Kaffe med Badchefen

Det blev kaffe och kaka med Badchefen. Jag fick bjuda på kaffet men inte på kakan. Kaféet vid biblioteket, som jag nu lärt mig är en kulturpunkt - inte ett kafé, var som alltid stängt. Det upprustade förortscentrumet erbjuder som tur är fler alternativ.

Badchefen själv är påläst och rolig. (Ja, hon hade läst bloggen och facebookdiskussionen innan mötet.) Med erfarenhet från livräddning på tre kontinenter och en universitetsutbildning inom Service Management (Lund iofs) sätter hon saker i perspektiv. Hon berättade om hur en engagerad idrottslärare ökat simkunnigheten på Gottsundaskolan (200m i åk 5) från 26% till 99%.

Grundproblemet verkar vara att själva badet ägs av ett kommunalt bolag (Uppsala Kommuns Fastighets AB) och verksamheten av ett annat kommunalt bolag (Fyrishov AB). De har inte lyckats komma överens om vem som ska betala för fallande kakel, vittrande konstväggar, vattenläckor, och uppbrutna skåp. Dessutom vet man inte om man bör laga för lite pengar eller byta ut skåpen för lite mer - att först laga och därefter byta ut vill man helst undvika. Resultatet är att exakt ingenting händer.

Ansvariga är naturligtvis inte tjänstemännen utan de rödgröna politiker som istället för att leda pratar teaterbienaler. Underhåll upplevs antagligen som jättetråkigt. Fyrishov ABs ord om att “vara en positiv kraft i Uppsala” känns som ett hån.

På badet har man arbetat med att förbättra bemötande och ordning. När ungdomsgården var stängd en stund kastades det inte bara ägg på kunderna på Willys, utan stökades även på badet. Ett tjugotal ungdomar har portats. (De är välkomna tillbaka tillsammans med sina föräldrar, men ingen har hittills tagit det erbjudandet.) Dessutom ställer grupper av unga män från HVB-hem till med samma problem i Uppsala som i resten av landet, men sakta verkar arbetet med tydligare regler och ingripande när de bryts ge resultat.

I närområdet planeras nya bostäder för ytterligare 50 000 personer, men inga nya badhus. Om jag hade något att säga till om skulle underhåll av lokalerna börja genast och planer för om- och utbyggnad genast tas fram. Om kommunen ska driva badhus ska den göra det bra. Uppsala förtjänar bättre.

Att hjälpa med skollunch eller sjötomt

Någon på Uppsala kommun har tydligen inlett förhandlingar om att Sunnersta camping skulle bli en “långsiktig lösning” som boplats för en grupp EU-migranter. Närmare bestämt för den grupp rumänska familjer som tydligen ska bli avhysta från sin nuvarande boplats vid Hammarby kyrkogård i Ulleråker. Som tur är verkar till och med den rödgröna majoriteten efter en stund ha insett att det här var en riktigt dålig idé.

För det första kommer det inte att fungera. Tanken att någon som inte lyckats försvara sin “tingade” tiggeriplats skulle kunna hålla andra grupper borta från att också slå sig ned på gräsmattorna ned mot sjön är massivt optimistisk. Särkilt om det även utlovas fritt vatten, el, och sanitet. Mycket snabbt skulle ett av Uppsalas bästa lägen förvandlats till ett Sorgenfriläger.

För det andra skulle det skapa en underlig praxis om arrenden till sjötomter i Uppsala delades ut EU-medborgare baserat på att de tidigare, olagligt bosatt sig på en annan plats i kommunen.

För det tredje, om man verkligen vill göra skillnad på sikt, bör man nog, som den rumänska organisationen liv och ljus föreslår, “organisera” sitt medlidande och behandla roten till problemet. Skollunch till fattiga rumänska barn verkar vara en bra start. Om det nu är en långsiktig lösning man vill ha.

Strukturerad hjälp innebär kanske att aktivisterna får mindre spännande dagar, men på sikt kommer vi att skapa en bättre värld. (Samtidigt bygger Bert Karlsson trailer parks åt oss alla.)

Styrbjörn Starke, Gunnar Wennerberg, Gustaf Fröding, Olof Rudbeck, och Södra Staden

Jag tänker mig hur vikingaskepp en gång seglades eller roddes upp för Fyrisån. Nordisk Familjebok refererar till runstenar och de isländska sagorna. Här, på Fyrisvall, ”stod sannolikt omkr. 988 det ryktbara slag, i vilket Erik Segersäll besegrade sin brorson Styrbjörn Starke, som stupade”. Historien är rik på berättelser, men fattigare på verifierbara fakta.

Söder ut från Uppsala längs ån passerar man Eklundshof om vilket Wennerberg diktade ”Här är gudagott att vara”. På Polacksbacken har soldaterna har ersatts av studenter och forskare. Gudagodheten i varandet i tentasalen har ifrågasatts.

Ulleråkers sjukhus anses vara Sveriges äldsta med anor från 1300-talet. 1811, ett par år försenat på grund av finska kriget, flyttade man in i det som tidigare varit ett kronobränneri strax söder om Polacksbacken. Här på ”Upsala Hostpital och Asyl” satt Gustaf Fröding från 1899 till 1905. När jag rör mig på området slås jag av att 1700-tals och 1800-tals bygganden är vackra, medan allt i sjukhusmiljön som byggts efter 1960 i det närmste är aggressivt fult.

Ännu lite söderut vid Ultuna, som från skriftliga källor är känt sedan 1221, har man nyligen hittat spår av byggnader från yngre järnålder. Det är dock svårt att hitta gamla spår här eftersom Olof Rudbeck, som för övrigt ansåg att Atlantis hamn legat här, tydligen gick loss ganska vilt under ombyggnaderna på 1600-talet. Sedan 1848 bedrivs här lantbruksutbildning.

Där Fyrisån rinner ut i Ekoln ligger Sunnersta. Här finns lämningar från bronsålder, järnålder, och vikingatid. I bevarade skrifter nämns orten första gången 1295. Sedan 1800-talets slut har här byggts fritidshus och sommarvillor som sakta övergått i ett relativt planlöst, men uppskattat villaområde.

Kommunens plan är nu att slå ihop allt detta till det nya konceptet ”Södra Staden”. Allt ska med hjälp av centralplanering bli en del av staden Uppsala. Målen är likriktning, täthet, och höga hus. Dåtidens höghuslösningar, testade i Gottsunda, Gränby, och Stenhagen, vars mest synliga reslutat idag är bilbränder, har dammats av.

Uppsala förtjänar bättre. Det finns ett unikt förflutet att vårda och en unik framtid att skapa.

Fler hus!

Byggkranarna står tätt i Uppsala. Sätter man sig på cykeln är det svårt att inte se ett nytt höghus på väg upp. För den som vill ha en egen gräsmatta är det svårare, mäklarna berättar att nästan inga villor byggs och priserna har ökat med över 40% de senaste fem åren.

Politiken driver alltför ofta mot höghus:

• De gröna har övergivit alla tankar på småskalighet och pratar numera bara förtätning. Av miljöskäl ska alla bo i tätt och i höghus så att de kan resa kollektivt, villor på landet får inte längre bygglov. Rädslan för bilar verkar ha drivit dem rakt i famnen på Le Corbusier.
• De röda pratar bara om hyresrätter. Behovet av bostäder att hyra är verkligt, folk folk flyttar in för att plugga, forska, eller jobba har svårt att hitta boende, och kan eller vill inte alltid köpa. Ideologiskt passar det säker även med det samhälle man vill bygga eftersom ingen äger och bestämmer över sitt eget boende och rörelsen genom hyresgästföreningen representerar dem alla.
• Vi själva, på den borgerliga sidan, riskerar att hamna i knät på byggbolagen. Jag minns professor Anderssons femte tanke från UNT i september förra året. Byggbolagen eftersträvar täthet och bostadsrätter för att det ger bäst avkastning för dem, inte för att det bygger den bästa möjliga staden - oavsett hur många fyrfärgsbroschyrer som produceras.

Till min förvåning kommer jag fram till att mer och bättre politik är vad som krävs.

Jag är för ett Uppsala där fler äger sin bostad, fler kan känna gräset under fötterna på sin egen gräsmatta, och fler kan hålla trädgårdsfester vid grillen (utan att först ha bokat in sig på grillbokningstavlan i tvättstugan).

Bygg gärna tätt och högt i Industristaden och i Boländerna där man kan gå till järnvägsstationen, men inspirationen till framtidens byggande utanför stadskärnan bör hämtas bland södra Gottsundas vackra småhus, inte bland höghus och bilbränder i Gottsunda centrums miljonprogram.

Gottsundabadets trasiga skåp

Ibland är jag på Gottsundabadet och simmar. Det brukar vara ganska mycket folk i motionsbanorna: tanter i badmössa som simmar i bredd och pratar; attacksimmare med simglasögon som simmar så det stänker; nybörjare som vänder när det börjar bli djupt; simträning i egna banor; och så jag.

Simhallen är fin men sliten. Dessutom har jag förstått att den är i minsta laget. Banorna är bara 2 meter breda och det låga djupet gör att bassängen inte innehåller så mycket vatten vilket påverkar vattenkvalitén. Mest irriterande vid senaste besöket var dock att så många av skåpen i omklädningsrummen stod uppbrutna. Skåpet vi först valde såg ok ut, men när jag kontrollerade visade sig det vara öppningsbart även med hänglås på. Personalen slog uppgivet ut med armarna – besluten tas av cheferna på ”finbadet” Fyrishov och det finns inga planer på nya skåp de närmaste åren.

Under en, enligt lokaltidningen, förvirrad och innehållslös presentation på plats i Gottsunda talade de rödgröna i veckan om ”social hållbarhet” utan att kunna förklara begreppet. På tidningens debattsida fick kommunalråden plats att förklara sin vision i skrift: Gottsunda ska lyfta, dess unika identitet tas tillvara, och ”renoveringsbehov behöver inventeras och åtgärdas på ett socialt, ekologiskt och ekonomiskt hållbart sätt”. Politiken kan (på allvar – de skriver så här) stötta en ”scenkonstbiennal med hela kommunen som målgrupp” samt ”stadsodling i Matparken där kommunen varit en aktiv part”. (Skogen och kolonilotterna ligger ett stenkast bort, men stadsodling är ju trendigt.)

"Det finns aldrig ursäkter för kriminella handlingar, men..." skriver SSU som bekant om stenkastning på bussar i Gottsunda.

Jag tycker att kommunen ska lägga ifrån sig Brechtbiografin, släppa gatstenarna, sluta stapla pallkragar på parkeringsplatsen, och LAGA DOM J*VLA SKÅPEN! Uppsala förtjänar bättre.

Motionsteaterskepsis i lokaltidningen

Under klassificeringen ”perspektiv” frågar sig lokaltidningen om alla arenor måste göra vinst. Vad man egentligen menar är att arenor ”av hög kvalitet” ska byggas för skattepengar. Man konstaterar vidare att ”vissa saker i en kommun måste få kosta” och påpekar att ingen går på stadsteatern för att se ”breddverksamhet eller motionsteater”. (Motionsteater är ett roligt ord.)

Redan förra vintern noterade jag att UNT ibland kostar på sig att vara både för och emot samtidigt. En vän mer insatt i dagstidningars inre liv, påpekade då att tidningens linje avgörs av ledarsidan. Texter längre bak under rubriker som ”krönika” eller ”perspektiv” är mer att tänka på som allmänt, måttligt substantiellt, tyckande. Jag vet inte om det här är en del av medierna kris.

Min bild är att folk gillar både kultur och idrott. Därför är de beredda att betala för det. Det är överflödigt att använda statens våldsmonopol för att samla in pengar när människor gärna skulle betala frivilligt. Dessutom är det bättre om elitidrotten vänder sig till sina fans än att de försöker bli populära hos politiker som kan dela ut bidrag.

Så, nej – alla arenor behöver inte gå med vinst. De behöver inte vara skattefinansierade heller. Jag lägger hellre skattepengar på bibliotek än på elitteater och samma sak gäller för idrott.

Köp (frivilligt för dina egna pengar) en lott i Sirius bandys lotteri! (En bandyfinal, utomhus, i snöfall på Studenternas är det närmaste en Super Bowl vi har i Sverige.)

Will you join in our crusade?

Det måste ha varit knappt tre år sedan. Jag fick ett väldigt annorlunda mejl från min kollega i Turkiet. Demonstrationerna hade börjat fredligt. Familjer hade kommit till parken tillsammans. Folk bar T-shirts från våra stora västerländska företag (som vanligtvis tävlar stenhårt varje dag – marknadsekonomi ni vet…) och folk i lagtröjor från Istanbuls olika fotbollslag stod för en gångs skull enade för frihet, demokrati, och sekularism.

Lokal maintreammedia, som till stor del ligger presidenten nära, rapporterade inte mycket om protesterna. Nyheter om plundrare och om hur en kvinna med huvudduk och hennes barn attackerats av en pöbel spreds istället.

Min kollega rekommenderade oss att följa händelserna via BBC. (Samtidigt, som den IT-kille han är, kunde han inte undgå att reflektera över vilka big data och säkerhetslösningar som man nu borde kunna sälja till den turkiska staten. Presidentens, hans partis, polisens, osv hemsidor låg nere och Anonymous antogs ligga bakom.)

15 dagar senare kom en uppdatering. (”Things have changed.”) Några dagar tidigare hade polisen satt in tårgas och vattenkanoner och gått fram med en brutalitet som förvånat internationell media.

Min kollega skickade filmer. Först från parken och sedan från barrikaderna. Det är tydligt att det här inte var någon familjetillställning längre. Jag kan fortfarande inte undgå att förvånas lite över att proteströrelsen valde ”Do you hear the people sing?” från Les Misérables som sin sång. Friheten kommer från väst. (Det krävs inte lite mod för att kalla sig ett korståg i det läget!)

Här hemma tror Sverigedemokraterna att alla som vill fly till väst egentligen är femtekolonnare som gillar Islamska Staten, och vänstern är upptagna med att krama islamister långt grönare än Erdoğan.

Min kollega bor nu i Schweiz. Jag hörde i veckan att systemkollapsen i svensk migration nu gör att arbetskraftsinvandringen hit till Sverige inte längre fungerar. (Specialisterna måste åka hem eftersom visumen inte förlängs.) Om han istället kommit hit som asylsökande rapporterar statsradion att han riskerar hamna på boenden där reglerna sätts av islamister.

Det är glädjande att den som söker frihet och demokrati fortfarande lyssnar på BBC och ser oss i väst som naturliga allierade. Jag undrar om vi inte kan vara bättre allierade.