Till det goda livets försvar

Efter "framgångarna" med det kommunaliserade kaféet i Sunnerstastugan och den först kommunövertagna och därefter nedlagda campingen i kohagen nere vid Eklon, har kommunen nyligen beslutat sig för att även ta över restaurangen på Skarholmen.

Jag har blivit lugnad att den kommunala ägandet av resturang och omgivning bara är tillfälligt. Det hela ska vara i linje med översiktsplan från 2016 och pågående planprogram.

Tyvärr är jag inte så förtjust i de planer jag har sett. Båtklubbarna är oroliga för exploatering och kommersialisering. Det jag kan hitta i den interaktiva versionen av översiktsplanen innebär “stadsbygd” längs, den idag ganska lummiga och tillgängliga, strandlinjen.

Det socialdemokratiska kommunalrådet har beskrivit en vision med hyreshus i Sunnersta och båtklubbarnas 100-åriga verksamhet nedprioriteras.

För ungefär ett år sedan skrev lokaltidningen, under rubriken “Sunnersta ett typiskt villasamhälle”, en utmärkt text om Uppsalas södra del. Ett villasamhälle och centrum för friluftsliv.

"Villasamhälle är epitetet som Sunnersta haft ända sedan utbyggnaden tog fart på 1960-talet. Redan då bestämde sig politikerna för att det skulle förbli så, något som även kom att förklara varför man aldrig satsade på att bygga högstadieskola, bibliotek, affärer, bank och annan samhällsservice. I stället skulle Sunnersta bli ett centrum för friluftsliv, med skidbackar, småbåtshamn och bad. Något som även kommit resten av Uppsala till del. Sommartid är det full rulle vid småbåtshamnen och Lyssnaängsbadet. Och vintertid är Sunnerstagropen en given plats för vintersportarna."

Eftertanke, sammanhang och respekt för det som idag fungerar och uppskattas kan bli en fungerande och uppskattad, konservativ linje i bygg- och planfrågorna. Kanske är det inte lika spännande som att producera fyrfärgsbroschyrer tillsammans med exploateringsentreprenörer, men vägen till en bättre framtid behöver kanske inte alltid vara så spexig.

Jag tycker Sunnersta ska fortsätta att vara ett villasamhälle och centrum för friluftsliv.

Dialog- och informationsmöte om Dalkurds flytt till Uppsala

Efter tryck från allmänheten bjöd kommunen, på novembers sista eftermiddag, in till informationsmöte om borlängefotbollslaget Dalkurds flytt av sitt allsvenska A-lag till Uppsala. Man var extra noga med att det var ett informationsmöte (inte ett dialogmöte). Eftersom inget politiskt beslut har fattats, finns det inget beslut att diskutera i en dialog.

Det här ligger helt i linje med den strategi som Idrotts- och Fritidsnämndens miljöpartistiske ordförande följt. Genom att behandla flytten av ett allsvenskt lag som vilken förfrågan om planhyra som helst, var det hela aldrig tänkt att hanteras av andra än opolitiska tjänstemän. En icke-fråga för politiken.

Efter mötet beskriver lokaltidningen träffen som “öppet mål för kritikerna” och “som att gå runt i lustiga huset”.

Inbjudan hade skickats ut en vecka i förväg och det fanns bara 60 platser. Två ordningsvakter skötte entrén, och alla skulle prickas av mot lista. Båda ordningsvakterna brukar även jobba i Gottsunda centrum, så vi hälsade glatt. Tyvärr kände jag betydligt färre av alla idrottsrepresentanter på plats. (Min partikollega kompenserade för det genom att känna alla.)

Lite oväntat har Liberalerna/Folkpartiet valt att backa upp Miljöpartiet i den här frågan, så förutom tjänstemännen stod ett miljöpartistiskt och liberalpartistiskt kommunalråd framme vid mikrofonen. Socialdemokraterna satt, liksom vi moderater, i publiken och vänsterpartiet var inte där.

Alla verkade överens om att kommunikationen kring frågan kunde hanterats bättre, men vi fick också höra att “det som har hänt har hänt” och att “man alltid kan önska sig att ha haft en backspegel framför oss redan innan”. Publiken hängde på med lätt ledande frågor som “När började du först ångra ditt dåliga beslut?”.

Det allmänna bokningsläget och den genomsnittliga bygglovshandläggningstiden (2,9 veckor) avhandlades.

Själva sakfrågan, att borlängelaget Dalkurd (som var på plats) efter ett års (oenighet om tiden finns) brevväxling med Uppsala kommun, på sitt årsmöte beslutat att ändra hemvist för sitt A-lag från Borlänge till Uppsala diskuterades nästan inte. Att de ansökt om att få hyra Österängens IP 90 minuter om dagen på vardagar verkade inte heller det leda till stort drama.

En talare, som jag tror var från Bälinge IF, menade att elitlag som kopplar loss sig från breddverksamheten och flyttar till den stad som ger dem bäst erbjudande bryter mot den svenska tradition där elit bygger på bredd. En representant från fotbollsförbundet berättade att de redan imorgon (dagen efter kommunens informationsmöte) hade för avsikt att ta ett beslut om att förbjuda den här typen av stadsbyten.

Dalkurd själva påpekade att ingen annan än deras medlemmar bestämmer vad de beslutar på sina årsmöten, och att fotbollsförbundet inte alls förberedde ett förbud, bara en regel som sa att flyttande lag skickas ned till lägsta divisionen (div 8?). Dessutom tänker man starta en barn och ungdomsverksamhet inriktad särskilt mot underprivilegierade områden.

Sirius och andra lag har inte hållits informerade eller tillfrågats. Som Liberalernas kommunalråd sa: “När Ica vill etablera sig i Uppsala brukar vi inte fråga Konsum om det är okej”.

Jag tycker, efter att tidigare kommit ut som fotbollsromantiker, att det är lite underligt att (plötsligt) behandla elitfotbollen som vilken företagsetablering som helst. Dessutom skulle jag nog ha rekommenderat Dalkurd att komma överens med fotbollsförbundet innan de började boka planer. Men frågan har ju, som sagt, aldrig varit uppe i nämnden.

Hopp

I första kapitlet av Land för hoppfulla, moderaternas manifest för ett nytt sekel från 1997, ställer diktarfilosofen Lars Gustafsson sig frågan “Hur blev det så här?”.

På 50-talet var det inte märkvärdigt att en man med ett vanligt jobb kunde hålla sig med bil, bostadsrätt och sommarstuga medan han försörjde fru och familj. Gustafsson beskriver perioden som “så angenäm, så oskuldsfull, så gynnsam för normala människor i normala aktiviteter and det aldrig tidigare funnits något liknande och att den heller aldrig har överträffats”. Barnen umgicks fritt över klassgränserna och en son till en invandrad fabriksarbetare från Italien tog studentexamen tillsammans med sina nya klasskamrater.

Nu (1997) har Bergslagens sågverk och industrier tystnat. I Brattheden, Ramnäs och Norberg kan man höra storlom och trana hela somrarna och de flesta människor befinner sig “i åtgärder”.

Jag fann en oväntad likhet i en annan bok på mitt skrivbord. I den 31-årige J. D. Vances självbiografi Hillbilly Elegy från 2016 beskrivs hur tidigare generationer flyttat i fabrikerna i Ohio där det fanns bra jobb som man kunde försörja en familj på. Idag kallas området rostbältet.

Kanske finns det en likhet. En berättelse om en värld som dragit vidare, och ett gammalt samhällskontrakt som inte längre gäller. (Identitetspolitiska eliter beskriver båda människorna i Ohio och Bergslagen som privilegierade men särskrivande.)

Jag är rädd att den svenska drömmen mår lika dåligt som den amerikanska. När vägen till ett vanligt medelklassliv med villa, Volvo och vovve trängs av skenande marginalskatter och rusade bostadspriser är jag inte förvånad om folk söker sig till det-var-bättre-förr-politik.

Tiden 2006 till 2010 var en tid av hopp. Vårt jobb inför 2018 måste bli att erbjuda ett nytt hopp. (Jag bläddrar vidare i det 20 år gamla manifestet för ett redan väl påbörjat sekel.)

Segregationsslut med sosseberöm?

Tillsammans med min riksdagsledamot Ulrika Karlsson fick jag i lördags in en debattartikel om könssegregerade bad i lokaltidningen. (Eller nästan i alla fall - vi fick en hänvisning på debattsidan och texten publicerad på nätet.) Innehållet var ingen överraskning för den som följer min blogg. I korthet är vi mot parallelsamhällen och för integration och trygghet.

I tisdags följde jag upp artikeln med ett förslag i Idrotts- och Fritidsnämnden. Mitt förslag var att det nuvarande uppdraget till badet:

"Uppdragstagaren ska i egen regi, eller i samverkan med föreningar, regelbundet genomföra arrangemang då badet endast är öppet för kvinnor."

ska bytas ut till:

"Bolaget ska, i den löpande verksamheten och när arrangemang genomförs i egen regi eller i samverkan med föreningar, säkerställa att aktiviteterna är inkluderande, integrerande och trygga."

Efter lite politiktrixande röstades mitt förslag, inte utan min överraskning, enhälligt igenom. Jag fick till och med beröm från socialdemokraterna.

Sirius, Dalkurd, och Nya Studenternas

Jag är romantiker när det gäller fotbollslag. Jag gillar att Sirius och studenternas är över 100 år gamla och att man spelar i stadsparken nedanför slottet. Jag tycker det är känns “rätt” när ett elitlag är byggt på egna talanger och när elit och breddverksamhet hänger ihop. Ett lag i högsta divisionen får också gärna samla stadens medborgare över klassgränser och bakgrunder.

Om de sakerna saknas blir ett fotbollslag mer som vilken eventverksamhet som helst.

Spadtag för Nya studenternas

Själva ceremonin var ganska ospännande. Två kommunalråd och en kommunal VD sa ett par ord från en scen, ett gäng höjdare sparkade iväg några bollar (det blev inget grävande), och därefter gick vi alla in och drack lite cider och åt några caterade snittar.

Läget just nu är att kommunen håller på att bygga en arena. Båda stadens elitlag signalerar att hyran blir för hög och att de utrymmen som byggs inte är i linje med vad de behöver eller vill ha. Borlängelaget Dalkurd är kanske intresserade av att flytta sin bolagiserade elitverksamhet till arenan om de får samma villkor som andra lag, men vilka behov de har eller hur mycket de kan tänka sig att betala är inte klargjort.

Man kan tycka vad man vill om det, men i praktiken bygger kommunen nu, för ett icke oansenligt antal hundra miljoner, en ny fotbollsarena till Sirius. Om Sirius, likt på 80-talet, legat i division 3 och 4 så hade man nog kunnat nöja sig med en enklare renovering, men nu måste den hålla den nivå som pamparna i fotbollsförbundet bestämt (inklusive 950 VIP-stolar, 400 kvadratmeter VIP-lounge, etc).

I lokaltidningen läser jag att “Fokus från Uppsala kommuns sida är nu att inleda en relation med Sirius i första hand och sedan när vi har landat i en dialog och vet vilka behov de har så får vi ta ställning till hur vi hanterar resterande yta.”

Jag kan inte undgå att tänka att det skulle kunna ha varit en bättre idé att prata igenom behov och hyresnivåer med Sirius innan man drog igång byggandet. Det har ju ändå gått två år sedan byggplanerna presenterades för pressen.

Politik

Ungefär en vecka innan de riktiga nämndsammanträdena hålls ett arbetsmöte där den mest seriora ledamoten från varje parti (representerat i nämnden) bjuds in. Efter arbetsmötet träffas vi alla ledamöter och ersättare från alliansen och går igenom vad som sades och vad vi bör förbereda inför nämndens sammanträde. Ibland är det helt meningslöst och ibland är det ganska intressant.

Eftersom bollhallarna i Gottsunda brändes ned på nyårsdagen har nämnden inte kunnat hyra dem under 2017. Det hade säkert gått att hitta genom djupdykning i siffrorna redan tidigare, men arbetsmötet togs tydligen (jag var ju inte där) upp att 2,2 miljoner som budgeterats för idrottsinfrastruktur i Gottsunda nu hade sparats.

Jag är för offentliga besparingar, men skeptisk till om mordbrand är rätt sätt att identifiera besparingsmöjligheterna. Att samtidigt som Gottsunda uppgraderats till “särskilt utsatt område” och meningsfull sysselsättning och positiva förebilder antagligen behövs mer än någonsin, välja att inte använda de medel som sats av i budgeten för idrottsinfrastruktur i Gottsunda verkar ogenomtänkt.

Det här hade säkert gått att hitta genom djupdykning i siffrorna redan tidigare, men bättre sent än aldrig tänkte vi i alliansgruppen. Jag skrev ihop ett förslag om att använda åtminstone en del pengarna till en satsning på vinteridrott (konståkning, bandy, längdskidor, etc i samarbete med föreningar och utrustningsutlånare) i området.

Även om vi använde alliansens brevpapper till förslaget så kändes det inte så partipolitiskt. Vänsterpartiet nickade gillande. En vision av en bred blocköverskridande överenskommelse med alliansen och vänsterpartiet flimrade förbi. Fritidspolitiker från de andra majoritetspartierna lyssnade intresserat, men möttes av en tydlig huvudskakning från yrkespolitikerna.

Men tydligen fick kommunallagens 4 kap. 17 § (“Ledamöterna i nämnder får väcka ärenden i nämnderna.”) inte användas på det sättet. Genom någon form av “elevrådsmagi” blev vårt ärende ett tillkännagivande istället. Tillkännagivanden kan man tydligen inte rösta om, så det blev inget uppdrag till tjänstemännen att undersöka möjligheterna till en vintersportssatsning i Gottsunda.

Vi hade ändå inte kunnat vinna någon omröstning. (Om jag nu inte fått med vänstern.) Om de rödgröna vill driva dålig politik så kan vi inte stoppa dem. Eller kanske kommer vårt förslag att dyka upp igen på nästa nämndsammanträde, men nu med s-logga och extraparagrafer om samverkan med hyresgästföreningen och unga örnar. Då har vi förlorat en månad och jag kommer (även om det inte spelar någon roll) antagligen att vara för.