Egentligen är Sverigedemokraterna inte tvåa på den här bollen. Eftersom förändringen de efterfrågar, slut för könssegregerade badtider, redan i november enhälligt röstades igenom i Idrotts- och Fritidsnämnden är de snarare åtta på bollen.
Det här är dock inget som hindrar Sverigedemokraterna från att (hittills) få 789 reaktioner, 302 delningar, och 92 kommentarer på ett inlägg där de hävdar sig vara det enda partiet som vill slopa könssegregerade badtider.
Jag tror inte att det här är ett aktivt vilseledningsförsök från SDs sida. De har ingen representant i Idrotts- och Fritidsnämnden och beslutet dokumenterades långt inne i protokollskogen. (Se §119.) De vet antagligen fortfarande inte att det här redan är hanterat. Istället för att uppdatera uppdragsavtalet, där det gamla uppdraget om att “regelbundet genomföra arrangemang då badet endast är öppet för kvinnor” verkar de ha velat göra ett tillägg till bolagsordningen för Fyrishov AB. Inga andra partier tycke att det var rätt plats.
300 delningar är dock imponerande. Kanske spelar det ingen roll om de har rätt eller inte?
"Den här presentationen gör mig tyvärr både ledsen och besviken."
Även om jag inte gillar att vara grinig mot tjänstemän var jag tvungen att börja mitt anförande så. Vi hade just fått höra en “entusiastisk” presentation om hur Gottsunda ska utvecklas de närmaste årtiondena.
Höghus ska ersätta parkeringsplatser vid centrumet. Höghus ska byggas vid (den eventuella) spårvagnscentralen. Höghus ska byggas vid gula stigen. Presentatörerna verkade inte hitta särskilt bra på platsen men tydligen ska den kvarvarande (ännu inte nedbrända) sporthallen rivas.
Eftersom inga seriösa svar på frågor om gentrifiering eller transporter kunde ges var jag tvungen att inleda frågestunden med att presentationen gjort mig både ledsen och besviken.
Det är nog, trots allt, bättre att vara en grinig än en tyst politiker.
Ortens officiella instagramgrupp har i över två månader utmanat andra förorter att tävla i #championsleagueförorten även för tjejer. Tillslut verkar ett lag (med den något vaga hemorten “Stockholm”) ha nappat och speltiden sattes till söndag kväll 19:00. När jag kom till Gottsunda Sporthall en halvtimme före matchstart var det redan mycket folk, och så mycket tjejer att jag först blev orolig att jag satt mig i damsektionen.
I mitten av första halvlek uppstod lätt oordning borta vid spelaringången när två innebandylag som menade att de bokat hallen ville spela. Jag antar att omöjligheten i att försöka avbryta fotbollen inför 200 skrikande fans strax gick upp för innebandyfolket.
Publiken stod upp när Gottsunda anföll och talkörer hyllade både orten och den storspelande målvakten. En av killarna provade, men glimten i ögat, till och med en “Allah akbar”, med fist bump från en kompis som resultat. All hjälp behövdes. Tjejerna från Gottsunda och Uppsala kämpade väl, men just den här kvällen hade stockholmarna fått ihop det starkare laget och kunde vinna med 4-0.
Jag satt kvar och tittade på när pojklagen i innebandy tog över sporthallen. Det ena laget hade prydliga ljusblå lagtröjor och det andra lika prydliga rosa lagtröjor. Föräldrar och ledare monterade upp sargen. Ledarna hade tröjor med namn på och ID-brickor i band runt halsen. Sekretariatet satte upp sitt bord och en av de två, antagligen licensierade, domarna i synkroniserad klädsel blåste i pipan och höll upp två fingrar för att visa att det snart var dags att börja.
På läktaren samlade man ihop kvarlämnade pantburkar och menade att kommunen verkligen borde städa hallarna bättre. Jag hörde en dam berätta för en funktionär att hon i och för sig bodde i Uppsala, men aldrig varit i den här delen förut. Ingen i publiken stod upp.
Jag gick mot bilen. Bakdörren till centrumet stod öppen och lät en kall vind blåsa in i de ödsliga korridorerna. Längre bort hörde jag folk skrika. En stor folksamling hade bildats. En kvinna med ett barn på armen försökte hålla tillbaka en man som skrek “var är han? jag ska hitta honom!”. Utanför på parkeringen var folksamlingen ännu större och någon form av tumult pågick. Mer folk i bilar anslöt. Jag mötte en springande ordningsvakt som beskrev det hela som “totalt kaos”.
Jag vet inte varför, men det lugnade snabbt ned sig. När två bilar extra ordningsvakter anlände hade folk redan slutat skrika. En av Gottsundamammorna i en av deras karaktäristiska skrikgula jackor kom gåendes bortifrån lokalen på Bandstolsvägen. Strax senare kom polis med hund. Men allt var redan över. Ingen hade (vad jag såg) gjort sig illa.
En bekant som pratar arabiska förklarade att tumultet (nog) börjat när en man som hostat nära en bäbis fått sin uppfostran ifrågasatt av bäbisens mamma. En vanlig kväll i Gottsunda.
Fastighetsbolagen menar nu att “kommunen måste dra ner på kraven på hållbarhet och snygg arkitektur”. Bostadsrättsbyggare “drar i nödbromsen” och planerna ställs om mot fler hyresrätter.
Hyreshöghus utan krav på gestaltning eller hållbarhet och så tätt att plats för idrott och rekreation saknas är kanske någons vision för framtidens Uppsala, men absolut inte min. Samtidigt planerar man att bygga 50.000 nya bostäder - ett nytt Norrköping de närmaste åren. För mig låter här som ett nytt miljonprogram. En vision om Gottsundakopior.
Till Idrotts- och Fritidsnämnden nu i veckan har vi ett detaljplansförslag för en del av nya Ulleråker att ta ställning till. Där det idag växer skog ska hus upp till 14 våningar höga byggas. Den sociala konsekvensanalysen påpekar att bygget är så tätt att inga idrottshallar eller ytor för aktivitet eller rekreation fått plats.
Jag tror inte att “det löser vi sen” kommer att fungera i stadsplaneringen. Marken kommer att vara dyr i morgon också, och både boende och inflyttade förtjänar en fungerande infrastruktur.
Om vi dessutom kombinerar “vi löser det sen” med slopade krav på gestaltning och hållbarhet samt nytt fokus på hyresrätter så mörknar det vid horisonten.
I Ulleråker kan en gyllene möjlighet kan ha gått förlorad. Det blev ingen bomässa och inget uppsaliensikt “Västra hamnen”. Nu krävs att vi styr undan från en grå miljonprogramsdystopi. Det räcker med ett Gottsunda.
Den stad vi bygger idag är den vi ska leva i imorgon.
Inbjudan var odramatisk. En av mina styrelsemedlemmar ringde och frågade om han ville komma hit och Bali svarade ja. Vi frågade vad han ville prata om, och han föreslog moderat migrationspolitik inför valet. Det var bara att sätta på kaffebryggaren.
Kontrasten mot Aftonbladets ledarsidas bild av Bali kunde inte ha varit tydligare. På plats var riksdagsledamoten från Solna resonerande, vänlig, påläst, kunnig, intelligent och öppen för diskussion.
Bali inledde med klarspråk: Partiets mål är att driva en långsiktigt hållbar migrationspolitik med god folklig förankring.
Vi kan inte kosta på oss att likt asyljurister och andra aktivister, utan tanke på konsekvenserna, välja en formulering ur något papper och blint köra på det. Vi har ett land att leda.
Poängen med flyktingmottagning är inte heller bara att folk ska överleva. I så fall har SD rätt - pengarna gör större nytta på plats. Flyktingmottagningen ska även ge människor livschanser som de annars inte haft.
Praktisk politik blandades med frågor och diskussioner till dess att det blev dags att stänga centrumet:
Ett nej ska vara ett nej. Av 10.000 afghaner som fått avslag har idag ungefär 60 återvänt. Normallösningen efter ett avslag ska inte vara att gå under jorden. En ny asylansökan ska först kunna göras 10 år efter personen bevisligen lämnat landet. Kommunerna måste sluta betala ut bidrag till de som vägrar lämna landet efter avslag på sin asylansökan.
Medelhavshinderbanan ska avvecklas. Dagens system där man först tar sig till Sverige och sedan kan söka asyl på plats ska på sikt ersättas med ett kvotflyktingsystem. Antalet bör anpassas efter hur många vi på ett bra sätt kan ta emot. Diskussionen på mötet gick ungefär så här: Antalet kvotflyktingar att omplacera till Sverige varje år borde kunna avgöras av någon sorts specialistkommitté som tittar på landets kapacitet att erbjuda arbete, bostad, integration, trygghet, etc. Vad en sådan kommitté skulle komma fram till vet vi inte. Däremot spekulerades (“killgissades”) det att det svenska mottagningssystemet för tillfället är så ansträngt att noll inte skulle vara en omöjlig rekommendation.
Försörjningskravet vid anhöriginvandring ska skärpas. Idag är 80% av anhöriginvandrare nya relationer och en tredjedel går rakt in i socialbidrag vilket snabbt leder till barnfattigdom.
Medborgarskapet ska uppvärderas. Det är mer än en resehandling och ska kräva språk och kunskapstest. Likt ett kriminellt motorcykelgäng (inga andra likheter) kan vi ställa högre krav på den som vill bli medlem än på den som redan är det.
Polisen ska ha politiskt stöd för inre utlänningskontroller. REVA, då man kollade ID på alla som plankade på tunnelbanan, visade att 10% av plankarna saknade rätt att vara i landet. Eftersom ett nej är ett nej bör den typen av kontroller återupptas.
Vid krislägen, likt 2015, ska direktavvisning kunna ske vid gränsen.
EBO, då den som sökt asyl och väntar på beslut väljer att bo hos släkt och vänner, ska kompletteras med kvalitetskrav som motverkar trångboddhet. Dels för att just motverka trångboddhet, och dels för att den som bott trångt inte ska kunna gå till kommunen och kräva en större bostad på skattebetalarnas bekostnad så snart de fått uppehållstillstånd.
Det ska löna sig att arbeta. Två föräldrar med tre barn som går från bidrag till arbete enligt Kommunals kollektivavtal får idag 1000 kr mindre i fickan redan innan de börjat betala för resor och luncher. Därför behövs ett bidragstak.
Arbetslinjen gäller. Etableringsreformen, då ansvaret för nyanlända flyttades från socialtjänsten till arbetsförmedlingen var ett steg i rätt riktning, men nya initiativ som SFI+yrkesutbildning behövs. Utmaningen är stor då (t.ex.) 70% av nyanlända kvinnor aldrig yrkesarbetat.
Arbetskraftsinvandring och asylhantering måste hanteras separat. Den vanliga migrationen får inte bromsas av asyltoppar.
Tramset om att det inte skulle finnas någon svensk kultur står i vägen för lösningar och förståelse. Det är klart att ett land där man inte hälsar på sin granne men utan tvekan är beredd att betala för grannens barns pianolektioner är extremt och säreget. (En Iranier blir istället kränkt om han inte blir bjuden på grannens dotters bröllop.)
Decembersammanträdet inleddes med information om mutor och jäv från stadsjuristen. I korthet ska man låta bli att ta emot saker som gör en glad. Jag antar att det gör liven enklare för en grinig person som mig. Dessutom fick vi lära oss att man (eventuellt) inte bör dela i beslut som berör någon som man är vän med på Facebook.
Därefter fick vi en inspirerande presentation av planerna för Södra Åstråket. Stadsutvecklingsansvarig landskapsarkitekt visade skisser för västra sidan av Fyrisån från Islandsfallet till vindbron. Det såg grönt, spännande, och inbjudande ut - långt ifrån de vanliga planerna för Uppsala där bara täthet och markexploateringsgrad beaktas.
Min fråga från förra sammanträdet om trygghetsläget i och kring Gottsundas sporthallar besvarades. Dock hade “trygghet” bytts mot “trivsel”, vilket jag inte kunde undvika att genast kommentera. Beskrivningen av nuläget var dock korrekt: ungdomsgäng tar sig in i lokalerna, skadegörelsen är omfattande, en person knackar på varefter “en flock” av ungdomar tränger sig in genom den öppna dörren, ledare hotas, det kastas sten på idrottare, det spottas på ordningsvakter, och föreningar har sagt upp bokade tider i hallen eftersom “de i huvudsak organiserar idrott för unga flickor”. Majoritetens motdrag är att ordningsvakter hjälper till vid sista träningens avslutande samt att man överväger övervakningskameror. (Tidigare i år verkar man ha övervägt en tiomiljonerkronorssatsning, men de pengarna verkar inte finnas längre.)
Brantningskolan ska få nya idrottslokaler. Tyvärr har de rödgröna redan sålt av delar av marken till en fastighetsutvecklare, så det som idrotten i Uppsala efterfrågar - fullstora idrottshallar med plats för publik och kanslier/förråd, får inte plats. Istället är förslaget att bygga en mindre hall. Vi i alliansen menar att möjligheterna till idrott måste ses som en viktig del av stadsplaneringen och inte bara tilldelas de ytor som “blir över”. Därför reserverade vi oss mot beslutet.
Jag tycker att stadsutvecklingen i Uppsala ska ge betydligt större plats till stadens landskapsarkitekt och att parker och idrottsplatser ska ges prioritet i stadsutvecklingen. Dessutom förtjänar situationen i Gottsunda betydligt mer än en uppgiven övervakningskamera till.
Efter många Overundor blev jag i veckan inbjuden till “stora områdesgrupen”. Organisatörer är SSP-samordnare (skola, socialtjänst, polis) och temat var en allmän lägesgenomgång samt kulturförvaltningens översyn av barn och ungas fria tid i Gottsunda. Kommunala tjänstemän och frivilligorganisationer verksamma i Gottsunda är inbjudna.
Vi träffades i Gottsundakyrkan. Det är en ganska stor grupp, uppåt 30 personer, övervägande kvinnor, och avslappnad men ändå relativt enhetlig klädkod.
Mycket av mötet var just lägesgenomgång:
Jämfört med andra delar av Uppsala finns det många ungdomar i Gottsunda. Vidare utmärker sig Gottsunda genom att få barn är med i någon idrottsförening, och att flickor inte tar del i verksamheter. Det finns också en skillnad mellan de familjer som lever på försörjningsstöd, som inte bryr sig om kostnader och arbetande familjer som ofta väljer att prioritera pojkarnas fotboll. Förutom kostnader togs tryggheten upp som en utmaning, föräldrar är helt enkelt rädda för de andra barnen.
Många projekt (Sportis, tjejsportis, shoutout, orden från orten, etc) gicks igenom. Man noterade att det saknas fritidsklubb för barnen i Sunnersta. Någon annan hade i en tjejgrupp diskuterat hur man gör för att inte bli med barn och fått både abort och att man stannar hemma tills man blir gift som svar. Det påpekades också att det krävs mycket personal för att hålla drogförsäljningen utanför verksamheten. Någon ville ordna en internationell kvinnofest.
Stora grupper ungdomar drar runt i centrum. När skolan slutar för dagen blir det “happy hour” i centrum. Ibland uppstår stök för att någon har köpt en pommes frites-talrik och 20 andra försöker stjäla ett pommes var, men det är också mycket stora problem med drogförsäljning. Den extra vakt man lagt till har dock lugnat ned situationen lite.
På lördagskvällen, efter att jag åkt hem till middagsgästerna, ordnade Bet756 en fotbollsmatch mellan Gottsunda och Farsta i Gottsunda sporthall. Tydligen var “alla” där och det ska ha varit en fantastisk fotbollsmatch.
Lite dyster blev jag av att man inte samstämmigt tycks kunna ställa sig bakom polisens mer offensiva närvaro i Gottsunda, utan oroade sig över knuffar och att ortens unga män inte bemöts med respekt.
Carnegie som äger husen kring Bandstolsvägen satsar på ökad belysning, fler övervakningskameror, och sätter in personal med erfarenhet från Stockholmsförorter. Det urbrunna parkeringsgaraget ska saneras och återställas med förhöjd säkerhet.
Min bild är att det görs många bra insatser i Gottsunda, men att det kommer att krävas genomgripande förändringar för att nå till det trygga samhälle vi vill ha. Förutom nya lagar skulle jag skulle vilja börja med stadsplaneringen.
