år, redan på kartan.
2. Att skapa tillväxt är inte idrottens främsta mål. Dessutom verkar (riktig) ekonomisk forskning visa att ekonomiska nyttan av elitidrott och arenabyggen är minst sagt ifrågasättbar.
3. Om 30 kr per skattebetalare är så lite, varför måste alla dessa 15 ordföranden då samla in dem som skatt med hjälp av statens våldsmonopol? Folk gillar ju sport – våga crowdfunda!

Slutligen kan jag inte undgå att notera att de 71 miljoner per år skribenterna uppskattar att arenorna kommer att kosta är sju gånger mer än kommunens samlade driftsbidrag till föreningar som har egna lokaler – ni vet de där bidragen som ideella breddföreningar inte får om de klickar fel på webben.

Det här gick ju inte så bra... (brinnande zeppelinare ungefär)

Mitt upplägg fungerade inte. Efter kort korrespondens inom partiet och med alliansen sköt jag in mig på upprätthållandet av kommunallagens portalparagraf (alla medborgare ska behandlas lika) och att vi tidigare gjort ett undantag för Lurbo Ridklubb.

Efter en snygg, om än lite högtravande inledning, kraschade jag ungefär lika graciöst som en brinnande zeppelinare. (Riktigt illa, men ändå inte helt utan stil.) Ridklubben misslyckades med ansökningskompletteringar, Atletklubben och Sunnersta AIF ansökte aldrig.

Mina argument, kring att tillhandahållandet av (t.ex.) fotbollplaner är och bör vara ett gemensamt åtagande som kommunen efter decennier inte bör säga upp bara för att någon i en ideell förening missat att klicka rätt knapp på webben (samt kanske några korta men vänliga ord om kommunalt regelrytteri), föll platt till marken utan att besvaras.

Under allianstimeouten (klart vi har timeouts – det här är ju Idrotts- och Fritidsnämnden) hade jag svårt att förklara varför vi skulle dela ut ett bidrag som ingen sökt. Inte helt utan förundran fann jag att man lyckades använda argument som ”vi kan inte bara dela ut skattebetalarnas pengar hur som helst” MOT mig.

Åter i nämnden, efter en kort diskussion där politiker diskuterade teknikaliteter som till hur många mejladresser på klubb som en påminnelse om sista ansökningsdag ska gå ut till, beslutades det att avslå ansökan om omprövning av driftsbidrag med tillägget ”...eftersom ingen ansökan inkommit”.

Att kommunen beskattar medborgarna hårt och sedan (efter avdrag för administration), med referens till sina egna regler, inte tillhandahåller de resurser som medborgarna förväntar sig, är naturligtvis inte acceptabelt.

Det är lätt att dras med i tankegången att om vi bara justerade reglerna lite till, om vi bara informerade klubbarna lite till, om vi bara anställde en byråkrat till, så har vi strax den perfekta, goda staten på plats och allt blir bra.

Precis då är det dags att klappa sig själv hårt på båda kinderna, ta det röda pillret, och yrvaket sätta sig upp i sängen.

Vi bör istället eftersträva sänkta skatter, avdragsrätt för donationer till kultur och idrott, och bidrag bara till dem som faktiskt behöver det. Vi bör ge makten tillbaka till människorna. Som Ronald Reagan sa i sitt första presidentinstallationstal 1981:

"...government is not the solution to our problem; government is the problem."

Motion 262 om stärkt ”Fair Use” i Sverige

Moderaterna i Östergötland har inte skrivit en motion om ”Fair Use” men väl, i strid med sin egen förbundsstyrelse, beslutat att ”översända motionen som sin egen till partistämma 2015”.

Privatkopieringsersättning betalas för saker som man kan kopiera copyrightskyddade saker till, som t.ex. tomma CD-skivor, hårddiskar, och mp3-spelare. Motion 262 går i korthet ut på att företag som förhindrar privatkopiering med hjälp av kopieringsskydd inte ska få tal del av privatkopieringsersättningen. Det låter egentligen ganska rimligt - om man först får betalt för att folk ska kunna göra kopior kan man inte sedan de betalat göra allt i sin makt för att hindra dem.

Partistyrelse föreslår att motionen ska anses besvarad eftersom EU tittar på saken.

Jag undrar hur relevant privatkopieringsersättning egentligen är nu när alla använder Netflix och Spotify. 80 kr per hårddisk?

Den anglosaxiska världen har funderat över ”fair use” i över tre århundraden. Copyright begränsas där till att inte gälla kritik, kommentarer, nyheter, undervisning, forskning, osv. Om ”fair use” gäller beror på syften med kopieringen, det kopierade verkets natur, hur mycket som kopieras, samt påverkan på det kopierade verkets värde.

Om man vill stärka ”fair use” i Sverige så tycker jag att man inte ska snöa in på kassettavgiften. Mer intressant tycker jag att det skulle vara att stärka citat- och återgivningsrätt för kritik av bilder i digital form. (Men det kanske redan är gjort?)

Motion 140 till partistämman

Den 15:e Oktober kommer det att vara Moderat partistämma. Till den har partimaskineriet producerat en skön skrift på 391 sidor kallad ”propositioner och yttranden”, som tyvärr är ganska tungläst. Roligare är då att dyka in bland de 284 motioner samlats i skriften ”motioner”.

Motionerna presenteras tillsammans med ett utlåtande från förbundsstämma. Ibland håller förbundsstämman med motionären, ibland föreslår den partistämman av avslå motionen. Eventuellt kan motionären dra tillbaka sin motion om han eller hon inte får stöd av sin förbundsstämma – jag hittar vare sig klimatbluffsmotionen eller barnomsorgspengsmotionen från vårt möte i Bålsta i april i motionslistan. Slutligen kan man gå tillbaka till ”propositioner och yttranden” och se vad partistyrelsen föreslår att partistämman ska besluta.

Det svenska kärnvapenprogrammet verkar ha haft sin höjdpunkt mellan 1954 och 1965. Enligt ”den svenska linjen” skulle man behärska hela processen från Uranbrytning till bomb. Attackflygplanet A32 Lansen från Saab var tänkt som vapenbärare och det främsta målet ska ha varit sovjetiska utskeppningshamnar på andra sidan Östersjön. Man tänkte även att själva kärnvapeninnehavet skulle avskräcka från anfall mot Sverige, eller åtminstone tvinga en anfallare att anpassa sin taktik och avsätta mer resurser.

I motion 140 föreslås att det svenska kärnvapenprogrammet ska återupptas. Ingen håller med.

Statuera exempel med ideella föreningar?

I juni valde idrotts- och fritidsnämnden att ompröva ett beslut att inte dela ut budgeterade driftsbidrag till Lurbo ridklubb. Ansökan hade inte skötts enligt reglerna, men nämnden valde att göra ett undantag. ”Reglerna är till för människorna (inte tvärt om)” resonerades det då och jag skrev att ”Jag tror vi gjorde rätt. Andra föreningar är också välkomna att be oss överpröva borttappade bidrag.”

Det är därför inte utan förvåning som jag noterar att min nämnd i nästa vecka vill säga nej till två andra föreningar i samma sits. Efter att förra veckan detaljstyrt elitlagens träningstider är det nu tydligen dags för den rödgröna majoriteten att statuera exempel med ideella föreningar.

Liksom i Lurbofallet handlar det om driftstöd, vilket som jag förstått det innebär att pengarna fanns i nämndens budget och nu ligger stilla på ett av kommunens konton.

De två omprövningarna gäller:

1. Uppsala Atletklubb är en brottarklubb som grundades 1919. Sedan ungefär ett decennium tränar de i egna lokaler i det gamla tegelbruket i Bergsbrunna. De verkar ha en levande barn- och ungdomsverksamhet, men inte vara några vidare bidragsentreprenörer. (T.ex. ser de ut att själva satt in en luftvärmepump utan att söka investeringsbidrag för energibesparingar förra året.)
   
   Förra året orkade hon som skötte om all administration inte längre, utan ”lämnade in en kasse kvitton och gick hem”. En grupp utan tidigare föreningserfarenhet tog över, och med stöd från kommunen och sitt förbund kände man sig på rätt väg. Tyvärr verkar något ha gått fel när man fyllde i kommunens webbformulär för driftsbidrag.


2. Sedan planerna sent 80-tal gjordes i ordning nere vid Graneberg har Sunnersta AIF haft området som bas för sin barn- och ungdomsfotboll. Marken arrenderas från kommunen och sköts av föreningen. En del drift och underhåll sker med ideella krafter och en del tjänster köps av kommunen som även, likt till alla andra föreningar, ger driftsbidrag på upp till 30% av driftskostnaden för föregående år. Det har varit ett bra samarbete som givit en blomstrande förening av den typ som (inte utan konstigheter) håller ihop ett samhälle.
   
   I samband med en föräldraledighet verkar rätt webbformulär inte ha skickats in i rätt tid, så nu, efter 25 års samarbete, blir det i år inget driftsbidrag till planerna.

Naturligtvis har tjänstemännen gjort rätt. De följer reglerna och låter nämnden, som beslutat om reglerna, ta hand om omprövningsansökningar. Det oväntade är att de rödgröna tydligen bestämt sig för att bli petimätrar och regelryttare. Nu finns (plötsligt) ingen förståelse för att saker ibland kan bli fel i föreningar som i första hand bygger på ideellt arbete.

Visst kan man argumentera att det finns regler och de är till för att följas. Har man inte sökt pengar vid sista ansökningsdag får man inget bidrag. Reglerna är tydliga och lika för alla. Sammanhanget spelar ingen roll. Alla måste behandlas lika. Absolut. Kommunallagen och så. Det här vore kanske en rimlig ståndpunkt om vi i nämnden inte gjort ett avsteg från reglerna så sent som i juni.

Den enda egentliga skillnad jag kan se mellan Lurbo ridklubb och de här två föreningarna är att ridklubbens omprövningsansökan var betydligt artigare. ”Vi ber ödmjukast om en ny chans...” skrev ridklubben medan föreningarna bakom de nya ansökningarna i det närmaste insisterar på att de sökt i rätt tid och något måste vara fel i kommunens datasystem.

Det här är inte rätt tillfälle att statuera exempel. Om majoriteten inte ändrar sig hoppas jag åtminstone på att få med allianspartierna på en reservation.

Turf wars revisited

Sirius, det lokala fotbollslaget i Uppsala, verkar inte behöva andra sporter eller andra klubbar för att dra igång en liten minifejd. Eftersom det just nu går ganska bra för Sirius herrlag bestämde man sig i förra veckan för att Sirius damlag inte får slita på herrlagets träningsplan. Tydligen fick de inte heller störa något av pojk(?)ungdomslagen utan skickades i egna bilar tre mil ut på landet för att träna. För att verkligen inte störa blev de också tillsagda att inte prata med media.

”Det är helt åt helvete rent ut sagt och saknar motstycke” sammanfattade lokaltidningen under rubriken ”övergivna och tystade”.

Sirius ordförande skrev då ett öppet brev och beklagade att hans tidigare uttalande blivit ”felaktigt återberättat”. Planen håller inte för mer än ett lags träning och herrlaget prioriteras enbart baserat på bättre tabellposition. Dessutom brinner ordföranden för fotboll av alla sorter och har både vänner och släktingar som kan intyga det.

Nu noterar kommunen att Sirius inte bara bokar planer för sina egna träningar utan även för att ingen annan ska kunna träna på ”deras” planer. Kommunen klargör att de äger planerna och själva kan avgöra hur mycket träning en plan tål. Därpå avgör kommunen att planen även tål damlagsträning.

Jag kan inte undgå att notera att samsyn kring både vem som bestämmer och vad som bör prioriteras verkar saknas i relationen mellan Sirius och Uppsala kommun. Det behöver inte bli okomplicerat när samma kommun nu ska bygga en halvmiljardersarena till elitfotbollen.

Kanske borde Sirius (ringa sin miljardär samt) starta en crowdfundingkampanj och bygga sin egen arena istället. Då kan de både välja vem som ska spela, när de ska spela, och hur stor ståplatssektionen ska vara.