Medborgardialog

Jag tror problemet börjar redan med ordvalet. När 15.000 personer får ett stort förändringsförslag i brevlådan och bjuds in till medborgardialog så tror de lätt att det är just en dialog de bjudits in till, och att någon vill lyssna på vad de har att säga. I verkligheten har valet redan varit, och tjänstemännen arbetar på som de brukar enligt de instruktioner de fått av de folkvalda.

Kommunen vill bygga bostäder för ytterligare 50.000 människor i ett område som idag är ganska lummigt, grönt, och friluftsvänligt. På 60- och 70-talen gjordes en Le Corbusier-inspirerad utbyggnad av höghus som i bästa fall kan ses som måttligt misslyckad. (Se bilden nedan.) För att diskutera nästa höghusvåg hade man nu bjudit in till medborgardialog. Jag besökte den närmast mig. Jag var definitivt under medelåldern.

Den senaste trenden inom medborgardialoger är tydligen att försöka komma bort från stormötesformatet där medborgarna ställer frågor till tjänstemän och politiker. På ett linkande möte i Knivsta nyligen tillät man inga frågor alls utan utan uppmanade istället besökarna att mingla runt i lokalen. Tydligen hade man veckan innan i Ulleråker satt en gräns på tre frågor, men fått sträcka sig till sju.

Innan mötet började hann jag byta ett par ord med den trevliga faciliteringskonsluten som hyrts in för att leda mötet. (Det var hon som berättade om frågegränserna på mötet innan.) ”Det kan lätt bli lynchstämning på såna här möten”, sammanfattade hon.

Själva mötet började med att en miljöpartist från plan- och byggnadsnämnden läste upp ett brandtal om hyresrätter, bilpooler, spårvägar, och Tammerfors som förebild för Uppsala, från sitt papper. Det som gjorde det hela extra konstigt var att han hela tiden återkom till att säga ”här i Ulleråker” trots att dagens möte var i Sunnersta. Efter talet beordrade facilitatorn applåd. Eftersom jag aldrig har varit i Nordkorea vet jag inte om det var Nordkoreastämning som spred sig i lokalen.

Därefter visade några tjänstemän lite av sitt arbete. Visioner, en stiliserad bild av Eiffeltornet, och vikten av att placera Uppsala på kartan avhandlades.

Om mötet uppnådde sitt syfte vet jag inte, men alla som hade en åsikt om hur Uppsalas framtid bör se ut uppmanades att fylla i en webbenkät. (Jag återkommer till den.) Det måste finnas ett bättre sätt att göra det här på, eller åtminstone ett tydligare.

Mitt livs första nämndmöte

En sådan skön sak som att kallelsen till Idrotts- och fritidsnämnden inte innehåller någon adress, utan bara namnet på mötesrummet gör att jag inser hur oerfaren jag är. Vi träffades i alla fall i ”Bergius”, med vacker utsikt över staden och slottet, klockan 13:00. (Ok, jag ser nu att det finns en besöksadress i sidfoten. Funderingarna kring prefixet ”fritid-” i ”fritidspolitiker” vilar för tillfället.)

Mötet började med upprop och introduktioner. Allianssidan träffade jag tidigare i veckan och det var intressant att se skillnader och likheter med de röda. Någon forskade kring illegal jakt på lantbruksuniversitetet, en annan hade varit fackligt aktiv på heltid de senaste 44 åren, och ytterligare någon lyckades få in både ”rörelsen” och ”arbetarekommun” i presentationen av sig själv. Många idrottsmeriter togs upp.

En nämnd har tydligen ett presidium bestående av ordförande och viceordförande från majoriteten samt en andre vice ordförande från oppositionen. Vi har Markus som andre vice ordförande. Markus har varit med förr och ägnar hela dagarna åt politik. Han kompenserar med marginal för min brist på vana. Alla kan känna sig trygga.

Förutom presidium har nämnden även ett arbetsutskott som förbereder ärenden till mötena. Det ursprungliga förslaget att ge en plats var till V+MP+S+M+Fp modifierades efter en kort fundering till att även inkludera Centern och KD.

Två pärmar skickades runt. En med kurser och konferenser samt en med ”allmän” information till nämnden. I den senare satt bland annat en IT-genomgång av kommunen gjord av PWC. Flera av oss nya undrade vad det var tänkt att vi skulle göra med informationen, varpå de mer erfarna föreslog att vi skulle skicka pärmen vidare.

Jag föreslog lite försiktigt att pärmen kanske skulle kunna kompletteras med någon form av webbfolder. Jag kan även ha antytt något om olika århundraden, men då fått en blick från Markus och lagt ned det spåret. Nu ska jag i varje fall få en inscannad version av den utskrivna rapporten mejlad till mig.

Därefter var det dags att välja representanter till miljövårdsrådet, folkhälsorådet, handikapprådet, och pensionärsrådet enligt fördelning beslutad högre upp. Om någon tyckte att kommuner inte bör ägna sig år t.ex. opinionsbildning så höll de det för sig själva. Valen var helt fria från drama.

Ingen försökte ge mig en iPad. Utrymmet för ideologi kändes begränsat. Det var bara jag i tweed.

Djupt vatten

Ok. Enligt ett nyss ankommet brev från kommunledningskontoret är jag nu är officiellt förtroendevald i Idrotts- och fritidsnämnden i Uppsala kommun. Utbytesstudentmetoden har fungerat.

Tack alla ni som rösta på mig, trott på mig, och lajkat mina posts på Facebook. (Vi bryter där, det är ingen Oscar. Men jag lovar att försöka göra ett bra jobb.)

Jag fick som sagt ett brev. Till min förvåning ser jag att det konstituerande mötet hålls klockan 13:00 på en onsdag. Tanken att en fritidspolitiker är någon som ägnar sig år politik på fritiden känns plötsligt långsökt. Det är även nu som min hustru himlar med ögonen så där som hon gör när hon undrar om jag började skolka från samhällskunskapen redan på lågstadiet.

Ok. Jag ska kolla min kalender. Tydligen ska jag även får betalt för att jag inte är på jobbet. (Enligt något som heter ”ERS 15/ERS-H 15” och inte är del av det amerikanska missilförsvaret.)

Dessutom ska jag få (låna) en iPad. Jag vet inte om det kommer anses artigt att lämna tillbaka den och säga att vi ska sänka skatten eller satsa på skolan istället.

Buckle up Dorothy. (Det blir pepparkakor till fikat.)

One Nation under God

När jag en söndagsmorgon hämtade sonen från en hajk kom jag lagom till halningen av flaggan. Scouterna gjorde honnör och flaggan veks ihop. Jag kunde inte undgå känslan av journalfilm och 50-tal.

I nummer 4/2014 av Liberal Debatt skriver Clara Sandelind om den minskande rasismen i (bland annat) Sverige. Hon varnar för att sätta likhetstecken mellan nationalism och rasism, och låter nationalism vara åsikten ”att man har vissa skyldigheter gentemot sina landsmän som man inte har gentemot hela mänskligheten”.

Jag tycker det är en väldigt användbar och rimlig definition. I praktiken lever vi (då) i ett nationalistiskt samhälle. Basen är ömsesidigt ansvar, och vi betalar t.ex. skatt och alla landsmän får tillgång till de offentliga tjänsterna. Dessutom, eftersom vi är en väl fungerande nation, hjälper vi även de som inte är medborgare.

Mer problematiskt blir det då när Söder och Åhrén vill skilja på nationen och medborgarskapet, men allt behöver inte vara enkelt. Jag känner en hel del av de där 8-åriga scouterna som gjorde honnör för flaggan, och jag är inte säker på att Söder skulle klassa alla av dem som Svenska.

Det gamla Sverige

Jag läser Ivar Lo-Johanssons Godnatt jord. Statarsverige ligger bara två generationer bort. De finns en bild på min farfar där han sitter med sina syskon på trappan utanför huset. De var 9 barn i statarstugan.

Lo-Johansson berättar om fattigdom och hopplöshet i ett samhälle som stannat. Om årstidernas växlingar, eländiga bostäder, och statarnas lojalitet till godset. Om flickorna som faller för skitstövlar och agitatorernas misslyckade försök att organisera lantarbetarna.

Boken är i viss mål kamplitteratur och anses innehålla poetiska överdrifter, men kampen var på riktigt. I Södra Möre i Kalmar län vräktes statare som organiserat sig, och på Fånö gård i Uppland sköt ägarinnan, fröken Anna Grill Tham, pistol över huvudet på strejkande arbetare som närmade sig.

Den socialdemokratiska partisekreteraren Gustav Möller tog initiativ till att även (stum-)film användes i propagandakampen.

Min farmor, som är född 1926, fick inte läsa Lo-Johansson. Bibliotekarien, som även var syslöjdslärarinna och gift med överlärare Aulin, släppte däremot igenom Gårdarna runt sjön där följande klargörs redan på första bokens första sida:

"Herrgårdarna hade gått i arv från far till son, stannat inom samma släkter, sett den ena generationen växa upp efter den andra, allteftersom århundrade lades till århundrade. Deras ägare hade alltid varit stolta och modiga män, som älskade sitt land och vördade sin konung. När ofred rådde, när landet var i krig hade deras platser aldrig stått tomma i leden. Med svärdet hade de värjt sitt land och skapat historia. I fredliga tider hade de brutit mark, odlat jord och uppfostrat det unga släktet, som i tidens fullbordan skulle hävda sin plats bland rikets män, ta upp fädernas mantel och kämpa för nya mål, nya tankar, och nya segrar."

(Farmor läste serien, men berättar också att hon och hennes vänner lyckades smyga till sig böcker av både Lo-Johansson och Moa Martinsson.)

I Husmoderns julnummer 1974 berättar författarinnan Birgit Th Sparre om julfirandet på gården Sjörred där hon själv växte upp. På julaftons eftermiddag var det tradition att barnen gick ut med julkorgar till de anställda. I korgarna, som delades ut såväl till rättarfar som till statarna, fanns strumpor, underkläder, nattskjortor, julkorv, kaffe, och äpplen. Även om Alexandertårta och tusenbladstårta var ett måste under julförberedelserna så bytte den grevliga familjen själva i första hand hemmagjorda julklappar.

Relativt sett var godsens ägare naturligtvis stormrika. Om statarna var relativt fattiga eller inte, dvs hade inkomster under 60% av medianinkomsten (med staten översatt till pengar) har jag inte lyckats klura ut. Det verkar som om den liberale riksdagsmannen Sven Palme räknat på saken, och även siffrorna verkar ha diskuterats intensivt under 1900-talets första årtionde, verkar statarna åtminstone inte haft det tydligt sämre materiellt än stadsbefolkningen, snarare tvärt om.

Att absolut fattigdom rådde kan nog ingen tvivla på. Tjänstehjonstadgan, som i och för sig avskaffades 1926, tänker jag inte gå in på.

Jag må kanske upplevas som konservativ i vissa frågor, men jag tror inte att det var bättre förr, antagligen inte för någon.

#kulturtidskrifter

Det är alltid spännande att se människor med makt och fri tillgång till media agera. Att det statliga stödet till en grupp kulturtidskrifter föreslås minska fyller gamla, nya, och sociala media. Jämfört med fler analyser av vad Björn Söder säger eller tycker är det både intressant och underhållande. P1 bjöd på budgetkritik i Shakespeareformat.

Jag tittar på listan över de tidskrifter som fick bidrag förra året. Att inga tidskrifter jag läser finns på listan förvånar mig inte (ja, det är nu du kallar mig obildad o.s.v.), men att jag känner igen så få namn överraskar.

Fyra namn känner jag igen, men jag blir åtminstone lätt förvånad över att hitta dem i det här sammanhanget.

Expo känner jag i första hand igen som privatspanare (att kalla dem för en privat underrättelseorganisation känns så mycket IB att jag helst undviker det) som specialiserat sig på att kartlägga och exponera rasister och deras organisationer. Jag hade spontant inte klassat den som en kulturtidskrift.

Ordfront läste jag ibland förr, och visst händer det att jag följer någon länk från twitter eller facebook, men jag har nog mer sett den som en kamptidskrift för en ganska arg vänster, än som en kulturtidskrift. Bang och Galaga hamnar i samma fack, vänsterkamp med mer eller mindre inslag av feminism.

Så tittar jag in på twitter och ser någon jättespännande hända. Kulturtidskrifterna ger sig ut för att få nya prenumeranter och nya läsare och pengar strömmar in. Galagos Johannes Klenells bruk av invektiv kan man naturligtvis ha åsikter om, men hans grundtanke är väldigt sund – han vill stå fri från politiska bindningar och vill vara lojal mot sin tidskrift och sina läsare endast.

Prenumeranterna strömmar in till Bang också.

Förhoppningsvis kommer framtiden innehålla friare och mer lästa kulturtidskrifter. Kulturen och kanonerna slipper ha samma herrar.

Fyra och ett halvt kilo pepparkakor

Det kom ett mejl. Som ”du tidigare fått information om” hade fotbollsspelande barn fått i uppgift att sälja två burkar pepparkakor á 150 kronor. ”Vänligen medtag 300 kronor i jämna pengar.”

En snabb marknadsundersökning (med hjälp av ICAs webb) ger att 300 kronor motsvarar drygt 4,5 kg, eller 15 paket, pepparkakor per barn.

Lite efterforskningar visade att föreningen både 2012 och 1013 gick ett par hundra tusen back per år. Stora summor förs över från ungdomsverksamheten till vuxenlagen, som dras med ännu större underskott. Tydligen räcker det ändå inte, utan nu har man beslutat att ge barnen beting att sälja kakor.

Jag väljer gärna mina kakor själv och betalar hellre de 57 kronor som varje burk har i marginal för föreningen direkt med medlemsavgiften. Allra helst ser jag att föreningen ser till att vuxenverksamheten täcker sin egna kostnader – då vore problemet borta, och det potentiellt olagliga tramset med säljbeting till barn överspelat.

I skolan säljer klassen också kakor för att finansiera sin klassresa, men då utan beting. Jag noterar att man verkar snitta över 300 kronor per barn.

För att förstå mer om det perspektiv som Riksidrottsförbundets jurist Christer Pallin företräder läser jag krönikor i Idrottens Affärer. Det är intressant. Jag snubblar in i en konflikt jag, som under de senaste 20 åren mest ägnat mig åt löpning och ju-jutsu, inte visste fanns. Barn och deras förändrar beskrivs som ”trolösa” och pengar bör styras till de aktiva som ”finns på riktigt” (tre-fem pass/vecka året runt).

Mer nyanserat kan man notera att idrottsledares drömmar om cupvinster, en ny Zlatan, och OS inte alltid matchar vad samhället, folkvalda, eller föräldrar är ute efter.

Så kom ett nytt mejl. Pepparkaksförsäljningen var inställd på grund av leveransproblem.