Lägesrapport Uppsala. Direkt från polisen.

Kanske kan man kalla det ”The Jale Show” när polischefen avsätter en uppfriskande timme för att uppdatera den moderata kommunfullmäktigegruppen om läget i staden. Tempot är högt, tilltalet rakt och referenser till Solzjenitsyn, Zjukov, IDF, Baader Meinhof och PAGAD vävs in i ett bildspråk fullt av vargflockar och stålnävar. Efteråt känner jag mig lätt överväldigad och ganska hoppfull.

2015 förändrades gatubilden i Uppsala. Stora gäng av unga män drog runt på stan och i deras spår berättade medborgarna om brott och otrygghet. Polisen arbetar för medborgarna, och här är polischefen tydlig, om medborgarna anser att det finns ett problem så finns det ett problem. Eftersom snabb koll med medarbetarna på polisen gav samma bild, så fanns det ”inget utrymme för tjafs”. SIG, särskilda gänginsatsen, startade 2016 och pågår fortfarande.

2015 fanns det fyra till fem kriminella gäng i Uppsala. Efter att som flest varit 10 är antalet nu nere på åtta. Ett gäng av särskilt våldsamma marockanska ”gatubarn” har utplånats genom en kombination av utvisningar och sitt eget hårda leverne. Bättre organiserade gäng som har inkomster inte bara från gaturån utan även från bedrägerier, narkotika, prostitution, utpressning, etc är svårare och tar längre tid att slå ut. Gottsundagrupperingen har splittrats i två delar och ett nytt gäng har slagit sig ner i Gränby.

Uppsalagängen är välorganiserade och har skaffat sig respekt hos andra brottslingar både i Sverige och utomlands. Dock är marknaden för narkotika mer eller mindre mättad hemma i Uppsala vilket leder till bråk om marknadsandelar. (”Det är för få som använder narkotika i det här landet.”)

De mer löst sammansatta gängen av unga afganska män (”ensamkommande”) klarar inte av att utföra mer komplicerad brottslighet, men utgör ändå ett jätteproblem genom den otrygghet de skapar på gator och torg. Ett tag fanns 800 afganska pojkar i Uppsala. Till en början komplicerade kommunen situationen genom att erbjuda boende även till de som fått avslag på sin asylansökan, men numera verkar samarbetet fungera bra. En kombination av individplaceringar av heroinister, ökat polisiärt tryck, och avvisningar har nu fått ner antalet ”problempersioner” i gruppen till ca 200. Tyvärr är de återstående ofta ganska hårdföra individer som kommer att behöva lite hjälp på vägen för att sätta sig på planet till Kabul.

I kampen mot gängen tar man in de yrkeskriminella även för småbrott. När en lyxbil stannats för trasigt baklyse ler de kriminella och river demonstrativt boten på plats. Några veckor senare har den hamnat hos kronofogden och skulden har ökat från 600kr till 6000kr. Att betala med kontanter går inte, polisen medverkar inte till penningtvätt, utan kontanter som man inte kan förklara var de kommer ifrån beslagtas. Liksom ännu mer kontanter, halskedjor, bilar och lägenheter. I ”kansinohärvan” har man hittills lagt beslag på 30 millioner. När man tidigare beslagtagit 50 millioner från Gottsundagängen var de nere för räkning och sprack i två delar. Som polischefen säger: Jag vill skuldsätta dem för livet. De ska aldrig komma upp till noll. Den här är inte en ”humanistisk verksamhet”. Gängen ska krossas.

Polischefen blev mycket nöjd när han insåg att twitter gav honom möjlighet att kommunicera direkt med medborgarna. Den ursprungliga mediabilden var att polisen inte behövs, att det inte finns några gäng, utan det stora problemet var att talespersoner för utanförskapsområden blev trakasserade och kränkta av den rasistiska polisen. Gängen är inte korkade, de vet hur de ska utnyttja media. I 40 år har brottsoffren fått skämmas i Sverige. Nu har flera media svängt och börjat ge en mer verklighetsbaserad bild. Kanske bitvis eftersom en stor mängd ”tråkiga kommentarer” från medborgare i sociala media satt press på dem.

För att få ordning på Uppsala (och Sverige) igen krävs nya lagar. Längre fängelsestraff, slopad förtidsfrigivning (den som sitter i fängelse kan inte begå brott) och en svensk RICO Act med husransakningar, visiteringar och längre straff till den organiserade brottsligheten. Tycka-synd-om-brottslingar-mentaliteten måste bort. Baader Meinhof-ligan klarade sig inte längre när de tappade folkets stöd. Det bästa sättet för vanliga medborgare att hjälpa till är att informera polisen när de ser något misstänkt och anmäla när de är rädda att någon far illa. Samarbetet med kommunen fungerar bra i Uppsala.

Med nya lagar och mer resurser kommer Jale sedan, likt marskalk Zjukov på väg mot Berlin, svepa fram över Uppsala och på bred front krossa den organiserade brottsligheten.

Filipstad och samtiden

Man väljer inte sin samtid. Jag gick med i partiet under Reinfeldtåren. Sverige hade världens mest kompetente finansminister, skatterna sänktes och friheten ökade. Numera känns det som om all politik bara handlar om migration och brottslighet. Man får som sagt inte välja sin samtid.

De senaste dagarna har flera personer uppmanat mig att se en dokumentär från Filipstad. Den handlar, inte helt oväntat, om migration.

Mer oväntat är att den är gjord och publicerad av statsmedia. I medieklimat som annars präglas av fake news och påverkansoperationer bör man kunna vara ganska säker på att regimmedia inte överdriver några av migrationens utmaningar. Det här skulle kunna vara en rimlig grund för beslutsfattande.

Inledningen är den vanliga officiella. 2015 skedde “den största flyktingkatastrofen sedan andra världskriget”. (Under andra världskriget anfölls våra grannländer Norge, Danmark och Finland, baltstaterna utraderas och 70 till 85 miljoner människor dog. I Syrienkonflikten har ungefär en halv miljon människor dött, men låt gå - låt oss anta att händelserna är jämförbara.)

Eftersom gränserna genom Europa är öppna kommer det under en tid tio tusen asylsökande i veckan till Sverige. Riksdagen sätter de kommunala självstyret ur spel (tidigare var man tvungen att förhandla med kommunerna om asylmottagandet) vilket beskrivs som att alla kommuner solidariskt ställer upp.

Nu har en liten kommun som Filipstad fått problem. Jag blir överraskad av att kommunala tjänstemän och statsmedia använder ord som “folkutbyte”, ett välfärdssamhälle som “faller isär” och oanställbara “utrikesfödda analfabeter”. På grund av invandringen har man nu sveriges högsta bidragsberoende, skenande arbetslöshet (80% för de som, likt de tidigare asylsökande, kommer från länder utanför europa) och stor barnfattigdom. Ekonomin ligger i ruiner och kommunala tjänstemän ser en risk för “konflikt och konfrontationer mellan grupper” nu när man måste spara på t.ex. Skolan för att ha råd med de ökade bidragen.

Situationen förvärras vidare av att bidragstagare inte vill pendla 20 minuter med buss för att ta ett jobb utan föredrar att leva på bidrag. (Barnperspektivet hindrar tydligen kommunen att minska bidragen till den som inte vill jobba.)

Här måste jag stanna upp lite och minnas källan. Det är rimligt att anta att den här bilden inte är präglas av överdrifter, rasism, eller förvridna fakta från Ryssland. Och, som man säger i programmet, “problemen är inte övergående”.

Filipstads motdrag är att skicka ut en tjänsteman på “uppvigliglingsturne”. Lösningen kan sammanfattas som bidrag, bidrag och mer bidrag. Man vill inte köra sina skolor i botten utan menar att “de som tog hit dem ska försörja dem” och kräver nya bidrag från staten.

Jag tycker inte det är rimligt att Filipstad tydligen hellre ber om mer bidrag än att se till att bidragstagare söker arbete. Andra kommuner verkar, trots bosättningslagen, kunna vara ganska tydliga med att det efter två års försörjning är dags att börja klara sig själva. Det krävs ansvarstagande från både kommun och nyanlända.

En lärdom är att kommunpolitiker måste ta ansvar och minnas väljarna som man är ansvarig mot även när rikspolitiker ber om hjälp. Varesig det gäller flyktingmottagning eller höghusbyggande. Det duger inte att komma springande efter mer pengar ett par år efter att avtalet är påskrivet.

Eller som Thatcher hade sagt: “The problem with socialism is that you eventually run out of other people's money.”

En trygg universitetsstad där barnen kan dricka saft utanför villan

I dagens UNT finns en jättesöt artikel om ett par som lämnar sin dyra hyrestrea i Vällningby för ett hus med trädgård och cykelavstånd till stan i Uppsala. Barnen dricker saft och det sitter solceller på villataket. Han är doktorand och hon är sjuksköterska. De tror att de flyttat hit för gott.

I en tid när Uppsala annars mest associeras med våld, överfall, narkotikahandel och särskilt utsatta områden, är det trevligt att även få se en annan bild och att ett annat alternativ är möjligt.

Om jag fick bestämma så skulle Uppsala inte eftersträva att bygga högt och tätt. Det kommer bara få oss att likna alla andra Stockholmförorter - men längre bort. Istället borde vi sikta på en ny egnahemsrörelse. En trygg universitetsstad där barnen kan dricka saft utanför villan.

Efter EU-valet

EU-valet är över, och som Viktor Barth-Kron sammanfattat så vann (nästan) alla. Resultatet lider av samma problem som valet, Sverige utser 20 av 751 ledamöter och ingen vet riktigt vad de kan åstadkomma när de väl är på plats.

Vi har stått i valstuga, knackat dörr och delat ut godis i Gottsunda (under ramadan). I Uppsala gick vi fram fyra procentenheter men ligger fortfarande en procentenhet under riksgenomsnittet.

I södra Uppsala, vår förenings område, ligger fyra av partiets fem starkaste distrikt. (Bergsbrunna samt södra, östra, och mellersta Sunnersta.) Här ligger också fyra av partiets fem svagaste distrikt. (Sydvästra Valsätra samt södra, mellersta och norra Gottsunda.)

Vi går bra i områden som byggts upp organiskt över längre tid, där folk arbetar och äger sina egna hem. Vi går dåligt i centralplanerade höghusområden där få äger och tar ansvar för sitt boende och där många lever på bidag.

Till skillnad från de högtflygande EU-diskussionerna är hur framtidens uppsalabor ska bo och leva en lokal fråga att kasta sig in i. I stället för att bygga täta höghusområden av Gottsunda-typ i nya förorter skulle man, som föreslagits i Timbros Smedjan, kunna starta en nya egnahemsrörelse. Enklare och mer handgripligt än att försöka påverka Ungerns migrationspolitik.

Vi borde bygga mer Sunnersta och mindre Gottsunda. Inte bara för att vinna fler val.

EU-debatt i köpladan

EU-valskampanjen rullar på. Jag har lärt mig fyra punkter att prata om (Klimatsmart kärnkraft, gränsöverskridande brottslighet, tryggade gränser, och frihandel). Det är inte samma energi som i ett “vanligt” val, men det kanske man kanske inte kan begära av varesig medlemmar eller väljare.

I söndags debatterade moderaternas Tomas Tobé med miljöpartiets Alice Bah Kuhnke i Gränby centrum. En av Sveriges främsta ledarskribenter var på plats och blev hoppfull eftersom debatten saknade “pajkastning, brunsmetning eller insinuanta påhopp”.

Jag tyckte debatten var svår på det sätt som EU-debatter ofta blir. Debattörerna var oense om vad forskarna rekommenderar och vilka rapporter som rekommenderar strikt förnyelsebart eller “bara” koldioxidneutralt. Vi i publiken uppmanades att läsa mer själva i forskarrapporterna.

Efter debatten bytte jag ett par ord med kandidaterna. Tobé var det tredje gången jag träffade de senaste veckorna, så det blev mest småprat om hans besök i Gottsunda och om gemensamma vänner. Det är intressant hur medvetna våra toppolitiker verkar vara om problemen i våra särskilt utsatta områden.

Jag hade blivit förvarnad men blev ändå överrumplad. Den tidigare demokratiministern hade just leende tagit selfies med hemvärnssoldater när hon klev rakt fram till mig, log, skakade hand, och började prata om att Sverige måste blir självförsörjande på livsmedel.

'You are wise and fearless and fair, Lady Galadriel,' said Frodo. 'I will give you the One Ring, if you ask for it.'

Vi har ett utmärkt samarbete med miljöpartiet i regionen. Kanske kunde Alice leda oss alla? Hennes hand var kall och jag mindes plötsligt att hon just föreslagit nya tullar mot USA. Jag log tillbaka. “Det finns mycket vi skulle kunna sammarbeta om.” Jag hade klarat testet.

Gottsundafasan

Det finns egentligen bara en association till nattvandring i röda jackor. (Percy tårar, avsnitt 6 av 6, 14:20 in.) Nyfikenhet och en oplanerad fredagskväll fick mig att kolla upp nattvandrare i närområdet. Sunnerstagruppen verkade inte ha varit ute sedan i början av november, men i Gottsunda hade man en vandring planerad redan samma kväll. De svarade snabbt på facebook att det bara var att dyka upp.

Eftersom en journalist skulle komma dit en halvtimme före utsatt vandringsstart såg jag till att försöka komma exakt i tid. Planen misslyckades och jag finns nu på bild som nattvandrare. (På bilden har jag alltså ännu inte nattvandrat ett enda steg ännu, så eventuellt bidrar jag till fake news.)

Jag var yngst i gruppen, ingen behärskade något utomeuropeiskt språk, och vandringstiden var bestämd till 19:00 - 21:00. Vi avslutade alltså samtidigt som Gottsunda centrum stängde.

Det var väldigt lugnt. (Några killar började skojbråka bredvid oss när vi stod och pratade med ordningsvakterna i centrumet - men det berodde nog mest på tristess. Ordningsvakterna hanterade det vänligt och lugnt.) Vi hejade på affärsinnehavare och små grupper av män som ibland tolkade åt varandra. (Det var få kvinnor ute.)

Nattvandringen var trevlig, men ganska annorlunda mot vad jag hade väntat mig. Kanske mest eftersom den låg så tidigt på kvällen. Kanske skulle man kunna försöka hålla ut till åtminstone 10-tiden för att prata med folk efter att centrumet har stängt, men tydligen har man lite svårt med rekryteringen redan nu, och en grupp som går runt och pratar med folk fram till klockan nio har naturligtvis också ett värde.

När jag lämnade parkeringen strax efter nio mötte jag en polisbil. Polisen har synts allt mer i Gottsunda på sista tiden. Det är trevligt.

På lördagskvällen var var jag tillbaka i Gottsunda för att handla något att grilla. En av småkillarna som brukar vara med på “nattfotbollen” i gymnastikhallen kände igen mig från tidigare veckor och frågade om jag skulle komma och titta idag också. Han lovade att göra mål. Jag lovade att titta in.

Väl i hallen var målen borta. “Kommunen har tagit bort dem”, berättade någon. Gruppen röstade (basket mot fotboll) och bestämde sig för att spela utomhus istället. Jag åkte hem och grillade.

EU-valet kommer (varesig du bryr dig eller inte)

Den 26:e maj kommer allt närmare. Tomas Tobé, moderaternas toppnamn till det stundande EU-valet, besökte oss i Uppsala. Som ordförande för en moderatförening hade jag fått en inbjudan. (Tror jag, jag vet faktiskt inte vilka kriterierna - om några - var.)

Med sedvanlig energi presenterade Tobé fyra punkter (och en icke-punkt) för sin kampanj:

1. Brottsligheten ska minska. Över hälften av alla inbrott i Sverige begås idag av internationella stöldligor. Tobé vill kunna utvisa EU-medborgare och lovade oss (eventuellt) en valaffisch med texten “Hej då stöldligor!”.
2. Kärnkraft ska rädda klimatet. Vi ska göra så mycket ren atomel att vi kan exportera och ersätta smutsig kolkraft. (Här ser jag fram emot atomaffischerna.)
3. EU ska ha en gemensam asylpolitik med starka gränser och ordnat mottagande. Med ekonomiska incitament ska alla medlemsländer förmås att ta emot asylsökande. Om Sverige ska bli som Österrike, eller Österrike som Sverige, verkar bli en förhandlingsfråga.
4. Frihandel ger tillväxt!

Icke-punkten var att EUs budget inte ska ökas och att EU (som Socialdemokraterna, “Liberalerna”, och Miljöpartiet vill) inte ska får rätt att ta ut skatt av medborgarna.

Jag tycker punkterna låter helt ok. Jag skulle gärna se vilka reformer man tänker ha genomdrivit under de första 100 dagarna efter valet, men jag antar att det inte är så EU funkar.