Morgondopp

Jag trotsade värmen och följde gula stigen ned till lyssnaängen. Det var en del folk vid badet, men ingen trängsel. Ryskorna på bryggan tyckte vattnet var kallt, men jag tycker det var lagom. Hem sprang jag vägen förbi Alnäs sommarläger.

Eftersom man för ett par år sedan valde att bygga höghus i Trastparken och då inte byggde något dagis ska man nu tydligen slå upp dagisbaracker nere vid Lyssnaängen. En förutsägbar brist leder till att ännu lite rekreationsområde försvinner.

Jag gillar vandringsleder och badplatser. Kanske borde den stängda campingen kunna bli till en trevlig plats för morgon- och kvällsdopp?

(Bilden är från när dotterns fotbollslag tog ett dopp efter en hemmamatch i slutet av maj. Det är fint där nere vid vattnet.)

Tredje sommarens förfall

Medan oändliga rader skokartonger ska slås upp på fälten norr om Sunnersta sker ett långsamt förfall i söder ner mot vattnet.

Jag springer ofta nere längs vattnet och kommer förbi campingen. Det är vackert där nere. När Sveriges Radio besökte campingen för ett par år sedan var besökarna entusiastiska:

"Jag älskar det här stället. Det är vårt lilla paradis."

Men det är över nu. Campingen står övergiven och nedklottrad. Bommen är låst.

För två år sedan vann kommunens själv, via sitt Jobbcenter, upphandlingen av driften. Jobbcenter beskriver själva sin affärsidé så här:

Det kommunala öppna alternativet med individen i centrum. Inget vinstintresse, bara ett genuint intresse för människor!

Det liknar när Friluftsfrämjandet samma år fick flytta ur Sunnerstastugan borta vid skidbackarna. Privata och ideella aktörer kan inte tävla när en annan del av kommunen, uppbackade med en egen påse skattepengar, bjuder under (”utan vinstintresse”). Jag kan inte undvika känslan av att någon leker marknadsekonomi.

Jobbcenter drev i alla fall campingen en halv säsong 2012 innan de tvingades stänga "i förtid på grund av problem med omkringresande asfaltläggare".

Året efter öppnade man inte alls. Asfaltsläggarna dök dock upp och öppnade själva.

I år beslutade kommunen, utan avvikande åsikter från oppositionen, att stänga campingen för gott. Byggnaderna är i för dåligt skick och inte i linje med detaljplanen. Dessutom är campingen för liten för att fungera ekonomiskt. Det verkar som om relativt ordentliga subventioner behövts.

Uppsala Kommun äger 100 procent av Uppsala Stadshus AB som är moderbolag i Uppsala Stadshuskoncernen där Uppsala kommuns Sport- och rekreationsfastigheter AB, som äger campingen, ingår. Idrotts- och fritidsnämnden hyr sedan campingen av Uppsala kommuns Sport- och rekreationsfastigheter AB. Om jag tolkar UNT rätt, så uppkommer subventionen därefter när nämnden vidareuthyr till lägre kostnad till den som sköter driften.

Vidareuthyrningen verkar ske efter upphandling. Hyran som nämnden betalar sätts ”enligt det system för internuthyrning som beslutats av Uppsala kommun”, som det står i Uppsala kommuns Sport- och rekreationsfastigheter ABs årsredovisning. Vad det innebär har jag ännu inte lyckats klura ut.

Kanske är man för upptagen med att planera nya jättearenor i centrum för att ha tid med små campingar ute i Sunnersta? Det är i alla fall tredje sommaren sedan kommunen klev in, och det är tredje sommaren som ingenting fungerar.

Jag tycker att det här tyder på en brist på visioner och fungerade lokal demokrati. De små sakernas politik, det som gör att det är bra att bo på och komma till en plats som Sunnersta verkar ha tappats bort. Under tiden förfaller platsen långsamt, vilket inte kan leda till något gott.

Om min kandidatur till kommunen ska handla om något, så är det de här lokala, små sakerna.

Jag kan göra en jättelång lista på saker som är bättre än en stängd och förfallen camping. (Förtätning är ingen av dem.)

Att välja Uppsalas framtid

Det går bra för Uppsala. Här finns två toppuniversitet, ett toppsjukhus och Sveriges lägsta arbetslöshet. Här finns jobb och utbildning. Många vill flytta hit.

Det gäller även Uppsalas södra delar. Få tomma tomter finns lägre kvar i Sunnersta. Gottsunda förnyas, och nya Ulleråker planeras att bli knappt dubbelt så stort som Gottsunda och byggas på drygt halva tiden.

Nya vägar, broar, och höghusområden planeras med snabba penndrag på kartan.

Man vill t.ex. fylla fälten längs Dag Hammarskjölds väg med likformiga höghus omringandes tätt placerade radhus. Att man försöker kalla det här för trädgårdsstad känns mest om ett uppdrag för reklamombudsmannen.

Eller som handelskammaren i Uppsala län skriver i sitt yttrande:

Det övergripande intrycket är också att området riskerar att inte bli särskilt attraktivt. Flerbostadshus ställs i en lång rad som bullerskärmar längs riksintresset Dag Hammarskjölds väg. Gårdarna fylls sedan ut med låga hus. Det förefaller saknas en bärande stadsbyggnadsidé för planområdet.

Det verkar mest som om man lagt sig platt för byggbolagen och låter dem bygga standardlådor så tätt som möjligt på det sätt som ger bäst avkastning i excelarket. Det är onödigt eftersom det här är mycket attraktiv mark. Kommunen kan antagligen ställa nästan vilka krav som helst.

Att en övergripande plan saknas innebär även att grundläggande service som vägar (blev det någon bro eller ska vi förbereda oss på trafikkaos?), skolor (Sunnerstaskolan är full, Gottsundaskolorna kaos), och dagis (fullt) inte planerats.

När man nu vill bygga bort grönområden mellan Sunnersta och Gottsunda tycker jag att man måste välja vilken framtid man vill se mer av i Uppsala. Är det miljonprogrammen i Gottsunda som är förebilden, eller vill man se mer av den fungerande och attraktiva, men lätt kaotiska, Sunnerstabebyggelsen?

Politik är att välja.

Organiserade vandaler

Det ringde på dörren hos min granne docenten. En grupp påstridiga, engelsktalande herrar tyckte verkligen att han måste byta ut åldrande syllar mot en ordentlig mur. Nej var inte ett accepterat svar, och eftersom docenten var mitt i matlagningen ville han inte komma ut och prata.

Lite senare var de tillbaka. Nu även med en ”chef”. De visade hur hjälpsamt de redan hade börjat riva den gamla terrasseringen och ville nu diskutera klart materialval och pris för den nya muren.

Jag hjälpte docenten, som är närmare 80 år gammal, att lägga tillbaka syllarna så gott det gick. Det hela är naturligtvis polisanmält.

Hur jag än försöker kan jag inte se två sidor av det här. Jag ser bara en ett samhälle byggt och befolkat av goda medborgare på ena sidan, och de som vill luras, parasitera, och bedra på den andra.

Bussar och stenkastning

I slutet av april kastades det sten på bussarna i Gottsunda. Det var inte första gången, och tyvärr antagligen inte sista heller.

En grupp från partiet tänkte gå dit och prata med folk. Eftersom jag bor i närheten lånade jag en M-jacka och hängde på.

Det var spännande. En del vi pratade med var bara trötta och lätt irriterade över att det blivit svårare att komma hem från jobbet. Någon enstaka kunde inte svenska bra nog för att inse att de stod vid en hållplats dit ingen buss skulle komma.

Egentligen är det lite underligt: bussen stannar och två väktare förklarar att det är för farligt att fortsätta – därför får passagerarna fortsätta ensamma, till fots i mörkret.

Det vanligaste, nästan allenarådande åsikten var att man ville se fler poliser på plats. Varför var de inte där? Var polisen fegisar?

Ingen pratade om fler fritidsgårdar, lägre busspriser, eller ökade klyftor. Polisen var lösningen man ville se mer av, men de var lika borta som bussarna.

På kort sikt ser jag också hellre att samhället svarar med fler poliser än med inställda bussar. Medborgarna i Gottsunda har rätt till samma trygghet som alla andra.

När jag ser mig omkring vid platsen för stenkastningen ser jag mest tomma lokaler och byggstängsel. Jag tänker på Broken Windows Theory och de nya bostadsrätterna som ska byggas i området nog kommer att hjälpa till på längre sikt.

Kampanjhögkvarter

Kampanjhögkvarter. Själva ordet andas tv-serie och West Wing. På Instagram fick jag direkt frågan om jag var Josh, Sam, Leo, eller Bartet själv. (Sam.) Stämningen känns lite som på teknologkåren för 20 år sedan, som om vi förberedde nollningen och alla visste att det skulle bli bra.

Jag skulle dit för att bli fotograferad. Partiet håller precis på att flytta in. Stolar saknas, det står lådor överallt, och någon håller på att skruva ihop en flakcykel. Tv-seriekänslan förbättras av att någon som går förbi saknar en text från mig.

Lokalen ligger i gatuplan, är ljus, och har stora fina fönster. Vi skojar om att vi är en Pop Up Store. Jag säger något om hur juste det kommer att bli och att vi borde få upp snygga budskap i fönstren så snart som möjligt.

Man tittar överraskat och lite skeptiskt på mig.

Valet 2010 fick vi fönstren krossade 16 gånger, säger en muffare.

Jag inser hur naiv och oerfaren jag faktiskt är. Det här är inte marknadsföring och försäljning. (Och det är verkligen ingen nollning.) Det här är på riktigt.

Vi står kompromisslöst för frihet, demokrati, och mänskliga rättigheter. Det skapar hat. Jag får försöka vänja mig vid den tanken.

Förtätningshets, YIMBYs, och alternativen

YIMBY står för ”Yes In My Back Yard”. Så här beskriver de sig själva:

”När vi ser planer på en ny stadsdel på den outnyttjade ängen utanför fönstret skriver vi inte protestlistor för att stoppa bygget. När vi ser planer på ett nytt höghus i kvarteret skriver vi inte arga insändare till lokaltidningen om hur hemskt det är. Istället blir vi glada över att få fler grannar, mer utbud och mer av den stad som vi vill bo i.”

Första gången jag stötte på dem var på en träff om stadsplanering. Deras företrädare gick till frenetiskt angrepp mot Gula stigen som han genast ville se bebyggd med höghus.

Övertygelsen om att allt skulle bli bra bara man fick bort grönområdena förvånade mig. Min övertygelse är snarare den motsatta – det är tillgången till vatten, natur, idrott, och friluftsliv som gör Sunnersta attraktivt.

Hus omgiva av lummigt trädgårdar verkar vara väldigt provocerande för en del. Så provocerande att de inte bara väljer att bo någon annanstans själva, utan vill ha bort det för alla andra också.

Mitt problem med YIMBY börjar i mitten. Med ”M” för ”My”. Det är nämligen sällan på sin egen bakgård ängen, parken, grönområdet som de vill exploatera ligger. Kanske borde de kalla sig ”YISEBY” (Yes In Someone Else's Back Yard”) istället. Trovärdigheten skulle vara större om de själva både bodde där innan och efter att miljonprogramsliknande nyfunkiskolosser tagit plats.

Egentligen handlar det om äganderätt. Extrempunkterna i ståndpunktsregistret borde vara att (a) alla rättigheter slutar i tomtgräns eller att (b) allt som påverkar upplevelsen eller värdet av min egendom är en inskränkning av min äganderätt och därmed ett brott mot det mänskliga rättigheterna.

Ingen av extrempunkterna verkar rimlig.

Det mest extrema, verkliga exemplet jag kan komma på är vännerna som helt plötsligt hade fått ett träcklager inpå tomten. (Ja, mänskligt bajs. Importerat från grannkommunen mot god betalning. Ja, det luktade. Ja, på riktigt.) Jag hör YIMBYsarna gråta i bakgrunden, när bajsprojektet fick avbrytas.

Vanligtvis är det nog varesig så dramatiskt eller tydligt. Mark på platser där många vill bo är helt enkelt värd väldigt mycket pengar. Snabbaste sättet att lägga vantarna på de pengarna är att bygga högt och tätt för att snabbt sälja av. (Inget ”M” varesig före eller efter. Mer ”ta pengarna och spring”.)

Med risk för att låta som Göran Greider – den enda balanserande motkraft jag kan se är politiken. De som bor och har för avsikt att bo kvar bör ges stort inflytande över alla förändringar.

Välvilligt tolkat tror jag YIMBYsarna söker den täta, effektiva staden. Men jag är tyvärr måttligt imponerad av deras visionslösa förtätning. Allt behöver inte vara nyfunkis. Alla parker och grönområden måste inte bort.

Med risk för att låta som Aftonbladet – jag gillar olika.

Och när vi nu ska gå vidare i södra Uppsala, låt oss då tala trädgårdsstäder, stadsparker, vertical farming, och stadsjordbruk. Ett av världens främsta lantbruksuniversitet ligger runt knuten.