Idrottspolitik i underlandet

Det är svårt att inte frestas att börja recensera media när kommunens pressrelease och lokaltidningens artikel är i det närmaste identiska, men att gnälla på media är lite som att gnälla på domaren - det spelar ingen roll om man har rätt eller fel, det är ändå domaren som dömmer.

Idrotts- och Fritidsnämndens miljöpartistiske ordförande har presenterat att han bland annat vill bygga en ny simhall. Budget, tidplan, och plats i översiktsplanen saknas dock. Vad sägs om att ha lite verklighetskontakt och laga skåpen på Gottsundabadet först?

Som bekant vill man höja alla föreningars hyror och använda det till att öka bidragen till föreningar med många tjejer i (tänk ridklubbar). Det miljöpartistiska kommunalrådet fokuserar i tidningen på att vuxna idrottare får högre hyror men inga nya bidrag och beskriver det som en “samvetsfråga”. (Han kommer tyvärr undan utan följdfrågor.)

Förturen för tävlingar tas bort i kommunens lokaler - jag är ärligt nyfiken på vilket problem det löser och vad det kommer att leda till.

Allt detta ska tydligen beslutas den 16 november. Enligt min kalender har jag sammanträde med Idrotts- och Fritidsnämnden då. (Jag kommer att vara artig. Och inte jättesarkastisk.)

Före nämndsammanträdet är jag inbjuden till en “workshop” om “lokalförsörjningsplanering idrotts- och fritidsanläggningar”. Tydligen vill tjänstemännen dela in oss ledamöter i diskussionsgrupper och få tillbaka en lista på prioriteringar? (Är det inte det här vi gör i våra partiers politikutvecklingsgrupper? Är vinna valet 2018 och föra en bättre politik något min grupp kan enas om? Skatt är stöld? Vad är det här?)

Som tur är har vi även fått reda på vad vi ska komma fram till. Idrottshallar, allaktivitetsplatser, simhall, samt gymnastik- och motorikhall ska prioriteras.

"Yes, that's it! Said the Hatter with a sigh, it's always tea time."

Polisen om polisen

Återigen hade Fyrismoderaterna bjudit in till Gustavianum. Talare den här gången var polisförbundets (polisfackets) ordförande Lena Nitz.

Polisen går just nu igenom sin största omorganisation sedan 1965 då den kommunala polisen blev statlig. Omorganisationen, som slår samman 21 myndigheter till en (plus säkerhetspolis), är viktig och riktig, men tar väldigt mycket kraft. Man har fått en matrisorganisation och verkar mycket ovan vid det. Samtidigt som detta sker har terrorhot och migration avsevärt ökat belastningen på polisen.

Kriminaliteten har blivit hårdare. Skjutningarna fler, och stenkastning är numera vardag.

Allmänhets förtroende för den enskilde polisen är rekordhögt. Samtidigt märker fler och fler att tryggheten i samhället inte längre kan upprätthållas. Det går inte längre att räkna med att polisen kommer om man ringer 112. Fler och fler medborgare drar slutsatsen att man måste kunna klara sig själv.

Den höga arbetsbelastningen gör att polisen är sliten. Det ökar irritationen och risken för misstag. Hög arbetsbelastning och otydligt ledarskap gör att poliser säger upp sig. Ofta går de till andra myndigheter som försäkringskassan eller migrationsverket som erbjuder högre löner och vanliga arbetstider.

Bristen på renodling av arbetsuppgifter gör att poliser tvingas fungera som häktesvakter eller taxi åt socialtjänsten istället för att fånga bovar. Antalet heltidsarbetskrafter minskar samtidigt som nya uppgifter tillkommer. Allt färre ska göra allt mer.

Polisfacket efterlyser en uppvärdering och renodling av yrket. Ledningen har istället valt att möta de tomma stolarna på polisutbildningen med att sänka intagningskraven.

Jag blev överraskad av den mörka bild som Nitz målade upp. Det verkar som om det kommer att bli värre innan det förhoppningsvis blir bättre.

Under frågestunden ställdes flera frågor om kommunal polis. Jag tolkar det som att flera av åhörarna skulle vilja kunna förbättra den lokala tryggheten med lokala beslut. Nitz svarade att det ökar risken för att saker faller mellan stolar, och tog upp terrorjakten i Belgien som ett exempel.

Jag inser att det ingår i en fackföreningsordförandes arbetsuppgifter att argumentera för högre löner, men tycker samtidigt det låter rimligt att polisen ska få fokusera på sina kärnuppgifter, och att polisen på fältet ska ha en lön som motsvarar vad de får på migrationsverket.

Idrottsbidrag till tjejer och killar

Om man räknar som en ingenjör är Idrotts- och fritidsnämndens budget ganska enkel att förstå. Det handlar om ungefär 200 miljoner kronor. En tiondel, cirka 20 miljoner, är direkta bidrag till föreningar. Hälften (10 miljoner) är aktivitetsstöd, föreningarna får en liten peng per tillfälle och person. Den andra hälften är bidrag till driftkostnader i föreningar som har egna lokaler. Föreningarna får 30% av kostnaden upp till 300 kkr per år i bidrag.

För återstående 180 miljoner (90%) hyr nämnden lokaler av sitt eget fastighetsbolag. De hyrs sedan ut till idrottsföreningar mot markeringsavgift. Markeringsavgifterna blir totalt ungefär 10 miljoner per år vilket innebär att typ 95% av hyran plockas upp av skattebetalarna.

Den absolut största delen av bidragen är alltså inte bidrag (som betalas ut), utan hyressubvention. Kommunen hyr in till (någon form av) marknadspris, och hyr ut billigt.

Mest pengar går, kanske inte helt oväntat, till de stora sporterna fotboll och innebandy. Därefter kommer issporterna hockey, bandy, och konståkning, eftersom ishallar är dyra. Tittar man på subvention per utövare ligger följaktligen hockey, bandy, och konståkning i topp.

I budgeten för 2017 måste Idrotts- och Fritidsnämnden spara lite och man planerar därför att höja markeringsavgifterna. Det är egentligen inte orimligt eftersom de legat stilla sedan 2004. Indexuppräkning skulle innebära ungefär 40% högre markeringsavgifter och att budgeten blev mer eller mindre i balans.

Majoritetens idé är istället att man höjer avgifterna med 62%. De extra pengarna vill man satsa på lite högre aktivitetsstöd för alla, och mycket högre aktivitetsstöd för flickor mellan 9 och 16 år.

Aktivitetsstödet är idag lika mycket per person, men eftersom fler killar en tjejer idrottar organiserat, så går drygt 60% av stödet till killars idrott.

Den specifika satsningen på flickors aktivitetsbidrag förslås bli 2,7M, vilket skulle göra att de totala aktivitetsbidragen till tjejer skulle vara på samma nivå som det totala aktivitetsbidragen till killar. (Men drygt 50% högre per individ och träningstillfälle.)

Förvaltningen har inte hittat något bra sätt att dela upp hyressubventionerna per kön, men om det följer aktivitetsersättningen (som ju baseras på hur många gånger killar och tjejer idrottar) så går ungefär 60% av bidragen till killars idrott.

“Könsobalansen” i hyressubvensionerna skulle då vara kring 36 miljoner per år.

Konkret skulle förändringen innebära att föreningar med stor pojkverksamhet, som Sirius fotboll (9% tjejer) och Gottsunda Innebandy (1% tjejer), får mindre pengar medan föreningar med stor tjejverksamhet, som Uppsalaflickorna (89% tjejer) och Lurbo Ridklubb (96% tjejer) får mer.

“Tjejföreningarna” kommer mer än väl att kompenseras för de högre markeringsavgifterna, men när gymnastikföreningen Uppsalaflickorna intervjuas i UNT säger de att “det stora problemet är brist på lokaler och träningsutrymme”.

I september hölls “föreningsdialog” angående det rödgröna förslaget. Siffrorna visades överskådligt, varpå samtal i grupper (på modernt kommundialogsmanér) vidtog. En schackklubb påpekade att killar och tjejer spelade tillsammans hos dem, en representant för fotbollsförbundet tyckte inte att föreningarna skulle behöva rädda kommunens budget, och en ridklubb med egna lokaler stack ut hakan och beskrev höjda markeringsavgifter som rättvist. Det hela avslutades med en relativt förvirrad och högljudd diskussion om klassamhället. (Jag deltog inte.)

Att indexuppräkna markeringsavgifterna ser jag inget problem med, så länge ökningen är förutsägbar för föreningarna. Vi måste respektera att de ofta drivs av frivilliga och antagligen lägger sin budget årsvis.

Att ge olika aktivitetsbidrag till killar och tjejer ser jag som en såndär modern vänstergrej där rättvisa mellan grupper blir viktigare än rättvisa mellan individer. Eftersom jag anser att människor i sin kontakt med kommunen i första hand ska behandlas som individer, så tycker jag inte om den här idéen.

Jag är betydligt mer intresserad av att lyssna på Uppsalaflickorna och se över lokalsituationen. Dels eftersom det verkar vara vad föreningarna själva efterfrågar, dels eftersom idrottsinfrastruktur är något som kommunen bör ägna sig åt - särskilt i en växande kommun, och del eftersom det verkar vara där de stora pengarna (eventuellt) snedfördelas.

Omvandling av bostadsrätter till hyresrätter

Tidigare i oktober annonserade Uppsala kommun sin avsikt att börja köpa upp bostadsrätter för att omvandla dem till hyresrätter.

Tanken verkar vara att det offentliga på ett mer rationellt och kostnadseffektivt kan allokera bostäderna till behövande. (Det uppstår ju inga nya bostäder, utan det enda man gör är att låta byråkrater ta kontroll över vem som bor var.) Besittningsrätten ska förhandlas bort, och eftersom bostadsrättspriserna “historisk sett” har ökat i Uppsala väntar sig kommunen att kunna sälja dem med vinst om några år (när behovet av hyresrätter i Uppsala har minskat).

Inte utan viss förvåning inser jag att moderaterna i Uppsala är för det här. (Jag dubbelkollade.) Uppbackade av allt högre skatter tänker det offentliga bjuda över medborgarna på bostadsmarknaden, och vi är tydligen för.

Trots att jag har varit med i partiet ett par år och har ett par olika poster har jag faktiskt ingen aning om hur det här beslutet togs, eller hur man skulle kunna ifrågasätta det. Men vi, moderaterna i Uppsala, är tydligen för ökat offentligt ägande.

Men, om någon undrar, så är åtminstone jag för en mindre stat och en friare marknad.

Identitets- och integrationspolitik i Gustavianum

I onsdags hade Fyrismoderaterna bjudit in Tino Sanandaji för att diskutera identitets- och integrationspolitik. Platsen var Gustavianum. Alla talare var disputerade.

Sanandajis problembeskrivning sammanfattas nog bäst i punktform:

• Den svenska flyktinginvandringen, i förhållande till folkmängd, är den största någonsin inom OECD.
• Sverige är ett land med mycket stort socialt kapital upprätthållet av starka outtalade regler, normer, och mönster. Eftersom ingen vill kännas vid några svenska värderingar, vet ingen heller hur man blir eller är svensk.
• Den svenska staten är frikostig med bidrag, men Sverige är svårt att bli del av. (Jag minns en diskussion med amerikanska vänner i i somras - du är amerikan när andra uppfattar sig som amerikan. Att skaffa sig en svensk identitet är antagligen förhållandevis svårt.)
• Samtidigt basunerar både statliga och fria medier ut bilden av ett land genomsyrat av strukturell rasism. (Forskning verkar peka på motsatsen. )
• Om man som invandrare bor i ett utanförskapsområde är det svårt att börja kalla sig svensk. En tredjedel av de infödda svenskarna köper det inte, men säger av artighet inget. Hälften av invandrarna kommer att anklaga dig för att ha övergivit dem.
• Statsmedia förstärker genom att kalla personer som Hanif Bali och Alice Teodorescu för husblattar, rasförrädare och onkel toms.

Om vägen till svenskhet eller att bli västerländsk mer generellt upplevs stängd eller förvirrad finns andra alternativ:

• Identitetspolitiken separatism säger att du bara kan bli förstådd av de som ser ut som du.
• Vänsterns vana att dela in folk i (förtryckta) grupper passar väl in här. Enskilda utser sig snabbt till representanter utan att fråga de representerade.
• Amerikanska problem flyttas oreflekterat över atlanten (Sanandaji nämner gangsterrap och BLM-aktivism) och blandas med saudiska pengar och normer.
• Sanandaji påpekar att sanningen naturligtvis är att det bästa sättet att undgå problem med polisen är att inte begå brott. TV lär dock ut att problemet är polisens rasism, vilket förortsungdomarna snabbt lär sig att imitera så att de kan bli anställda i något “demokratiprojekt” på platser polisen övergivit.
• Folk i utanförskapsområdena känner sig övergivna. “I vårt hemland kastar barnen inte sten på brandkåren” och det skulle aldrig godtas på Östermalm. Slutsatsen folk drar är att Sverige “skiter i” invandrarna. Sanandaji menar att risken för att bli kallad rasist gjort att högre kriminalitet bland invandrare än infödda accepteras. I den subkultur som utvecklas får man då mer status av att vara kriminell, tvärtom mot i medelklassverige.
• Att den som upplever hög status i en grupp upplever sig mötas av förakt från majoritetssamhället samtidigt som media överdriver rasismen ser Sanandaji som “väldigt farligt”.

Trots den mörka bild han målar är Sanandaji dock optimistisk inför framtiden. Det finns en stor integration, och särskilt kvinnor tar till sig de västerländska värderingarna. “Det finns 100 skillnader mellan svenska och saudiska värderingar,” och “att bli integrerad är ett val” fortsätter han. Här är identitetspolitiken och talet om strukturer och grupper, samt det eviga utseendet av sig själva till talespersoner, ett hinder.

Han uppmanar moderaterna att bemöta alla som individer samt att ta tag i förorternas brottslighet på samma sätt som om den skett på Östermalm. (“Jättelätt: Skicka in polisen. Grip folk.”) Att stå upp mot islamismen menar han skulle ge avsevärt fler röster än ökade bidrag. Många invandrare är mer intresserade av att inkluderas i det sociala kontraktet än att placeras i ett parallellsamhälle baserat på sitt ursprung.

Efter Sanandaji talade Andreas Norlén, moderat riksdagsledamot för Östergötland. Han menade att det är en underlig tanken att ett samhälle kan finnas utan att ha en kultur, och att den identitetspolitiska tanken att grupper, inte individer, är bärare av egenskaper är i strid med Svenska värderingar. “Vänsterns ansvar är mycket stort” när de passat in identitetspolitiken i sin egen ideologi om under- och överordnade grupper, fortsatte han.

Norlén avslutade med ett klargörande: “Vi gör ett brott med den tidigare migrationspolitik. Det innebär inte att vi bryter med de nya moderaterna.”

Jag tycker att lag, ordning, frihet, vetenskap, och intellektuell öppenhet låter som en bra väg framåt. Om det är västerländska värderingar så är jag för västerländska värderingar.

Arosparken: Förtätning eller förbättring?

Min stadsplaneringsideologi är mycket enkel. När jag ser saker som fungerar bra, som är vackert, och dit många vill flytta så tänker jag att det är bra. Bra saker tycker jag att man ska försöka bygga mer av på fler platser. När jag ser platser som inte verkar fungera tänker jag att det här måste förändras.

I närområdet jämför jag bilbrändernas hårt stadsplanerade Gottsunda med Sunnerstas organiskt uppväxta, kaotiska villaområden. Sunnersta bör vara en förebild att bevara, och vi bör leta nya platser att öppna för liknande områden. Vi bör inte bygga fler Gottsunda och göra vårt bästa för att förändra miljonprogramsbetongen där.

Det är därför inte utan sorg jag ser att fälten mellan Gottsunda och Sunnersta nu bebyggs med täta höghusområden. Samtidigt rusar villapriserna eftersom inga nya hus byggs.

Från det tidiga 1900-talets grosshandlarvillor i Kåbos villastad lutar det lätt nedåt genom det småstugeområde som växte upp ett par årtionden senare. Det planar ut i ett grönområde med park och fotbollsplaner innan Ekeby tar vid.

Parken heter Arosparken och eftersom man nu vill bygga höghus där cyklade jag dit. Det är en lugn plats där man utan problem kan lägga sig på en filt och läsa bok utan att bli utstirrad. När den är borta återstår bara inhägnade fotbollsplaner. Gröna men otillgängliga.

Jag tycker inte att Arosparken bör bebyggas. Kanske hade jag varit mindre negativ om den nya bebyggelsen fortsatt i samma stil som det existerande småstugeområdet. Jag ser inte hur den här förtätningen förbättrar området för de som bor där. Jag tycker inte heller det är uppenbart att jag som politiker bör alliera mig med byggbolag, vars representanter inte bor på platsen idag och inte tänker göra det imorgon, snarare än med den självägande medelklass som bor där idag. Det här är inte hur vi varesig skapar ett bättre Uppsala, eller hur vi vinner val.

Om vi inte kan förtäta och förbättra (eller åtminstone bevara) samtidigt, så bör vi låta bli.

Pizzademokrati i Gottsunda

Jag var nog egentligen inte inbjuden när samarbetsorganisationen för invandrarföreningar i Uppsala, SIU, bjöd in till öppet dialogmöte om demokrati och mänskliga rättigheter med anledning av bilbränder och oordning i området. Jag är ju varken invandrare eller gottsundabo, men texten i lokaltidningen var spännande och Gottsunda Kulturhus bjöd, på svenska och arabiska, in på facebook. Men även om jag kanske inte var inbjuden så var jag välkommen.

Det var fullt på Ken’s Pizzeria i Gottsunda centrum. De stora fönstren gjorde att det snabbt blev varmt. Konferencieren som representerade 43 föreningar, förklarade att det här inte var en debatt, utan att politikerna först skulle få presentera sig och prata lite. Timme två skulle fyllas av workshops och gratis pizza.

På plats fanns även pizzerians ägare (som påpekade att vi inte ska vänta oss att politikerna gör allt), en präst från Gottsundakyrkan, och en tennisklubb som arbetade i socioekonomiskt utsatta områden, men politikerna fick mest utrymme under den första timmen:

• Liberalernas kommunalråd, som skrivit en bok om sin väg från Beirut till Uppsala, tyckte att man skulle tala väl om Gottsunda och klargjorde att en politiker inte behöver vara en vit man. Han vill se ett högre valdeltagande i Gottsunda och tog upp problemet med att veta allt om vad som händer hemma på en gata i Libanon, men inget om Uppsala där man nu bor.
• Det miljöpartistiska kommunalrådet berättade om hur ofta han som barn varit på djuraffären i Gottsunda centrum. Han pratade om demokrati, delaktighet, och de stora planer som finns för Gottsunda.
• Vänsterpartisten kom från söder om söder och berättade att man inte eldade bilar när han var ung, man bara provåkte och bröt sönder dem. Han tyckte inte man ska lyssna på de som vill ha hårdare tag.
• Vår moderat var imponerad över att så många kom för att prata demokrati på en så fin grillkväll och uppmanade alla att bli medlemmar i ett parti, eftersom det goda samhället är något vi skapar tillsammans.
• Det socialdemokratiska kommunalrådet pratade om att jobb, bostad, och en meningsfull fritid är rättigheter, samt om behovet av moral och medmänsklighet.

Den centerpartistiska fritidspolitikern var väldigt kortfattad. Jag tror inte att varesig Kristdemokraterna eller Sverigedemokraterna var där.

En kvinna som “var politiker, men inte idag” fick mikrofonen och berättade att politikerna bara hycklar, aldrig är i Gottsunda utom vid valen, och att det måste satsas mer på Gottsunda. Jag förstod aldrig vilket parti hon vanligtvis representerade.

Medan pizzan började delas ut spred politikerna ut sig vid olika bord för att diskutera partiernas närvaro i Gottsunda, stenkastning, högre straff, och hur man kan skapa en bättre och tryggare Gottsunda. En dam som till vardags satt i arbetsmarknadsnämnden för socialdemokraterna, men som för dagen “inte var där som politiker”, satte sig genast bredvid moderatpolitikern.

Vid moderatbordet pratades det om bostadssegregation, arbetslöshet, och idrottens roll. Stenkastningen beskrevs som en lek lekt av uttråkade ungdomar, men även som en konsekvens av Israels ockupation av Västbanken. Alla var, inte oväntat, överens om att våldet i Gottsunda är oacceptabelt. Även om jag är i Gottsunda centrum nästan varje dag godtogs jag inte riktigt som helt lokal. Proffspolitikerna skrev ned folks idéer. Jag blev inbjuden till framtida möten med SIU.

Det var mycket folk på plats. Mötet var inriktat på informationsutbyte, men jag kan inte undgå att ändå känna mig lite rastlös - möten utan beslutade nästa steg gör det med mig.