Kommunal informationsfilm om Gottsunda

Kommunen har givit en kommunikationsbyrå i uppdrag att göra en dokumentärserie om Gottsunda. (Antagligen var ingen av kommunens 75 egna kommunikatörer tillgängliga.) Filmen finns på youtube och statstelevisionen har givit sin välsignelse genom att lägga ut en trailer.

Jag stötte på inspelningsteamet på nattfotbollen i Gottsunda i april. Kommunens mål är att skapa dialog, stärka Gottsundas identitet, motverka främlingfientlighet och rasism, samt att skapa ett tidsdokument. Under de senaste dagarna har flera personer velat prata om filmen med mig, så nu har jag tittat på den. Jag är osäker på om det var värt besväret eftersom mitt goda nationaldagshumör inte längre är intakt.

Det identitetsskapande tidsdokumentet börjar med fågelperspektiv för att zooma in på en dam med rollator som tycker det är fint i skogen, barn som med olika nivåer av brytning berättar hur bra allt är, och tweens i slöja som dansar ringdans.

Utanför den (åtminstone på bilderna) helt tjejfria ungdomsgården står ett gäng som blivit för gamla för att få komma in och hänger. Medan hans entourage gör gängtecken (ja, Gottsunda ligger väster om ån så “west side" kanske funkar) förklarar ledaren att det inte finns något att göra för den som är över 18 år, och att inget kommer ändras utan de alla kommer att stå kvar ute på gatan om ett par år.

Klipp till en annan kille som förklarar att “dom” borde satsa mer på ungdomarna så att de inte behöver stå ute på gatan och skjuta varandra och sälja hasch. Hans kompis tycker att media svartmålar Gottsunda så att folk tror att “det är kriminaliteten här” trots att man är en enda stor familj där man ser upp till sina arbetslösa farsor och därför “gör svarta pengar”.

En tjej som inte visar ansiktet berättar att det är lite tufft att vara tjej i Gottsunda. En yngre flicka berättar att hon inte går själv till skolan eftersom “det händer så mycket otäcka saker”.

Ett gäng killar från ungdomsgården får åka till Italien och se på fotboll eftersom de delat ut reklam och börjat göra sina läxor.

Det finns ljusglimtar också. En kille som kom hit som 14-åring pratar om vikten av att plugga hårt och att ge tillbaka till samhället. Ledaren på nattfotbollen pratar om att arbeta proaktivt och hjälpa ungdomar att integreras i samhället även när deras föräldrar inte är intresserade.

Jag upplever att den här offentligtfinansierade och statssanktionerade bilden av Gottsunda snarast riskerar förstärka fördomar om Gottsunda. (Youtube föreslår “Laserturken gör comeback!” som nästa klipp.) Men det finns gott om pengar kvar i den kommunala skattkistan - nästa avsnitt kommer i november.

Inte för pengarna

Som extranummer sjöng Dave Gahan David Bowies Heroes och det var magiskt. Tidigare hade Martin Gore sjungit A Question of Lust och Somebody. Att Friends Arena går back med 200 miljoner per år kändes helt irrelevant.

Drygt 12 timmar senare var det återigen dags för vårt moderatkafé i Gottsunda centrum. Två personer i hyresgästföreningens västar tittade in och hörde sig för. Naturligtvis var även representanter för Rörelsen välkomna. En av dem påpekade att de var helt opolitiska medan den andre bekräftade. De tackade nej till kaffe. Kanske behövde de prata ihop sig med varandra?

Den här gången hade vi tillsammans med västra moderatföreningen bjudit in en talare. Doktor Emelie Värja berättade om sin forskning kring kommunal ekonomi och tillväxt. Hon började med att berätta om hur det offentliga under det senaste halva århundradet blivit en allt större del av den svenska ekonomin, om det offentligas mål att stabilisera, fördela och hantera marknadsmisslyckanden, om Lafferkurvan, och om det kommunala utjämningssystemet och dess effekter.

Jag stötte på hennes forskning för två år sedan när jag letade efter data till en investeringsmodell för arenor för elitidrott. När vi nu bygger ett fotbollstempel till vårt nya allsvenska herrlag - hur mycket extra skattepengar kan vi då vänta oss att få in?

Värjas modell är på ytan enkel. En kommuns skattekraft är proportionell mot befolkningsstorleken gånger genomsnittsinkomsten. Efter att ha justerat för politik, utbildningsnivå och mer undersöker hon om närvaron av ett fotbolls- eller ishockeylag i högsta divisionen ökar en kommuns skattekraft.

“Nej” svarade hon och inväntade med ett nöjt leende, alla invändningar. (Hon hade en förberedd slide med de tio vanligaste.)

• Nej, extra ölförsäljning till utomsocknes besökare ger inget utslag. Det skulle i så fall öka genomsnittsinkomsten.
• Nej, ungdomar (och andra) blir inte inspirerade av elitidrottarna på ett sätt som får dem att röra sig mer och ger bättre hälsa. Det skulle i så fall öka medelinkomsten via färre sjukskrivningar.
• Nej, ungdomar (och andra) blir inte inspirerade av elitidrottarna så att de begår färre brott. Det skulle i så fall öka (den vita) medelinkomsten. (Och på befolkningstillväxten, brottslighet är tydligen en av de saker som starkt minskar folks vilja att flytta till en plats.)
• Nej, det sätter inte Uppsala på kartan så att fler vill flytta hit - det skulle i så fall synas på befolkningstillväxten.
• etc, etc

Värjas forskning visar att elitidrott inte ger en kommun tillväxt. Däremot verkar utbyggd barn- och äldreomsorg göra det. (Kanske för att folk får ro att arbeta när de vet att deras familjer har det bra.)

Jag tror inte att man ska söka idrottens (eller kulturens) värde i hur stora extra skatteintäkter de skapar. Den har ett värde i sig själv.

Idrott och våld hos Timbro

Förr eller senare var jag väl tvungen att gå på någon av Timbros boklanseringar. Så när Isobel Hadley-Kamptzs bok “Om Sport och våld” skulle presenteras tog jag mig till Scalateatern. I inträdet ingick bok och drinkbiljetter. Liberaler, idrott, våld och alkohol liksom - vad skulle kunna gå fel?

Publiken var ung och slipsfri. Jag var nog den ende i tweed, men en del hade toppluva på sig inomhus vilket antagligen också värmde. Några män, aningen äldre än jag, hade halsduk på sig i baren.

Hadley-Kamptz inleder med att hon “eventuellt inte är att lita på” - hon har “stått ett halvt liv på ståplatsläkare”. Det gör boken mer intressant. Perspektiven “det är bara en lek” och “det måste gå att titta på sport och fortfarande bete sig vuxet och artigt” är för enkla för att skapa en intressant bok.

Exemplen i boken är många. Folk verkar helt enkelt ha ett behov av att delas upp i ett tydligt vi och dem, och i bästa fall hobbyhata lite på ett symboliskt plan.

I bokens mest pretentiösa del jämför Hadley-Kamptz Aristoteles resonemang om att publikens inlevelse i ett drama kan leda till rening och emotionell balans. Det här jämförs med Platon som menar att alla känslor fördunklar och alla utlevelse är av ondo, och med Brecht och vill att dramat ska tvinga publiken till handling.

Viktor Barth-Kron, som var del av panelen, fick till kvällens bästa one-liner när han påpekade att det kanske är bättre att huliganerna engagerar sig i fotboll än i politik.

Personligen har jag svårt för åskådaridrottens kollektivism. Spelare på planen (och deras tränare) har, som Hadley-Kamptz påpekar, sällan någon djupare relation till klubbarna de arbetar för. “Vi” är man alltså bara med andra supportrar. Jag har också svårt att känna hur “vi” har åstadkommit något bra när ett svenskt landslag sportat extra duktigt.

Immun är jag däremot naturligtvis inte. För ett drygt decennium sedan, i Melbourne, blev jag medbjuden på derby i australiensisk fotboll. Försedd med öl, köttpaj och St Kilda-halsduk såg jag tillsammans med 46000 andra hur vi efter en jämn inledning krossade Geelong. På raden bakom mig skrek en dam i 60-årsåldern och hennes mamma “Kill ‘em!” med stor inlevelse. Att jag kom från andra sidan jorden verkade ingen bry sig om - jag hade ju rätt halsduk och sjöng med i sångerna.

I Uppsala verkar inte heller övergången från symboliskt till verkligt våld inte vara någon större fara. Vid Sirius hemmapremiär mot IFK Göteborg behövde bara två personer hanteras.

En halv tyst minut i Gottsunda

Overundorna fortsätter oförtrutet. I lördags tittade jag in på nattfotbollen i sporthallen i Gottsunda centrum. Ett 50-tal småkillar stod uppställda på (efter omständigheterna rimligt ordnade) led, fick Siriuströjor och delades in i lag.

En ledare i träningsoverall sa ett par ord om fredagens händelse, bedömde situationen, och deklarerade med tidtagarur i hand en halv tyst minut. En mamma med slöja och barnvagn lämnade av ytterligare en 10-åring, som snabbt fick en tröja och ett lag. Därefter började matcherna.

Spelet var tekniskt och överraskande juste. Det blir hårdare mot slutet förklarade en 28-årig ledare som själv vuxit upp i området. (Tydligen fanns biobiljetter i potten för det vinnande laget.) Han såg det som att han under de senaste åren försökt rädda ett tusental ungdomar och kanske lyckats med 950 av dem. Föräldrarna vill inte integreras, de vill bara sitta hemma och få socialbidrag, förklarade han.

Vi var helt enkelt ganska långt borta från överengagerade föräldrar och tävlingsförbud. Det var faktiskt inga föräldrar alls på plats.

Vid busshållplatsen passerade jag en eventuellt påverkad man som med stirrig blick pratade rakt ut i luften.

Vid treklangen ringde ett larm ihärdigt. Ett gäng småtjejer berättade att det hade börjat ringa när någons mamma skulle byta blöja på lillasyster. Det vuxna var kvar inne och det verkade inte brinna. De undrade om jag hade barn, om terroristen i Stockholm var fångad, vad häktad betyder, och om domare är dumma. De varnade också att både min spis och min rumpa skulle börja brinna om jag åkte hem och lagade mat.

En polisbil lämnade parkeringen samtidigt som jag. De hann till rondellen innan blåljusen gick igång. Jag åkte hem till Sunnersta.

Beslut om könssegregation på Gottsundabadet?

2007, när det förra beslutet togs var man ganska tydliga:

“Uppdragstagaren ska i egen regi, eller i samverkan med föreningar, regelbundet genomföra arrangemang då badet endast är öppet för kvinnor.”

Nu, när ett nytt uppdragsavtal för Gottsundabadet ska skrivas, har myndighetssvenskan uppdaterats:

“Bolaget ska i egen regi, och/eller i samverkan med föreningar, regelbundet 
genomföra arrangemang då badet håller öppet endast för grupper med särskilda behov.” 


Det verkar dock betyda exakt samma sak. Nämnden kräver att kommunens bolag ska ordna könssegregerat bad.

Som jag skrivit tidigare tror jag inte att könssegregation är vägen till ett bättre Sverige. Jag tror snarare att det är vägen mot parallellsamhällen.

Diskrimineringsombudsmannen (DO) kom i december 2016 med ett uttalande om “könsseparerade öppettider i sim- och idrottshallar”. Slutsatsen blev att avsteg från likabehandling av män och kvinnor bedöms vara förenliga med diskrimineringslagen om syftet är att öka simkunnigheten hos “kvinnor som av kulturella och/eller religiösa skäl inte vill bada tillsammans med män”.

Vi måste dock minnas att DO bara undersöker om diskrimineringslagen brutits eller inte. DO väger inte den potentiellt ökande simkunnigheten hos de kvinnor som “inte vill bada tillsammans med män” mot de eventuella problem som parallellsamhällen skapar. Att en nioåring i Uppsala misshandlas för att hon inte vill bära slöja och att en mamma i Lund tycker att problemet med hennes sons våldtäkt av en 14-åring är att det skedde utanför äktenskapet, ser jag som tecken på att problemet med parallellsamhällen är verkligt.

En bekant med bakgrund från mellanöstern kallade mig naiv. Tror du att de nöjer sig när de fått igenom kvinnotider på badet? Du tror inte biblioteket är nästa, och därefter mataffärerna?

Ibland är det som Hoola Bandoola sjöng: “Man måste välja sida, och man måste ta parti”. Jag tar parti för de som kommit till väst för att leva som fria individer. Liksom Nike väljer jag sida med Inès Boubakri och Arifa Bseiso.

Kravet på könssegregerat bad bör tas bort ut det politiska uppdraget till Gottsundabadet. Kanske bör vi till och med föreslå en alternativ att-sats på trendig, PK, myndighetssvenska:

“Bolaget ska, i den löpande verksamheten och när arrangemang genomförs i egen regi eller i samverkan med föreningar, säkerställa att aktiviteterna är inkluderande, integrerande och trygga.”

Tiggeriet och den misslyckade staten

Det har gått åtminstone två och ett halvt år sedan jag först träffade Iovana. Även om tiggarna tydligen har blivit färre så sitter hon fortfarande utanför ICA i Gottsunda centrum. Under hösten har hon bett mig att köpa kyckling till hennes kycklingsoppa ett par gånger.

När hon åkte hem över jul tog hennes syster över pallen vid soptunnan. Men något verkar ha gått fel, en natt i mellandagarna forslade polisen tydligen bort den husvagn där de brukar sova. Kyrkan låter henne laga mat i deras kök, men det är kallt att sova i bilen.

I slutet av sommaren var hennes barn “med på jobbet” ibland. De är fortfarande så små att de inte förstår sammanhanget, utan leker glatt utanför affären. Jag antar att det kan leda till problem med typ barnavårdsnämnden. Hopplösheten var bedövande.

Men mot sommarens slut var de äldre barnen borta. Iovana pekade på familjefotot berättade att de var hemma i Rumänien och gick i skolan. Själv gick hon bara tre år i skolan. Plötsligt var allt helt rimligt. Hon sitter där utanför ICA för att hennes barn ska kunna gå i skolan.

Det där att ordna skolgång åt fattiga medmänniskors barn är sånt där som man skulle kunna ha en stat eller en europeisk union till. Med en marginalskatt på drygt 60% och en EU-budget på knappt 150 miljarder euro så kanske grundskola för europeiska unionens medborgare skulle kunna tänkas vara inom räckhåll?

Det svenska stödet till icke-medborgare är tydligen helt upptaget med att ordna boende till unga män från Afghanistan á 1900+ kronor per dygn. Mer stat eller överstat är helt uppenbarligen inte en lösning.

Att göra gott med andra människors pengar fungerade inte den här gången heller. Som Milton Friedman sammanfattade:

"There are four ways in which you can spend money.  You can spend your own money on yourself.  When you do that, why then you really watch out what you’re doing, and you try to get the most for your money.  Then you can spend your own money on somebody else.  For example, I buy a birthday present for someone.  Well, then I’m not so careful about the content of the present, but I’m very careful about the cost.  Then, I can spend somebody else’s money on myself.  And if I spend somebody else’s money on myself, then I’m sure going to have a good lunch!  Finally, I can spend somebody else’s money on somebody else.  And if I spend somebody else’s money on somebody else, I’m not concerned about how much it is, and I’m not concerned about what I get.  And that’s government."

Jag är helt övertygad om att människor kan göra en bättre allokering av sina pengar genom donationer till välgörenhet än vad staten gör just nu. Det är dags att sänka skatten och införa avdragsrätt för donationer till välgörenhet.

En mindre och mer fokuserad stat vore önskvärt.

Politik för elitidrotten och dess VIP-utrymmen

I idrotts- och fritidsnämndens verksamhetsberättelse för 2016 framgår att “Nämnden har ett uppdrag att formulera sin uppfattning om elitidrott, stöd till den och förhållning till de krav som elitidrott skapar på arenor” samt att uppdraget inte har genomförts.

Min spontana åsikt är att kommersiell elitidrott, likt många andra verksamheter, ska behandlas välvilligt men inte subventioneras med skattepengar.

Det numera allsvenska fotbollslaget Sirius var inbjuda att tala, så på samma möte fick vi av en händelse även en introduktion till elitidrottens förväntningar. Deras hemmaarena, Studenternas IP, kommer nu att rustas upp för för en knapp halvmiljard. Till en början, under ombyggnaden, kommer hyran för kommersiellt matchspelande att höjas från 7kkr per match till 35kkr per match. Det anser Sirius sig inte ha råd med.

Baserat på en investering på knappt 500 miljoner, en uppskattad avskrivningstid på 50 år, och två matcher per månad kom jag fram till en uppskattad matchhyra kring 500kkr. Sirius ville istället prata om hur mycket kommunen kan öka sina direkta bidrag till klubben med. Många andra kommuner sponsrar tydligen sina fotbollslag med miljonbelopp via kommunala bolag.

Man vill inte heller betala hyra för 400 kvadratmeter VIP-utrymme eftersom det inte är något som Sirius bett om, utan ett krav för allsvenskt spel från Svenska Fotbollsförbundet.

Jag tycker det är lite underligt att se fotbollsförbundet som en oberoende kravställare. Om allsvenska lags intäkter från biljetter, prylar och sponsring inte räcker för att hyra ett VIP-utrymme kan det knappast bli skattebetalarnas uppgift att betala för drinkarna. (Jag har ingen aning om vad man gör i ett allsvenskt VIP-utrymme, men gissar att det är som en flygplatslounge med fotboll.) Rimligare vore om fotbollsförbundet sänkte kraven till vad lagen, deras fans, och deras sponsorer har råd med.

Argument som att allsvensk fotboll sätter Uppsala på kartan och skapar jobb inom besöksnäringen kom naturligtvis upp. Jag tänkte kort på doktor Värjas forskning - elitidrott ger inga extrainkomster till kommunerna.

När det kommer till formulerandet av en ny elitidrottspolitik är jag mycket skeptisk till att våldsmonopolets skatteindrivande bör användas för att pampar i VIP-utrymmen ska få titta på när vuxna män med löner högre än våra riksdagsledamöter sparkar boll.

Jag lutar åt att aktörer som ägnar sig åt kommersiell elitidrott bör se till att sätta sina biljett- och reklampriser så att verksamheten går runt, eller sänka sin ambitionsnivå. (Åtminstone gällande VIP-utrymmen.) Det vore spännande att lära sig mer om hur elitidrottslags ekonomi fungerar, men jag är rädd att få lag gärna delar detaljerad information.