Fler hus!

Byggkranarna står tätt i Uppsala. Sätter man sig på cykeln är det svårt att inte se ett nytt höghus på väg upp. För den som vill ha en egen gräsmatta är det svårare, mäklarna berättar att nästan inga villor byggs och priserna har ökat med över 40% de senaste fem åren.

Politiken driver alltför ofta mot höghus:

• De gröna har övergivit alla tankar på småskalighet och pratar numera bara förtätning. Av miljöskäl ska alla bo i tätt och i höghus så att de kan resa kollektivt, villor på landet får inte längre bygglov. Rädslan för bilar verkar ha drivit dem rakt i famnen på Le Corbusier.
• De röda pratar bara om hyresrätter. Behovet av bostäder att hyra är verkligt, folk folk flyttar in för att plugga, forska, eller jobba har svårt att hitta boende, och kan eller vill inte alltid köpa. Ideologiskt passar det säker även med det samhälle man vill bygga eftersom ingen äger och bestämmer över sitt eget boende och rörelsen genom hyresgästföreningen representerar dem alla.
• Vi själva, på den borgerliga sidan, riskerar att hamna i knät på byggbolagen. Jag minns professor Anderssons femte tanke från UNT i september förra året. Byggbolagen eftersträvar täthet och bostadsrätter för att det ger bäst avkastning för dem, inte för att det bygger den bästa möjliga staden - oavsett hur många fyrfärgsbroschyrer som produceras.

Till min förvåning kommer jag fram till att mer och bättre politik är vad som krävs.

Jag är för ett Uppsala där fler äger sin bostad, fler kan känna gräset under fötterna på sin egen gräsmatta, och fler kan hålla trädgårdsfester vid grillen (utan att först ha bokat in sig på grillbokningstavlan i tvättstugan).

Bygg gärna tätt och högt i Industristaden och i Boländerna där man kan gå till järnvägsstationen, men inspirationen till framtidens byggande utanför stadskärnan bör hämtas bland södra Gottsundas vackra småhus, inte bland höghus och bilbränder i Gottsunda centrums miljonprogram.

Gottsundabadets trasiga skåp

Ibland är jag på Gottsundabadet och simmar. Det brukar vara ganska mycket folk i motionsbanorna: tanter i badmössa som simmar i bredd och pratar; attacksimmare med simglasögon som simmar så det stänker; nybörjare som vänder när det börjar bli djupt; simträning i egna banor; och så jag.

Simhallen är fin men sliten. Dessutom har jag förstått att den är i minsta laget. Banorna är bara 2 meter breda och det låga djupet gör att bassängen inte innehåller så mycket vatten vilket påverkar vattenkvalitén. Mest irriterande vid senaste besöket var dock att så många av skåpen i omklädningsrummen stod uppbrutna. Skåpet vi först valde såg ok ut, men när jag kontrollerade visade sig det vara öppningsbart även med hänglås på. Personalen slog uppgivet ut med armarna – besluten tas av cheferna på ”finbadet” Fyrishov och det finns inga planer på nya skåp de närmaste åren.

Under en, enligt lokaltidningen, förvirrad och innehållslös presentation på plats i Gottsunda talade de rödgröna i veckan om ”social hållbarhet” utan att kunna förklara begreppet. På tidningens debattsida fick kommunalråden plats att förklara sin vision i skrift: Gottsunda ska lyfta, dess unika identitet tas tillvara, och ”renoveringsbehov behöver inventeras och åtgärdas på ett socialt, ekologiskt och ekonomiskt hållbart sätt”. Politiken kan (på allvar – de skriver så här) stötta en ”scenkonstbiennal med hela kommunen som målgrupp” samt ”stadsodling i Matparken där kommunen varit en aktiv part”. (Skogen och kolonilotterna ligger ett stenkast bort, men stadsodling är ju trendigt.)

"Det finns aldrig ursäkter för kriminella handlingar, men..." skriver SSU som bekant om stenkastning på bussar i Gottsunda.

Jag tycker att kommunen ska lägga ifrån sig Brechtbiografin, släppa gatstenarna, sluta stapla pallkragar på parkeringsplatsen, och LAGA DOM J*VLA SKÅPEN! Uppsala förtjänar bättre.

Motionsteaterskepsis i lokaltidningen

Under klassificeringen ”perspektiv” frågar sig lokaltidningen om alla arenor måste göra vinst. Vad man egentligen menar är att arenor ”av hög kvalitet” ska byggas för skattepengar. Man konstaterar vidare att ”vissa saker i en kommun måste få kosta” och påpekar att ingen går på stadsteatern för att se ”breddverksamhet eller motionsteater”. (Motionsteater är ett roligt ord.)

Redan förra vintern noterade jag att UNT ibland kostar på sig att vara både för och emot samtidigt. En vän mer insatt i dagstidningars inre liv, påpekade då att tidningens linje avgörs av ledarsidan. Texter längre bak under rubriker som ”krönika” eller ”perspektiv” är mer att tänka på som allmänt, måttligt substantiellt, tyckande. Jag vet inte om det här är en del av medierna kris.

Min bild är att folk gillar både kultur och idrott. Därför är de beredda att betala för det. Det är överflödigt att använda statens våldsmonopol för att samla in pengar när människor gärna skulle betala frivilligt. Dessutom är det bättre om elitidrotten vänder sig till sina fans än att de försöker bli populära hos politiker som kan dela ut bidrag.

Så, nej – alla arenor behöver inte gå med vinst. De behöver inte vara skattefinansierade heller. Jag lägger hellre skattepengar på bibliotek än på elitteater och samma sak gäller för idrott.

Köp (frivilligt för dina egna pengar) en lott i Sirius bandys lotteri! (En bandyfinal, utomhus, i snöfall på Studenternas är det närmaste en Super Bowl vi har i Sverige.)

Will you join in our crusade?

Det måste ha varit knappt tre år sedan. Jag fick ett väldigt annorlunda mejl från min kollega i Turkiet. Demonstrationerna hade börjat fredligt. Familjer hade kommit till parken tillsammans. Folk bar T-shirts från våra stora västerländska företag (som vanligtvis tävlar stenhårt varje dag – marknadsekonomi ni vet…) och folk i lagtröjor från Istanbuls olika fotbollslag stod för en gångs skull enade för frihet, demokrati, och sekularism.

Lokal maintreammedia, som till stor del ligger presidenten nära, rapporterade inte mycket om protesterna. Nyheter om plundrare och om hur en kvinna med huvudduk och hennes barn attackerats av en pöbel spreds istället.

Min kollega rekommenderade oss att följa händelserna via BBC. (Samtidigt, som den IT-kille han är, kunde han inte undgå att reflektera över vilka big data och säkerhetslösningar som man nu borde kunna sälja till den turkiska staten. Presidentens, hans partis, polisens, osv hemsidor låg nere och Anonymous antogs ligga bakom.)

15 dagar senare kom en uppdatering. (”Things have changed.”) Några dagar tidigare hade polisen satt in tårgas och vattenkanoner och gått fram med en brutalitet som förvånat internationell media.

Min kollega skickade filmer. Först från parken och sedan från barrikaderna. Det är tydligt att det här inte var någon familjetillställning längre. Jag kan fortfarande inte undgå att förvånas lite över att proteströrelsen valde ”Do you hear the people sing?” från Les Misérables som sin sång. Friheten kommer från väst. (Det krävs inte lite mod för att kalla sig ett korståg i det läget!)

Här hemma tror Sverigedemokraterna att alla som vill fly till väst egentligen är femtekolonnare som gillar Islamska Staten, och vänstern är upptagna med att krama islamister långt grönare än Erdoğan.

Min kollega bor nu i Schweiz. Jag hörde i veckan att systemkollapsen i svensk migration nu gör att arbetskraftsinvandringen hit till Sverige inte längre fungerar. (Specialisterna måste åka hem eftersom visumen inte förlängs.) Om han istället kommit hit som asylsökande rapporterar statsradion att han riskerar hamna på boenden där reglerna sätts av islamister.

Det är glädjande att den som söker frihet och demokrati fortfarande lyssnar på BBC och ser oss i väst som naturliga allierade. Jag undrar om vi inte kan vara bättre allierade.

Marsmöte – konstigheterna tilltar

Idrotts- och Fritidsnämndens marsmöte hölls i samma ärovördiga lokaler som februarimötet. Major Holmberg, ledamot i drätselkammaren mellan 1887 och 1906, blickar med stilig mustasch i uniform och medaljer ut över mötesrummet.

• Storvreta innebandyklubb berättade om sin verksamhet och särskilt om Storvreta IBK Örnarna, föreningens lag för ”för ungdomar och unga vuxna med någon typ av funktionsnedsättning”. Laget tränas av spelare från Storvretas A-lag, tar sitt spelande på stor allvar, och verkar sprida mycket glädje kring sig. Det här fyller en viktigt funktion eftersom många med funktionsnedsättning har negativa erfarenheter av föreningslivet och är mindre aktiva än genomsnittsmedborgaren.


• Utvecklingsstöd är ett bidrag som kan sökas för "projekt som stödjer allsidig utveckling för barn och ungdomar, funktionsnedsattas deltagande, integration, eller jämställdhet". Under rubriken ”Ändrad inriktning i bidragsbudgeten” beslutade de rödgröna att de 500kkr som återstår av 2016s budget endast får användas för integrationsprojekt.
  
  Jag försökte påpeka att integration redan var ett prioriterat område, samt att jämställdhet och funktionsnedsattas deltagande också är viktiga områden. Varför inte bara fortsätta utvärdera projektförslag och ge bidrag till de bästa idéerna? (Tidigare har den här typen av resonemang gått att föra i nämnden, men den dörren verkar nu stängd. Jag drar slutsatsen att det är yrkande, votering, reservation som kommer att gälla i framtiden.) Nej, det var inte intressant. De rödgröna hade bestämt sig för att göra en ”integrationssatsning”. Man kan nog också se det som ett kraftfullt slag i luften. Örnarna fällas i flykten.


• I frågan om Allaktivitetshuset följde miljöpartiet upp sin kovändning i kulturnämnden med en ny kovändning i idrotts- och fritidsnämnden. Turerna är nu så många att frågan måste få en egen bloggpost.


• Som en del av kommunens arbete med jämställdhetsintegrering vill man följa upp kommunens fritidsvaneundersökning (vad gör medborgarna) och subventionsutredning (vad subventionerar kommunen) med att utreda hur nämndens regelverk kan förändras för att uppnå ökad jämställdhet.
  
  Gott så, men i förslaget handlar det nu om ”jämställdhet och jämlikhet”. All världens orättvisor är nu också del av utredningen, och som om det inte räcker ska ”utredningen även omfatta förhållandet att alltfler barn- och unga väljer att lämna den föreningsorganiserade idrotten”. Om målet är att hålla kvar dem i föreningarna eller att satsa mer skattepengar på fritidsverksamheter utanför förningarna är inte tydligt. Baserat på de rödgrönas handlingar kan man nog vänta sig att svaret man vill ha är fler byråkrater, svagare föreningar, och ”demokratisk kontroll” över idrotts- och fritidsproduktionen.


• Slutligen behandlades detaljplanen för Norra Bäcklösa. I November efterlyste vi en plan för ytor för idrotts- och fritidsverksamhet i den nybyggda områdena. De rödgröna konstaterar ”med glädje” att en text om frågan nu lagts till. En snabb titt på den bifogade plankartan visar dock att den inte reviderats sedan i oktober.
  
  Jag påpekade att den här typen av frimärksplanering av nya områden innebär att man antingen sänker ambitionsnivån för idrottsinfrastruktur (dvs framtiden är, ur ett idrottsperspektiv, sämre än idag) eller att man bygger upp en skuld av uppskjutna investeringar. Miljöpartiet svarade att man var för en tät stad och att ”ekonomer hade tittat på det där”, vilket jag tolkar som att den som vill ha ett framtida Uppsala med plats för idrott och rekreation bör rösta blått för en grön politik.

I ärende efter ärende visar de rödgröna att de slutat lyssna. Besluten blir allt konstigare. Vi är redo att ta över.

Utvärdering av ledsna rymdhundar

Science fiction är en av anledningarna till jag blev ingenjör. Från högstadiet läste jag Asimov, Heinlein, Sagan, och Clark. Här finns gott om ingenjörshjältar, och vägen till populärvetenskap som Asimovs X för okänd eller Sagans Pale Blue Dot var inte lång.

Det irriterar mig när science fiction som kategori slås ihop med fantasy (Netflix). Hård science fiction, som är noga med de vetenskapliga detaljerna och bygger handlingen på förändringar i den starka kärnkraften eller virus som spegelvänder aminosyror, förtjänar bättre än att jämställas med berättelser där den rättfödde (men borttappade) prinsen Zyxxplurzzurx löser allt genom att läsa rätt trollformel och fäktas lite med en drake.

Wired har en utmärkt text om kampen om kring Hugopriset. Bör science fiction hålla sig till naturvetenskap och utforskande av rymden, eller är det politiska intressanta/korrekta texter som bör ska belönas? En grupp som hävdar att alla tunglästa budskapsböcker inte bara inte hör hemma i kategorin, utan även gör hundvalpar ledsna, har nominerat en lista med ”unabashed pulp action” i uttalat syfte att få litteraturkritiker att självantända. Motgruppen menar att man utkämpar en strid om tidsandan och framtidens framtid.

För att skapa mig en egen bild köpte jag en bok från varje sida: Marko Kloos Terms of Enlistment om Andrew Grayson som tar värvning för att komma bort från matransonering, brott, och sysslolöshet i 2100-talets miljonprojekt; och Anne Leckes Ancillary Justice om ett rymdskepp som blivit en person och har svårt att se skillnad på kön.

Båda böckerna innehåller rymdresor, rymdmilitärer, och utomjordingar. Kloos spenderar väldigt mycket tid på att diskutera olika typer av ammunition. Lecke funderar mycket över vad ett jag är och varför man gör saker.

Både var klart läsbara, men Terms of Enlistment gav ibland den (megalomanistiskt ödmjuka) känslan av att jag borde kunna skriva något liknande själv. Ancillary Justice är en bitvis svindlande berättelse full av oväntade skiften. Båda har uppföljare som jag kanske kommer att läsa.

Min slutsats är att Hugo och Alfie awards är bra guider till läsvärda böcker.

Rödljus, inställda bussar, trafikinfarkt, och misstänkt överdosering av sojalatte

Trots manuella flaggvakter fungerar överfarten vid den tillfälliga bron vid Flottsund så dåligt att UL nu ger upp flera busslinjer. Linjerna upphör tills vidare på sträckan. Tidigare körde deras förare mot rött i ren frustration.

Så här ska det tydligen vara tills våren 2017. (Jag vill minnas att KB 4 kunde sättas upp på en halvtimme. Kanske kan scouterna hjälpa till?) Ansvarigt miljöpartistiskt kommunalråd står antagligen fast vid sin uppmaning åt bilister, och nu även bussresenärer, att ”stå ut”.

Samtidigt som man bygger mer än någonsin försämras situationen för pendlare. Logiken finns kanske att finna i arbetet med Södra staden (som man vill döpa om Ulleråker, Ultuna, och Sunnersta till). Där lovas att alla ska nå ”det mesta inom fem minuter”. Vi behöver ingen fungerande infrastruktur eftersom ingen ska pendla i framtiden.

En framtidsvision där vårsolen skiner när Regnbåge och Måndroppe glatt vinkar hejdå från sitt veganska dagis och du, liksom alla du känner, cyklar lådcykel till jobbet på byrån med en sojalatte i handen, blir allt tydligare.

Ännu tydligare blir visionen när man noterat att kommunens egna trafiksimuleringar leder till ofrånkomlig trafikinfarkt. Inte ens en ytterligare bro över Fyrisån kommer att hjälpa.

När jag lägger ihop rödljuskörningarna, de inställda busslinjerna, det yrvakna kommunalrådet, femminutersdrömmen, och den stundande trafikinfarkten, undrar jag om det någonsin var tänkt att fungera? Är det vi ser helt enkelt resultatet av för mycket sojalatte och lådcykeldrömmar?

För att hantera den uppkomna situationen väljer kommunen nu att aktivera några av sina 75 kommunikatörer och dela ut en mycket vacker trycksak där de tackar för vårt ”tålamod”. Yta är innehåll.

Jag tror det kan vara läge att överväga arkivering av den nuvarande översiktsplanen. Om det inte går snabbt och smidigt att ta sig mellan hem, skolor, och arbeten så fungerar ingenting. Tät stad och höga hus kommer att fungera utmärkt för de som faktiskt bor inom fem (eller kanske upp till tio) minuters gångväg från tågstationen. Resten av Uppsala behöver fungerande vägar och bussar som går snabbt och ofta.