En vision för Uppsala

Som kandidat ska man ha en vision för framtidens Uppsala. Ok, här kommer en:

"Det ska vara omöjligt att göra en topp 100-lista för världens bästa universitet utan att ha med Uppsala."

Så, då var det klart.

Knackutbildning

Ett av resultaten av kandidatutbildningen var att jag kallades till knackutbildning. Återigen är jag osäker på om jag blev inbjuden eller kallad, men vid fyra på söndagseftermiddagen var jag i alla fall tillbaka på kampanjhögkvarteret.

Vi var en ganska liten grupp som hade valt att bli utbildade på en söndag. Lärarsatsningen var desto mer imponerande, både Nina Lagh och Gunnar Hedberg fanns på plats.

Dörrknacking har tydligen inte varit så här populärt sedan Tage Elanders tid. Nu ska dörrarna knackas, och det ska vara rätt dörrar. Moderater ska gå och rösta, och vi ska behålla ”våra” sossar från förra valet.

Efter den korta inledningen, bytte utbildningen format. I konversationsform gav Nina och Gunnar sin bild av två frågor som många väljare vill prata om: vården och tiggarna.

Lagh berättade om att personalnöjdheten på Akademiska Sjukhuset har förbättrats sedan 2006, och hur man arbetar med att sjuksköterskor ska kunna lämna över enklare uppgifter (som hantering av mat och tvätt) till mindre kvalificerad personal. Höjningen av landstingsskatten gick däremot till kollektivtrafiken.

Hedberg, som också sitter i Uppsala Stadsmissions styrelse, berättade om hur stödet till hemlösa utvecklats sedan de romska tiggarna från Rumänien dök upp. Eftersom romerna ofta har barn med sig, och stadsmissionens traditionella klientel mest består missbrukare och psykiskt sjuka, har man gjort sitt bästa för att separera grupperna. Han ger inte själv pengar till tiggarna utanför våra affärer, men gärna mat eller liknade.

Här berättade flera av deltagarna att de sett yngre gym-killar i en svart BMW stanna och samla ihop tiggarnas pengar vid dagens slut. Hedberg uppmanade dem att genast tipsa polisen vid första tecken på människohandel.

Slutligen är mitt initiativ, att som medelålders gå med i och engagera mig i ett politiskt parti samt dokumentera min upplevelse, så unikt att "någon forskare i statsvetenskap borde studera mig".

Demokratiäventyr: Valupptakt

I lördags var det Moderat valupptakt på Flustret. Den milda paradoxen av ett parti av individualister som försöker samordna sig var åter aktuell. (Sammantaget var det hela trevligt.)

Det var som vanligt fint väder i Uppsala. Jag parkerade i Industristaden och gick en kort promenad genom stadsparken, förbi dess solbadare och möhippor, innan jag bortom partiets ansiktsmålning och ponnyridning fick mig en kopp kaffe. Jag börjar känna igen, och bli igenkänd av, en del människor nu.

Det blev dags för att lyssna på Fredrik och Fredrik. Vi gick bort till storbilden. Det fanns stora öl och rosévin. Likheten med en kickoff på jobbet blev tydligt.

Statsministern började strålande. Jag kände en fläkt av Tegnér och tyckte mig se en skymt av världens kanske bästa omvalskampanj.

Tyvärr planade det ut lite. Jag blev lite fundersam över varför Fredrik vill göra det svårare att överklaga konstiga byggplaner – att stå på statens eller det stora byggbolagets sida mot en enskild individ kändes inte självklart som en Moderat ståndpunkt. Medias stora bomb, att dagens flyktingmottagning kommer att kosta en del, passerade utan att jag noterade det. Efter statsministern talade kommunstyrelsens ordförande Fredrik Ahlstedt med entusiasm.

Därefter följde premiär för valfilm och vallåt. Vi erbjöds att dansa synkroniserat till vallåten.

Joining the dark side (Skrivövning, ironi, och trams)

Till min glädje har jag sedan jag gick med i partiet fått chansen att hjälpa till en del med format och utkast till både texter och tal. Ibland kommer dock innehållet i vägen för formen, så jag provade att skriva för en fiktiv vänsterkandidat på temat frihet, trygghet, och arbete. Syftet var naturligtvis bara att utforska och visa ett sätt att strukturera budskapet.

Året är 2022. Blir ni övertygade? ;-)

*** START ***

I riksdagen har jag, sedan jag först fick ert förtroende 2014, i huvudsak arbetat för med tre teman för mitt engagemang. De är:

1. Frihet. Den som är rädd är inte fri. Idag har alla rätt till bostad, arbete, skola och vård. Jag är särskilt nöjd med hur vi genom nya skatter på osolidariskt boende i villor och bostadsrätter under perioden 2018 till 2022 kunnat bygga 200.000 nya hyresrätter per år. Alla gemensamt ägda och administrerade.
2. Trygghet är en fråga i det stora och det lilla. Omorganisationen av polisen till folkpolis gör att de idag är välkomna i de förorter där de tidigare bara visade sig i kravallutrustning. Att säga upp någon bara för att en kapitalist vill göra mer vinst är inte längre tillåtet, och efter att rasistiska partier förbjöds i lag 2020 går alla nu säkra på våra gator.
3. Arbete och trygga förhållanden på arbetsmarknaden. I Sverige och i världen har jag motverkat nyliberalism och kapitalism. Stärkta fackföreningar har givit högre löner och säkrare anställningar. Efter att vi gjorde skolor och sjukhus gemensamma igen efter valet 2014 har arbetslösheten minskat, kvalitén ökat, och glädjen i att arbeta för allas bästa kommit tillbaka.

Mina personliga bidrag till detta har varit:

• Motion XXX om förbud mot rasistiska partier.
• Motion XXX om förbud för medlemmar i rasistiska partier att arbeta i den gemensamma sektorn.
• Motion XXX om omvandlingen av närpolisen till folkpolis.
• Motion XXX om förbud mot att säga upp medarbetare för att öka vinsten.

Med ert förtroende nu i valet, vill jag arbeta för:

1. Vidareutveckling av förbudet mot rasistiska partier att gälla alla osolidariska partier.
2. En mer aktiv utrikespolitik där vi samarbetar närmare med våra naturliga allierade som Venezuela och Hamas.
3. Höjda skatter på bostadsrättsföreningar i syfte att ombilda dem till hyresrätter och återföra dem till det gemensamma.
4. Ett närmare samarbete mellan folkliga organisationer och folkpolisen, med särskilt fokus på att säkerställa att musiker eller lärare inte sprider pedofila, rasistiska, eller osolidariska budskap.

*** SLUT ***

På kandidatsamtal

Strax innan vi åkte upp till de Jämtländska skogarna, sjöarna, och bergen (där mobiltelefoner inte fungerar, bäckarnas vatten kan drickas, och man får döda sin egen lunch) var jag inbjuden på kandidatsamtal i det fortfarande (nästan) helt anonyma kampanjhögkvarteret.

(Egentligen vet jag inte om jag blev inbjuden eller kallad, jag fick helt enkelt ett mejl och svängde förbi. Det har varit trevligt på kampanjhögkvarteret när jag varit där, så det kändes inte som någon belastning, och jag vet från tidigare i år att även den som suttit i riksdagen i snart 20 år också måste gå på de obligatoriska utbildningarna.)

I dörren mötte jag partiombudsmannen som fått de ”fördomsfria chokladbollarna” från Älvkarleby i knät. Hon var på bra humör, verkade ha kommit framåt i sakfrågan, och förklarade att bakverken tydligen inte innehöll tillräckligt med choklad för att få kallas chokladbollar. Jag nämnde andra saker som de inte heller bestod av.

Innan vi satte oss ned märkte jag att man hade ändrat min bostadsort från Sunnersta till Uppsala på valsedlarna. Någon hade tydligen tyckt att det var bäst så. Jag blev aldrig tillfrågad och det kändes lite sent att påpeka att Sunnersta är stort som Leksand. (Och större än både Tierp och Östhammar.)

Själva kandidatsamtalet var både spännande och trevligt. En checklista gicks igenom:

• Jag hade inga konstiga konkurser, skandaler, eller skilsmässor i bagaget.
• Jag vågar både stå i valstuga och knacka dörr.
• Jag har inget emot att knacka dörr i mitt eget område. Den här frågan överraskade mig lite eftersom tanken att någon vill kandidera men inte vill berätta det för sina grannar känns lite konstig. En av mina grundtankar är ju att medelklassen i partiets starkaste distrikt (mitt) behöver representeras bättre. (Eller det var åtminstone min tanke innan min bostadsort ändrades...)
• Jag fick ingående frågor om vilka epostlistor jag har tillgång till. Det här känner jag mig ganska villrådig och lite skeptisk till. Även om jag förstår poängen med att (eventuellt ytligt) bekanta bör känna till att jag står på en lista, vet jag inte hur gärna de vill bli mejlade om det. I övrigt berördes nya och sociala media sparsamt, men epost verkar hett.
• Man hade läst min blogg utan att ha några kommentarer. (Jag hoppas att det inte ändras efter den här posten.)
• Visst kan jag hjälpa till att lägga lite papper i kuvert. (Nej, jag fick inget beting.)
• Som heltidsarbetande, med barn, och som reser en hel del i jobbet, är jag inte så tillgänglig dagtid. Man skulle försöka ordna kvälls eller helgtider i valstugan. (Jag antar att intresset för att stå i stuga är större nu när folk själva kandiderar än inför EU-valet.)
• Jag kan dela ut valsedlar på valdagen. (Kom igen – jag har ju övat!)
• Antalet personröster som jag skulle kunna få uppskattades. Riktigt varför jag uppskattades kunna få upp till fem gånger så många personkryss som en genomsnittlig kandidat i slutet av kommunlistan förstod jag inte helt, men jag hoppas att det inte har alltför mycket med de där epostadresserna att göra.
• Slutligen har jag tydligen helt rätt ålder. Samma grupp miljöpartister inte gillar verkar moderaterna alltså ha för få av. Ok. Det var dags för nästa kandidats kandidatsamtal.

En nästan helt orelaterad iakttagelse från tidigare resor under semestern är att de verkar finnas ”Modiga Moderater™” i Varberg.

Nytt demokratiäventyr: Manifestation mot ISIS

I lördags frågade min vän och riksdagsledamot Ulrika Karlsson om jag ville ”haka på” när hon skulle tala på en manifestation med anledning av situationen i norra Irak.

Naturligtvis ville jag det.

På plats vajade många flaggor. Naturligtvis den vanliga kurdiska, men även PKK-flaggor i två varianter, samt en lila med ett kors på som tydligen symboliserade Kurdistans kristna. En vänlig kvinna från den kurdiska delen av Iran hjälpte mig att avkoda flaggorna. PKK verkade inte vara så populära.

Min gissning är att det kanske var 200 personer på plats. Vi var nog ungefär tio som inte förstod kurdiska, och de i slöja var högst hälften så många som vi.

Ulrika hade feber, men fick fram tre viktiga poänger:

• Det som pågår är etnisk rensning och kan vara (på väg att bli) ett folkmord
• Ulrika har själv varit på plats i Kurdistan
• Sverige och moderaterna stödjer USAs bombningar av ISIS

Flera talare följde. Vänsterpartiet skylde allt på USA. Centern pratade om Gaza. En palestinsk organisation uttryckte solidaritet. Slutligen uppstod ett tumult när en talare tydligen ifrågasatte Peshmergas mod. Efter burop och en kort polisinsats återgick det mesta till ordningen och efter lite pampig högtalarmusik avslutades det hela.

Min slutsats är att jag borde läsa åtminstone en bok om Kurdistans historia. Alla förslag mottages tacksamt.

Boktips (Hoppfullt om migration)

En vän i rädda världen-branschen lånade tidigare i somras ut Doug Saunders Arrival City till mig. Inte utan överraskning insåg jag att det är en av de mest insiktsgivande och hoppfulla böcker jag läst på länge.

Saunders tes är att:

• Migrationen från landsbygd till stad är en gigantisk och ostoppbar förändring. Bara riktigt hårdhänta diktaturer som Kina och Kambodja har kunnat bromsa den. Varje stad eller by är antingen en plats man flyttar till eller en man flyttar från.
• Kopplingen mellan platsen man flyttat till (the arrival city) och byn man flyttade från är viktig. Både pengar och kunskap skickas tillbaka. För nya migranter är nätverket av tidigare grannar och släktingar en chans att etablera sig. Här lär man sig hur migrationsregler hanteras och hittar jobb.
• De som flyttar från svält och hopplöshet är beredda att arbeta mycket hårt för att skapa ett bättre liv för sig och sina barn. Målet är, enligt Sauders, (alltid) att bli medelklass. För att det ska fungera måste det gå lätt att starta småföretag och butiker, det måste gå att hitta enkla jobb.

En professionell recension finns t.ex. hos New York Times.

Det är svårt att inte genast börja applicera Saunders teorier på världen runt oss. Hur det antagligen är relativt ok att bosätta sig bland landsmän i t.ex. Gottsunda, och att många flyttar vidare efter ett par år. Hur mycket svårare det måste vara om man blir placerad i avfolkningsbygd där man inte känner någon.

Saunders skriver också om migranternas barn. Hur kopplingen till byn blir svagare och hur avsaknad av hopp leder till problem om vägen till medelklassen är stängd. (Saunders menar att alla vill bli självägande medelklass.)

Efter att ha läst boken tycker jag att Sveriges modell för arbetsinvandring känns rätt. Vi vill vara en plats man flyttar till.