En halv miljard

Innan Idrotts- och Fritidsnämnden informerades (på det ”mystiska” mötet) hade miljöpartiet redan haft pressträff om sina byggplaner. Inte ens socialdemokraterna verkade helt informerade utan skrev i kommentarsfält på UNT under dagen fortfarande om bevarat naturgräs (vilket det inte blev). UNT:s webbsänding från pressträffen kraschade i alla fall efter ett par minuter, så det var inte bara repetition när vi i nämnden fick se på powerpoint lite senare. Huvuddragen var de samma som läckt till media tidigare under dagen.

Gränsen för när en anläggning blir till en arena går tydligen vid 3000 åskådare. I Uppsala ska det byggas en ny arena för fotboll inför mellan 7.900 och 10.000 åskådare. De tidigare kostnadsberäkningarna för arenan hade tydligen aldrig publicerats men låg, fick vi veta, nu på drygt 1,2 miljarder. Det nya förslaget kostar (bara) strax över en halv miljard, så lite beroende på hur man ser det har skattebetalarna antingen just sparat en halv miljard, eller just gjort av med samma summa på ny hemmaarena för stadens fotbollslag. Snabb huvudräkning ger i alla fall att det här motsvarar ungefär tusen ismaskiner.

I investeringarna ingår även att den amerikanska fotbollen får flytta till ett iordninggjort Österängens IP och att bandyplanernas kylrör byts ut. Bandyplanerna kommer att gjutas i betong så att andra sporter kan hålla till på samma plats under sommaren. Utom i ett hörn som måste bort när man bygger en ny väg (och bro över Fyrisån ungefär vid minigolfen) så att ambulanserna ska komma fram snabbare. Bandy fortsätter i övrigt tills vidare att spelas utomhus.

Med ståplatser på kortsidorna ska man kunna få in 10.000 åskådare i den nya arenan, vilket tydligen är någon form av UEFA-gräns. Parkeringsplatserna kommer däremot att minska i antal (pga den nya vägen), men som tur är bygger Akademiska sjukhuset ett nytt P-hus alldeles bredvid. (Kom ihåg att inte bli sjuk när det är match.)

Uppsalas fotbollslag Sirius var dock inte helt nöjda med sin halvmiljarderspresent, utan meddelar att de vill ha ”kompensation av kommunen för uteblivna sponsor- och publikintäkter” under byggtiden.

S+Mp berättade att har plats för arenabygget i sin budget. Alliansens skuggbudget är inte påbörjad ännu. I Gävle byggde man en komplett arena för 140 miljoner.

”Mystiskt” möte om Studenternas IP:s framtid

Först muntligt och nu även som epost har jag kallats till ”presentation av nytt förslag för utveckingen (sic) av Studenternas” på tisdag eftermiddag. Eftersom information om nya arenor normalt verkar komma i fyrfärg med bilder på skrattande barn blir jag nyfiken.

UNT förslår idag att nuvarande studenternas ska rivas, marken säljas, och idrotten flytta ut till köpladorna vid motorvägen. För att få in den mängd pengar som tidningen hoppas på fylls området antagligen med den typ av 8-12 våningars höghus som planeras till nya Ulleråker.

Jag har beskrivit en bandyfinal i snöfall på Studenternas som det närmaste Super Bowl Sverige kan erbjuda. Men bandyn vill själva vara en inomhussport och man bygger hellre ut den nuvarande träningshallen i Gränby till matchstandard än att spela ute på ett upprustat studenternas. Det är bandylagen själva som är experterna – så här vill de ha det och om de får 200 miljoner så kör de igång direkt.

Tydligen finns även planer på att ersätta bandyplanerna med en skola. Kanske skulle man kunna hoppas på en vacker byggnad inspirerad av Leches Vaksalaskola eller Lindegrens nationalromantiska lärarseminarium? Tyvärr tenderar ju en skola att stå stängd, låst, och mörk på kvällar och helger.

Jag tycker att man måste höja blicken och inte bara fråga sig var bollarna ska studsa nästa säsong utan vilken stad vi vill ha 2020 och 2050. Om den professionella idrotten inte vill vara kvar i parklandskapet ner vid Fyrisån kan vi ändå utveckla det för deltagandeidrott för barn, ungdomar, och amatörer. Bort med stängsel och jätteläktare. Knyt ihop stadsparken med evenemangsområdet vid kap. I framtiden kommer staden att stå tät och hög runtomkring – ett levande, tillgängligt grönområde kan hjälpa till att göra framtidens Uppsala till en utmärkt plats att leva på.

Marknadsföra Uppsala?

Jag skrev redan mars om den reklamfilm som gjorts för Uppsala. Destination Uppsala hade sett en reklamfilm för Amsterdam och bad samma byrå att göra en likadan om Uppsala.

Jag minns från första visningen av den att jag tyckte de inledande 38 sekunderna var ok, medan jag famlade efter skämskudden för att stå ut med de återstående 5 minuterna. När jag nu ser om den tycker jag den är mer jämn. Det blir också tydligt hur bolaget Destination Uppsala vill visa upp alla sina intressenters verksamheter och ger oss lite musik, butik, hotell, mat, bandy, arenor, etc.

Det är naturligtvis lätt att göra sig lustig över att Uppsala inte försöker vara unikt utan bara tar efter, men att inspireras av andra är nog ofrånkomligt. Om jag fick bestämma skulle Uppsala istället anlita BETC och ta efter en skjortreklam:

"Well, I have seen a lot of people over the last 1000 years..."

Salamanderdepp

Jag läser i Upsala Nya Tidning att närboende oroas av planerna på en ny bergtäkt vid Vänge en dryg mil väster om staden. Täkten blir förhållandevis stor och med planer för en lastbil var tredje minut oroar sig närboende för trafik och buller. Man är kort sagt inte helt övertygande om idéns förträfflighet.

För att påverka beslutet väljer man dock inte att organisera sig, prata med lokala politiker, uppvakta bolaget för att föreslå hur det kan ge tillbaka till bygden (arena någon?), eller ens föreslå en folkomröstning. Nej, man sätter hoppet till att hitta ett rödlistat djur.

Den djuraffär som säljer större vattensalamandrar under disk borde kunna göra bra affärer. Tanken på salamanderjakt som enda sättet att påverka i planärenden känns väldigt fel.

Tjejsport och toppning

Förra helgen var det fotbollsturnering för barn på 5- och 7-mannaplaner nere på Granebergs IP. Tidigare år på SAIF-cupen har jag vaktat parkeringsplatser i regn. I år var det sol och jag hjälpte sekretariatet att få igång skrivaren samt sjukstugan med inköp av plåster.

Försäljningen av hamburgare, läsk, och fika fungerade som jag förutsett bättre än när eliten spelar nere på Studenternas. Men för att ingen skulle missförstå vad det var som pågick hade man satt upp en sammanfattning av läget på en skylt. Alla föräldrar och tränare var, såvitt jag kunde se, vänliga mot domarna.

Ett av motståndarlagen kom inte, så Sunnerstas flickor-03 delade upp sig i tre lag istället för de vanliga två. Det var många spelare på plats, så det var inget större problem. Laget börjar få ordning på uppspel längs kanterna, inlägg, och direktskott.

Det blev många jämna matcher. Lagen delas inte upp efter förmåga. Jag pratade en del med andra föräldrar på plats – toppningar eller uppdelningar i A- och B-lag verkar inte vara populärt i dagens barnfotboll (eller i ”killsporter” som någon sa). Toppningar i frågesport verkar inte heller helt uppskattat – även om det leder till SM-guld.

Kanske ligger det något i det. ”Tjejsporter” som konståkning och gymnastik verkar ha tidig uppdelning, och även lagsporter som cheerleading har likt barnfotbollens akademilag uttagningar för de som vill vara med.

Frågan är inte okomplicerad och det finns många åsikter. De finns de som menar att ledare som toppar barnens lag i första hand verkar vilja ”revanschera sig för sina egna idrottsliga tillkortakommanden” och andra som (via relativt förvirrade resonemang om höger, vänster, och konservatism) argumenterar för att speltid ska delas ut efter prestation. Ett potentiellt stort problem är också att akademierna inte verkar vara lika bra på att identifiera framtidens A-lagsspelare som på att vinna barn- och ungdomsturneringar.

Personligen gillar jag de lokala lagen. Barnen spelar med sina klasskamrater och vi lär känna andra barn och föräldrar från området. Sunnersta spelar mot andra lag från Danmark, Knivsta, Björklinge, och ibland ända borta i Herräng. Ibland vinner de och ibland förlorar de. Nästan alltid har de roligt.

På sikt kommer spelarna att vilja träna olika mycket fotboll och antagligen vilja spela med andra med samma ambitionsnivå. Även de kommuner som drar in bidrag för toppande lag gör det bara upp till 12 års ålder. (Om man, likt Piteå kommun tydligen gjort, drar in bidragen vekar resultatet bli relativt kaotiskt.)

De som vill och kan bli väldigt bra på en idrott ska naturligtvis vara fria att bli det, men det behöver ju inte innebära att övriga skickas hem för att äta chips framför tipsextra. När jag funderat så här långt snubblar jag över Riksidrottsförbundets toppningsstudie från 2005. I den kan man bland annat läsa att:

• Idrotten har ett brett syfte, både att främja goda idrottsliga prestationer och att främja hälsan.
• Barnidrotten ska vara lekfull, ske på barnens villkor, och bidra till ett livslångt intresse för idrott, men att det inom olika idrotter florerar olika värderingar och traditioner som kan påverka barnverksamheten, vilket kan fostra barn till att acceptera rangordning och utslagning.
• Att selektion inom barnidrotten beror på viljan att vinna och att många vuxna tror att de kan identifiera vilka barn som är talanger, vilket leder till att att barn som inte upplever sig vara tillräckligt duktiga eller kompetenta blir mindre motiverade och känner mindre glädje i idrotten vilket i sin tur kan göra att de helt väljer bort att idrotta och vara fysiskt aktiva.
• Att kvinnliga ledare toppar sina lag i samma utsträckning som manliga ledare.

Riksidrottsförbundet har även sammanfattat sina tankar och riktlinjer i manifestet ”idrotten vill”. Här delar man tydligt upp idrott för barn, ungdomar, och vuxna samt i bredd och elit (som inte finns för barn).

Jag tycker att riksidrottsförbundets linje verkar sund och genomtänkt. Man verkar inte heller försöka dölja att det på vissa platser inom idrottsrörelsen kan finnas problem. Ytterligare politisk styrning av idrotten, t.ex. i form av indragna bidrag eller minskad tillgång till kommunala anläggningar, känns som en sista åtgärd endast om dialog med och via förbund och föreningar misslyckats.

Orientering om Uppsala Event Center

Projektledaren för det som tidigare kallades Uppsala Arena men nu går under namnet Uppsala Event Center berättade i tisdags för alliansgruppen om sitt projekt.

Det hela hade tydligen börjat som en idé på ett styrelsemöte 2009 på den nyligen genom rekonstruktion från konkurs räddade ishockeyklubben Almtuna. Nu har det nått molnfri höjd och är en del av Strategi 2020.

Grundidén är att man vill bygga en evenemangsarena med flera stora ytor där den största tar upp till 6500 personer. Här handlar det events och elitidrott, inte om deltagande och bredd som i IFU Arena. Projektet beskrivs som att man vill skapa ”Uppsalas största restaurang”.

Resonemanget bakom är att elitidrotten i Uppsala är eftersatt, att nuläget är ”pinsamt”, men att ett par rejäla arenabyggen nog ska kunna ställa det hela till rätta.

Tyvärr går det inte att räkna hem satsningen kommersiellt, utan ett ovillkorat bidrag på 150 miljoner från kommunen samt 15 indexuppräknade miljoner per år kommer att behövas.

Skattebetalarnas kostnader för eventcentret motsvarar ungefär 10% av Idrotts- och fritidsbudgeten per år de närmaste kvartsseklet. Jag var ofin (ovisionär?) nog att fråga vad de kunde vänta sig att få för pengarna.

Efter en lång utläggning om hur mycket kommunen kommer att tjäna på alla som kommer till events och sover över och äter på restaurang, fick jag reda på att kommunen kommer att ha tillgång till 20% av alla tider i eventcentret – de 15 indexmiljonerna är tänkta som hyra. (Jag fick även höra att Stockholmare tycker det är mysigt att åka ut till småstäder på events och då gärna sover över, tar med vänner, och går på restaurang.)

Projektet har haft salamanderproblem och överklagandeproblem. Ett kvarstående problem är transporter – arenan kommer att ligga ute vid E4:an, men tyvärr har parkering ännu inte ingått i något planeringsarbete. Dessutom ligger platsen en bra bit från stadskärna och järnvägsstation – det kommer att behövas transferbussar.

Jag kan inte undgå att känna att det hela känns lite optimistiskt och undrar om kommunen inte skulle kunna ställa hårdare krav i förhandlingarna. 10% av budgeten känns mycket.

Ordning – inte kommunens problem?

På den Uppsaliensiska lokaltidningens debattsida skriver idag Haparandas kommuns kulturchef om nattstök kring den nybyggda skateparken i Haparanda. ”Barnen” river tydligen ned de skyltar som förbjuder åkning efter 22:00 och kör istället moped och fyrhjuling i parken på nätterna. Efter att min förvåning över medievalet dämpats något (hur många i Haparanda läser egentligen Upsala Nya Tidning?) är det dags att förvånas över innehållet.

Kulturchefen menar att det här inte är kommunens problem, utan att närboende vuxna måste mobilisera, gå ut, och säga ifrån.

Ja. Vad skulle rimligen kunna gå fel om en grupp vuxna män, lämpligt förberedda, tog sig an att (permanent?) avvisa en grupp 15- till 20-åriga pojkar från närområdet. (Som kommunen dock tydligt klargjort inte är de boendes bakgård.) Som lekman blir jag också nyfiken på vilket lagrum man skulle basera ”mobiliseringen” på?

Att mer och mer upprätthållande av ordning måste köpas av vaktbolag är inte oproblematiskt, men uppmaningar från kommuner (som själva avsvär sig allt ansvar) till medborgarna att mobilisera sig behöver inte heller vara vägen framåt.

Jag menar att upprätthållandet av lag och ordning är en av statens huvuduppgifter, och att en trygg boendemiljö bör vara ett av stadsplaneringens högsta mål. Den som gör en förändring måste också vara beredd att ta ansvar för resultatet.

(Longboarden på bilden har inget med Haparanda att göra.)