Att gala eller icke gala?

Uppsala Idrottsgala är mingel och trerätters med prisutdelning i 11 kategorier. Galan “hyllar Uppsalas idrottshjältar” och vinnarna röstas fram på webben (men en jury har veto). Stilen och ambitionsnivån sammanfattas kanske bäst av klädkoden “Dressat men inte högtidsdräkt, tänk ‘Idrottsgalan på SVT’.”

Enligt lokaltidningen har arrangörsbolaget problem att få ihop idrottsgalans ekonomi, och vill därför att kommunen ökar sitt direkta stöd från 150 kkr till 300 kkr. (Eller kanske 450 kkr, jag är inte helt säker - vi politiker har inte nåtts av någon ansökan.) ”Får vi inte bidraget som vi har ansökt om från kommunen blir det ingen mer gala” säger en av arrangörsbolagets ägare.

Via (den till största delen skattefinansierade organisationen) Elitidrott Uppsala har jag 2015 och 2016 som ledamot i Idrotts- och Fritidsnämnden erbjudits en VIP-biljett. Galabiljetterna säljs annars för 1295 kr exklusive moms.

Jag har tidigare beskrivit min tvekan för att ta emot gåvor från samma organisationer som vi i nämnden normalt beslutar om bidrag och byggnader åt. Om pengarna i första hand är skattepengar blir min tvekan dubbel. Bör en idrottsgala prioriteras högre än fler träningstider? Bör politiker få VIP-biljetter till prisutdelningar? (En del kommuner är ganska strikta och sätter gränsen för olämpliga gåvor relativt lågt. Dock högre än att betala sin egen dryck när man tittar på en prisutdelning.)

Min åsikt är att Uppsala Idrottsgala är ett bra initiativ. Att något är bra betyder dock inte att det bör bekostas med skattemedel. Om tjänsten idrottsgala kostar mer än den smakar för besökare och sponsorer så bör våldsmonopolet inte driva in mellanskillnaden. Men naturligtvis har Uppsala Solution AB, liksom alla andra, rätt att söka bidrag från kommunen.

Låsta dörrar (och raketattacker)

Dagen efter att någon tände eld på boll & boulehallen i Gottsunda gick någon annan in i gymnastikhallen på Fyrishov, kastade runt utrustning, och smällde smällare. Lokaltidningens rubriksättare höll inte igen utan annonserade att en “Raketattack mot Fyrishov” hade skett.

Jag åkte dit och pratade lite med Uppsalaflickornas sportchef. Gymnastikhallen är populär, och man har tidigare haft problem med obehöriga, inklusive hela innebandylag, som tagit sig in för att ha skoj på studsiga golv och i skumgummigropar. Det där var annorlunda. Vi tittade på brännmärken i golvet samtidigt som vi höll oss ur vägen för både cheerleading och truppgymnastik. Föreningen hade polisanmält händelsen så att Fyrishov skulle kunna lämna över övervakningsfilmerna.

Jag är på Fyrishov ganska ofta, och har överraskats av hur fritt man kan röra sig. Inga dörrar är låsta och det enda som vissa kvällar hindrat mig från att skjuta straffar i A-hallen är att jag inte haft någon boll med mig. Medan jag väntat på att hämta upp dottern har jag tittat på renässansfäktning, lärt mig genvägar av vaktmästare, och efterpratat med ordningsvakter efter ingripanden.

Nu funderas det på fler kameror och låsta dörrar. På kort sikt är det rimligt, men på längre sikt måsta jag som (hobby)politiker fråga mig om det är ett Uppsala med fler låsta dörrar som jag vill ha 2027. Låsta dörrar har ju redan provats i Gottsunda.

Bland grannar och föräldrar pratas det om att man nog inte borde bygga upp bollhallarna i Gottsunda igen. Man menar att det vore bättre att bygga i Ultuna eller på en annan, tryggare plats. Det är tydligen så gott som alltid tjafs med lokala kids som vill ta sig in, störa, och vittja omklädningsrummen. Det nödvärnsstöd som gör att du handgripligen kan avvisa någon som tränger sig in i en bostad gäller inte här. (Jag ringde och frågade polisen - rekommendationen är att ringa fastighetsägaren, eller i allvarliga fall 112.)

Vi får avvakta och se hur förstörd Boll & Boulehallen är, men jag kan inte undgå att tycka att det kan vara väl naivt att bygga upp samma hall en tredje gång. Kanske är Ultuna/Ulleråker-området ett bättre val? (Men då måste majoriteten, som jag skrivit om tidigare, överge den nuvarande frimärksplaneringen för området.)

Det vore intressant att be tjänstemännen ta fram ett totalt nytänk för området kring Gottsunda centrum. (Nej, den som vill “förtydliga stadsväven” får inte vara med i arbetsgruppen.) Jag skulle gärna vilja höra om hur Oscar Newmans och Alice Colemans tankar om urban design och defensible space från 1970- och 80-talen har utvecklats. Mörka hörn och döda ytor finns det gott om idag.

Samtidigt får vi återigen inte vara naiva. Gottsunda är idag en plats där polisen har svårt att skydda sig själva mitt på dagen en lördag. Vi behöver fler poliser, och eventuellt även en anpassning av lagar.

Tyvärr börjar det på andra platser i landet bli väldigt tydligt hur ett misslyckande i Gottsunda skulle kunna se ut.

Uppsala, Amerika, skolkaos, skolval och skolplaceringar

Om Uppsala har en unik fördel så är det utbildning. Domkyrkan i all ära, men universiteten drar år efter år hit de smartaste ur varje generation och forskare från hela världen. Om vi får dem att stanna här för att arbeta på, kring, och utanför universiteten har vi en genuin fördel mot andra städer och kommuner.

För den här gruppen, och för Uppsalas rykte, är grund- och gymnasieskolor (och även förskolor) viktiga. Man måste på ett tryggt och förutsägbart sätt kunna hitta ett bra boende till familjen och en bra skola till barnen.

Därför är totala genomklappningar som den på kommunala Västra Stenhagsskolan extra allvarliga. Kommunens egen statistik visar att färre än hälften av eleverna i årskurs 5 kände sig trygga redan 2015. Lokaltidningen och statsmedia berättar om kaos, våld, hot, sjukskrivningar, oreda, konflikter, och kränkningar. Det är en lång lista.

Som tur är ger det fria skolvalet elever och föräldrar möjlighet att byta skola. Det är viktigt att vi kommer ihåg den långa listan nästa gång en rödgrön politiker påpekar att det fria skolvalet förskjuter “alltför stor makt till enskilda målsmän och elever på bekostnad av lärare och skolledare”.

På andra sidan stan, i Sävja tvärs över ån från Sunnersta, finns tre kommunala skolor, men eftersom (en förvirrad typ av) närhetsprincip går före skolval rapporterar lokaltidningen att föräldrar börjat skriva familjen hos vänner för att barnen ska få gå i “rätt” skola.

Under de senaste åren har kommunen både avskaffat och återinfört syskonförtur. Man har även infört begreppet “relativ närhet”, som verkar så abstrakt att man även tvingats ge ut en folder med lösta exempel på hur barn placeras i olika skolor.

I det stora landet i väster är ett skoldistrikt en egen enhet i demokratin. Det har egna val, tar in egna skatter, och ansvarar för de offentligt drivna skolorna i sitt distrikt. Distrikten satsar olika mycket på sina skolor, så för den förälder som tycker barnens utbildning är viktig (och tror att den påverkas av vilken skola de går i) är det viktigt att bo i rätt distrikt, vilket naturligtvis påverkar fastighetspriserna. I Sävja har man kanske lyckats med konststycket att höja priserna utan att ge tillgång till den lokala lågstadieskolan.

Den amerikanska situationen är egentligen mer komplicerad än så. Det kan finnas stor skillnader i kvalitét mellan skolor i samma distrikt, och den som har råd kan sätta sina barn i privatskola (men det finns ingen skolpeng, så man får betala helt själv.)

Debatten verkar ofta handla on integration. I San Francisco var rasintegration tidigare en viktig faktor när elever placerades i skolor, men efter en stämning från kinesiska föräldrar vid millenieskiftet ändrades det. 2007 begränsade USAs högsta domstol skoldistriktens möjlighet att använda ras som sorteringsgrund avsevärt. Chefsdomaren sammanfattade majoritetens åsikt med orden: "The way to stop discrimination on the basis of race is to stop discriminating on the basis of race."

Jag tycker det är viktigt med tydlighet och förutsägbarhet i skolplaceringen. Det konkurrerande om platserna som socialdemokraterna förespråkar känns sekundärt. Hellre då trygga områden kring en trygg skola. Dessutom fyller det fria skolvalet en viktig funktion när det låter elever lämna skolor som inte fungerar för dem.

Nytt år - nya bränder

Gottsundaåret börjar med att någon försökt bränna ner den kombinerade boule och sporthallen. Det återstår att se hur mycket av byggnaden som kan räddas. Boulehallen verkar mest vara rökskadad. Enligt lokaltidningen sågs tre personer springa från platsen.

Det är tre år sedan hallen senast brann. Då var jag på badet med barnen och kunde se lågorna från första parkett genom de stora fönstren. Personalen på badet var närmast oberörda av att grannbyggnaden stod i lågor. Även den branden var anlagd.

På platsen småpratade jag lite med en lärare från Gottsundaskolan. Han hade jobbat där i 24 år och menade att stadsplaneringen var en del av problemet. Ödsliga lådor utan kontakt med omvärlden. Han efterlyste ett kafé. Jag håller i stort med honom.

Jag vet faktiskt inte om man bör bygga upp hallen igen. Risken att den snart bränns ned igen verkar överhängande, och platsen upplevs inte som trygg på kvällarna. Kanske är det bättre att bygga på en tryggare plats, och låta Gottsundaborna ta sig dit när de vill idrotta?

Jag tror det är för tidigt att ge upp, men skulle gärna se ett seriöst försök att få bort döda, otrygga miljöer, samt få fler ögon på gatan. Jacobs och Coleman som sagt.

Den rödgröna majoriteten föreslår som bekant stadsodling och teaterbienal. Gottsunda förtjänar bättre.

På Overunda i Gottsunda

Jag har tagit för vana att ta ett varv runt Gottsunda centrum när tillfälle ges. Med “runt” menar jag alltså runt - på utsidan. Min fru har döpt det till “Overundan”. Det kan vara en sorts komplimang, men det behöver inte vara det.

Om man följer en alltmer öde korridor förbi ICA och stadsmissionens kvällsstängda second hand brukar man hitta några ensamma ungdomar utspridda vid eluttagen. (Centrumet erbjuder fritt wifi.) Via ytterligare en korridor, nu nästan säkert öde, kommer man till det den bakdörr som kommunens fastighetsbolag kallar “lilla framsidan”. Där står allt som oftast en grupp unga män med huvorna uppdragna och röker. När det var kallt för några veckor sedan hade de kört fram en bil, öppnat dörrarna, och spelade någon form av svensk rap. Härom dagen nöjde de sig med att stå och skojsparka lite.

Om man därifrån fortsätter förbi den mörka lastkajen kommer man till Gottsunda Sporthalls publikentré. (Via glasdörrar kommer man direkt in till hallen och läktaren.) Normalt är allt låst, men någon hade ställt upp dörren med hjälp av en vikt dörrmatta. Där pågick handbollsmatch.

Uppsalamålvakten på bilden kommer att bli överlobbad, men räddas av ribban. Det såldes fika och fanns gott om folk på läktaren. Publiken bestod mestadel av den vanliga blandningen av familj och vänner till spelarna, men även ett gäng ensamkommande.

Jag fortsatte förbi en ödslig busshållplats och runt badet som, likt sporthallen, bara kan nås utifrån, genom en egen ingång.

I en bättre värld, med annan planering och arkitektur, skulle saker i Gottsunda centrum hänga ihop. De döda ytorna skulle vara färre, och de gentlemän från mellanöstern som idag dricker automatkaffe vid centrumets nordvästra ingång skulle kunna köpa det vid en handbollsmatch.

Vi behöver mer Jane Jabobs och Alice Coleman.

Moderatkafé

Ja. Det var en skön lördagsmorgon. Bob Dylan, live at Budokan från 1979, ur högtalarna medan jag satte på kaffe och öppnade upp kaféet. En vän, som i dagarna stänger sitt ikoniska kafé efter 19 år, menade att det var den känslan som han själv alltid varit ute efter.

När gallergrinden rullat upp ställde jag ut partirollups och dukade fram lussekatter. Vi var tillbaka i Gottsunda, på det stängda kaféet kulturpunkten, där kommunen en vecka tidigare hållit medborgardialog.

Framåt tio började partivännerna att droppa in. Förutom Södra, min förening som både innehåller lätt stenkastningsbenägna miljonprogram och villor ned mot vattnet, var även Västra, med sina patriciervillor, egnahemsområden, och höghus, inbjuda. Jag hällde upp kaffe.

Vi hade trevligt och diskuterade rekrytering, kampanjer, studiebesök, och dagspolitik.

Medan vi plockade ihop tittade några småkillar i lågstadieåldern in. Kanske är centrumet deras vanliga lördagstillhåll. Efter att de tvättat händerna bjöd vi på läsk och lussekatt. De satt på pallarna vid baren och berättade att de rappat på Gottsundadagarna - sedan tackade de och drog vidare. Två ordningsvakter tittade också in och blev bjudna på läsk. Den ene gjorde korstecken över glaset innan han drack.

Från och med januari kommer kommunen att själva driva kafé på Kulturpunkten. Vi hoppas på att fortsätta komma dit och dricka moderatkaffe på lördagsmornarna.

Medborgardialog i Gottsunda

Inför den planerade byggboomen höll Uppsala kommun idag dialogmöte i Gottsunda. Jag räknade inte mindre än 15 personer i kommunvästar på plats. Dialogen fungerade genom stora informationsmontrar, kartor där besökare kunde placera ut idéer eller problem (“Ta bort sniglar, dom äter kantareller”), och frågor som kunde besvaras på post-it lappar.

Många av besökarna var äldre än jag, men där fanns också vinddrivna existenser som drog nytta av gratis fika men borde duscha oftare, och en patrull unga män direkt från koranskolan. Som informationsinhämtning fungerar workshopformatet antagligen mycket bättre än ett traditionellt stormöte.

Även polisen var på plats. Gårdagens text i public service, om Gottsunda som ett alltför farlig område för att handräcka kronofogen i, var man måttligt imponerad av. Det finns bättre och sämre dagar att göra saker som inte är akuta. I övrigt verkar man dela den relativt mörka bild som polisförbundets ordförande tidigare beskrivit. Det finns för få poliser, många säger upp sig, det utbildas för få, det är mycket extra övertid, lönen är låg, förtroendet för ledningen begränsat. Vi pratade om kvinnotider på badet.

Trots att det var mitt på dagen var poliserna lite oroliga över polisbilen. Tydligen lämnade de normalt aldrig polisbilar obevakade i Gottsunda, men idag var de underbemannade. Jag tyckte det var lite överdrivet eftersom den stod alldeles utanför dörren och syntes genom fönstret, men jag hade fel - en timme senare beställdes bärgare eftersom någon hade skurit hål i ett av däcken.

Medan polisen ringde bärgare ställde sig några tonårskillar med scarfar uppdragna över ansikten demonstrativt observerande bredvid. När jag ett kort systembolagsbesök senare kom förbi igen var fler poliser på plats och tonårskillarna visiterades under högljud klagan. Jag gick in och hade en spännande diskussion om vattenskydd med specialist från kommunen. Lite senare dök en vältränad gentleman i huvtröja upp för att berätta för polisen att de måste sluta trakassera ungdomarna i Gottsunda och visa mer respekt. Poliserna såg inte alltför imponerade ut.

På vägen till min bil småpratade jag med en mycket arg polis. Vi vill gå in och gripa dem, men vi får inte för våra chefer. De är duktiga på att använda mobiler, lämnar vapen och knark till barn i 11 till 13-årsåldern, och våra chefer blir inte glada om vi visiterar barn.

En rökande tonårstjej frågade polisen varför de höll på och trakasserade killar som inte gjort något. En nästan gråtfärdig, ensamstående tvåbarnsmor som jobbar i vården berättade för mig att hon vill flytta från Gottsunda - helst ut på landet, men att hon inte har råd.

Jag tror att Gottsunda är en av de platser där landet just nu står och väger. Det är kanske här det avgörs vilket land Sverige kommer att vara 2030. Innan vi spenderar alltför mycket tid på att “förtydliga stadsväven” och jaga bort sniglarna från kantarellerna, tror jag att vi har en del annat att styra upp.