Kampanjhögkvarter

Kampanjhögkvarter. Själva ordet andas tv-serie och West Wing. På Instagram fick jag direkt frågan om jag var Josh, Sam, Leo, eller Bartet själv. (Sam.) Stämningen känns lite som på teknologkåren för 20 år sedan, som om vi förberedde nollningen och alla visste att det skulle bli bra.

Jag skulle dit för att bli fotograferad. Partiet håller precis på att flytta in. Stolar saknas, det står lådor överallt, och någon håller på att skruva ihop en flakcykel. Tv-seriekänslan förbättras av att någon som går förbi saknar en text från mig.

Lokalen ligger i gatuplan, är ljus, och har stora fina fönster. Vi skojar om att vi är en Pop Up Store. Jag säger något om hur juste det kommer att bli och att vi borde få upp snygga budskap i fönstren så snart som möjligt.

Man tittar överraskat och lite skeptiskt på mig.

Valet 2010 fick vi fönstren krossade 16 gånger, säger en muffare.

Jag inser hur naiv och oerfaren jag faktiskt är. Det här är inte marknadsföring och försäljning. (Och det är verkligen ingen nollning.) Det här är på riktigt.

Vi står kompromisslöst för frihet, demokrati, och mänskliga rättigheter. Det skapar hat. Jag får försöka vänja mig vid den tanken.

Förtätningshets, YIMBYs, och alternativen

YIMBY står för ”Yes In My Back Yard”. Så här beskriver de sig själva:

”När vi ser planer på en ny stadsdel på den outnyttjade ängen utanför fönstret skriver vi inte protestlistor för att stoppa bygget. När vi ser planer på ett nytt höghus i kvarteret skriver vi inte arga insändare till lokaltidningen om hur hemskt det är. Istället blir vi glada över att få fler grannar, mer utbud och mer av den stad som vi vill bo i.”

Första gången jag stötte på dem var på en träff om stadsplanering. Deras företrädare gick till frenetiskt angrepp mot Gula stigen som han genast ville se bebyggd med höghus.

Övertygelsen om att allt skulle bli bra bara man fick bort grönområdena förvånade mig. Min övertygelse är snarare den motsatta – det är tillgången till vatten, natur, idrott, och friluftsliv som gör Sunnersta attraktivt.

Hus omgiva av lummigt trädgårdar verkar vara väldigt provocerande för en del. Så provocerande att de inte bara väljer att bo någon annanstans själva, utan vill ha bort det för alla andra också.

Mitt problem med YIMBY börjar i mitten. Med ”M” för ”My”. Det är nämligen sällan på sin egen bakgård ängen, parken, grönområdet som de vill exploatera ligger. Kanske borde de kalla sig ”YISEBY” (Yes In Someone Else's Back Yard”) istället. Trovärdigheten skulle vara större om de själva både bodde där innan och efter att miljonprogramsliknande nyfunkiskolosser tagit plats.

Egentligen handlar det om äganderätt. Extrempunkterna i ståndpunktsregistret borde vara att (a) alla rättigheter slutar i tomtgräns eller att (b) allt som påverkar upplevelsen eller värdet av min egendom är en inskränkning av min äganderätt och därmed ett brott mot det mänskliga rättigheterna.

Ingen av extrempunkterna verkar rimlig.

Det mest extrema, verkliga exemplet jag kan komma på är vännerna som helt plötsligt hade fått ett träcklager inpå tomten. (Ja, mänskligt bajs. Importerat från grannkommunen mot god betalning. Ja, det luktade. Ja, på riktigt.) Jag hör YIMBYsarna gråta i bakgrunden, när bajsprojektet fick avbrytas.

Vanligtvis är det nog varesig så dramatiskt eller tydligt. Mark på platser där många vill bo är helt enkelt värd väldigt mycket pengar. Snabbaste sättet att lägga vantarna på de pengarna är att bygga högt och tätt för att snabbt sälja av. (Inget ”M” varesig före eller efter. Mer ”ta pengarna och spring”.)

Med risk för att låta som Göran Greider – den enda balanserande motkraft jag kan se är politiken. De som bor och har för avsikt att bo kvar bör ges stort inflytande över alla förändringar.

Välvilligt tolkat tror jag YIMBYsarna söker den täta, effektiva staden. Men jag är tyvärr måttligt imponerad av deras visionslösa förtätning. Allt behöver inte vara nyfunkis. Alla parker och grönområden måste inte bort.

Med risk för att låta som Aftonbladet – jag gillar olika.

Och när vi nu ska gå vidare i södra Uppsala, låt oss då tala trädgårdsstäder, stadsparker, vertical farming, och stadsjordbruk. Ett av världens främsta lantbruksuniversitet ligger runt knuten.

Nationaldag utan drama

Så här var det inte: En dag utgick ett dekret från Den Store Ledaren att en nationaldag hade införts och att folket skulle fira den. Lätt förvirrat gjorde det ganska fogliga Svenska folket som de blivit tillsagda.

Men ibland känns det lite så. Alla vet hur hur man firar en svensk midsommar. När det gäller nationaldagsfirande sneglar man lite på norrmän och amerikaner.

Till frukost lyssnade vi på Sverigesånger i tappning av Kent (”välkommen hit”), Zlatan, Jussi Björlig, och Dogge Doggelito (”Gud, Kung, Fosterland!”). Inte fel, men inte helt rätt heller.

Sen gav jag mig ut på en kort löprunda. Bland träden och trädgårdarna mötte mötte jag nya och gamla vänner som hälsade glatt.

Kanske behöver en nationaldag inte vara konstigare än så? Kanske kan man ta det lugnt med mässingsorkestrarna och flaggviftandet?

Om nationen är vårt gemensamma projekt är nationaldagen dagen då vi firar det vi åstadkommit så här långt. Vi har en hel del att fira. (Och vi har mycket kvar att göra.)

Avgifter eller optimism

UNT rapporterar att miljöpartiet vill höja kostnaden för personalparkering vid Akademiska sjukhuset från 20 kronor per dag till 20 kronor i timmen. På så sätt hoppas man att få in 45 miljoner kronor om året som man vill satsa på tätare turer med Upptåget.

Det här borde inte överraska någon. Miljöpartiet tycker om kollektivtrafik och ogillar bilism. 20 kronor i timmen är inte heller en helt orimlig parkeringskostnad om man jämför vad var det annars kostar att parkera i centrala Uppsala.

I praktiken innebär det här att man höjer parkeringskostnaden från drygt fyra tusen till drygt 38 tusen om året för sina medarbetare. För t.ex. en sjuksköterska som tjänar 32.000 i månaden motsvarar det här en lönesänkning på ungefär 12% eller en och en halv månadslön efter skatt.

Incitamenten för att ändra sitt beteende är alltså mycket starka. För den enskilde medarbetaren finns det nu stora besparingar i att cykla eller åka buss.

(Jag lämnar problemet att beteendeförändringar kommer att lämna Upptågen underfinansierat.)

Man kan välja att se det här som ett spännande fullskaleexperiment. Utmaningar saknas inte: vårdpersonal arbetar olika tider, är inte nödvändigtvis bosatta längs kollektivtrafikens stomlinjer, behöver handla, och har naturligtvis barn på dagis, i skola, och på fotbollsträningar som alla andra. När politikerna nu klämmer åt vårdpersonalens privatekonomi ordentligt, hur kommer de då att anpassa sig?

Kommer de att bo där politikerna vill ha dem (vissa kanske drömmer om ett hus på landet med en trädgård där barnen kan leka – fy så dumt!) och anpassa sig till den politiska visionen, betala bilböterna, eller söka sig till en annan arbetsgivare?

Jag gillar bilar. Inte för att de är en frihetssymbol, utan för att deras flexibilitet, driftsäkerhet, och anpassning till behov ökar människors frihet. Jag ser fler och fler elbilar stå och ladda utanför husen. Det känns som om vi är på rätt väg.

Jag kanske har sett framtiden. Jag har varit i Norge. Där står Teslorna tätt. Jag är optimistisk.

Jag är också optimistisk eftersom jag tror att vi kan bygga samhället nedifrån, genom fria val gjorda av fria människor, inte genom tvång och politiska dekret.

Ett alternativ skulle kunna vara att annonsera att priserna på personalparkeringen långsamt kommer att anpassas till marknadsnivå samtidigt som man inför gratis personalparkering för elbilar. Om man känner sig riktigt visionär kanske man kan rulla ut ett personalelbilsprogram.

Om man tillät tillväxt skulle man också ha råd att bygga ut Upptåget utan att ta in pengarna från personalparkeringen.

Adventures in the Heartland

I mitt fortsatta utforskande av hur demokratin fungerar ute i den stora, kalla verkligheten fick jag i söndags chansen att prova på att dela ut valsedlar utanför en vallokal.

Jag fick 276 och 277, Sunnersta mellersta och Sunnersta södra, tilldelat. Det här är trevliga områden med lummiga trädgårdar och artiga människor. Våra kärnväljare helt enkelt.

Efter att ha övat lite i grupp på morgonen fick jag på eftermiddagen förtroendet att sköta utdelningen själv, och då menar jag HELT själv. Det fanns inga andra partier på plats under hela dagen. (Inte ens en liten folkpartist.)

Att stå ensam utanför var trevligt, men lite annorlunda. Det blev så att jag hälsade folk välkomna och hjälpte dem att välja rätt vallokal. Ibland stod en kuvertutdelande valförrättare med mig, men oftare satt de borta vid ingångarna där jag som tydligt partimärkt inte ska vara.

Blandade observationer, upplevelser, och möten:

• De flesta är vänliga, även om de inte vill ha någon valsedel av mig.
• Enstaka hälsar inte, undviker ögonkontakt, och går med snabba steg förbi. Jag tror inte att de röstar på nya arbetarpartiet.
• Polisen besökte oss två gånger under dagen. Inga valkravaller att rapportera.
• Upprörda valförrättare när de insett att de för tillfället särskilt inköpta rösträkningsmaskinerna inte var att lita på. De gav olika resultat när samma bunt valsedlar kördes flera gånger. Det fick bli manuell rösträkning istället.
• De som kommer fram till mig och, halvt i förtroende, vill diskutera alternativ i personvalet.
• Alla som glatt sa ”hej då” och ”vi ses i höst” när de gick. Och särskilt de som råkade säga ”det riktiga valet” om valen i höst.
• Han som efter att ha röstat lättad kom ut och berättade att ”Ni fick min röst, men så här nära har det aldrig varit – jag såg den där miljötjejen på TV och hon var riktigt bra”. Han hade varit ute och kört MC (och diskuterat politik) med sina kompisar hela helgen. Nu ville han att jag skulle lova att vi skulle skärpa oss till valet i höst.
• Alla som tog chansen att köra sina stora, öppna, tyska, bilar till vallokalen i det fina vädret.
• Gnällspiken (med tatueringar, i linne) som högljutt började klaga på propaganda i vallokalen. Valförrättarna tillrättavisade honom snabbt.
• Alla trevliga valförrättare som tackade för hjälpen när jag gick hem strax innan sju.
• Och, slutligen: kommunisten (ok, vänsterpartisten då) som kom med chaufför som väntade i bilen, satte på sig en övertydlig reflexväst med ett V på, drog ned kepsen, och utan att bevärdiga oss med en blick, stövlade in i vallokalen för att kontrollera att alla röstsedlar fanns framme. Valförrättarna var måttligt imponerade av att han bar partiklädsel i vallokalen. Jag som inte noterade det som ett övertramp tyckte mest det var juste att han klätt sig som om han var på väg till ett strejkvaktspass. Min partikamrat, den pensionerade historieläraren, noterade lakoniskt att det nog planerades för en hel bilkonvoj åt partifunktionärer efter revolutionen.

Resultatet? Katastrof!

Alliansen har naturligtvis (?) fortfarande majoritet i Sunnersta och båda ”mina” valkretsar var bland partiets fem bästa. Men även om Löfven själv inte kom över tio procent, gick hans stödpartier bra.

Nya äventyr i demokratin – Valstuga!

Jag provade att stå i valstuga idag, och jag visste verkligen inte vad jag skulle vänta mig. Skulle det bli som en munta på Lissabonfördraget eller ett trevlig samtal med potentiella väljare?

Efter att ha kryssat mellan cyklister och avspärrningar kom jag faktiskt fram i tid. Klockan 10 på lördagsmorgonen var vi de enda som bemannade vår stuga. Inga sverigedemokrater, inget Fi, inga sossar. Inte ens en liten folkpartist fanns på plats.

Under mina två timmar mötte jag bland annat följande spännande människor:

• Segwaymannen som åkte runt med en megafon på segway (duh!) och ropade "krossa kapitalet" och att Fredrik Reinfeldt inte var bra. Mot honom log jag mitt vänligaste leende.
• De snabba som bara vill ha en valsedel. (Jag höll mig ur vägen.)
• En trevlig vegantjej som läste miljö och vatten, ville rädda världen, och undrade vad vi tyckte om djurskydd och feminism. Vi pratade om kravkött, fiske, antibiotika, och "The Stockholm Statement of Commitment".
• Kocken som tyckte skatten var för hög, men var orolig att det inte fanns pengar nog till sjukvården. Vi pratade statistik och om sverigedemokrater.
• Holländaren som ville intervjua oss om sopsortering för en kurs han läste. Vi pratade sopor.
• Den finska orkestern från Åbo. Vi bjöd dem på kaffe och de lovade att rösta på Samlingspartiet som också är med i EPP.
• En absurt vältränad Towe My. Vegan som alltid. Vi pratade om allt möjligt.
• Damen som gärna ville prata. Hon gillade inte att Rumänien hade råd att vara med i Eurovisionsschlagerfestivalen när deras medborgare tvingades tigga på gatorna. Hon var pensionär, ensamstående, och före detta lokalvårdare. Tyckte att hon betalat för hög skatt. Jag fick inte prata så mycket, men hon gillade att jag var jämnårig med hennes son.

Det var spännande att höra vad alla tycker.

Dagens skola imponerar på mig

En kort konversation mellan en gammal klasskamrat och hans mor på instagram fick mig att minnas vår skola på 80-talet.

Vi bytte lärare varje termin under lågstadiet. Jag tror inte att någon av dem hade lärarutbildning. Några minns jag som sköna typer, andra var kanske direkt olämpliga som lärare. Det fanns inte plats i skolan för oss, så vi gick i ett par baracker en liten bit bort.

Till mellanstadiet slogs klasserna ihop. Jag tror vi blev 28 elever i klassen, men i gengäld fick vi efter en stund en ”riktig” lärare som stannade med oss.

I högstadiet bussades vi inte till den närmaste skolan utan in till Gränby. Några försvann till OBS-klassen. En del lärare var enastående, andra kanske väl inriktade på att förbereda revolutionen. Gränbyskolan hade sina problem med hot, våld, och stölder – jag minns hur förvånad jag blev på gymnasiet när saker som inte låsts in inte automatiskt blev stulna.

Över det stora centralkapprummet vaktade skolvärdinnan Maj Waxberg. Parken utanför skolan, som åtminstone på min tid mest var en gräsmatta, har nyligen fått namn efter henne.

Idag går våra barn på den närmaste kommunala skolan. Lärarna imponerar på mig. Rektor lika så. Ett oräkneligt antal datorer, iPad, grupprum, och extrapedagoger finns redo om de behövs. Vid bråk dyker inte en, utan två extraresurser upp i klassen veckan efter.

Skolan är populär så det är lite trångt ibland. Barn från miljonprogrammen på andra sidan gula stigen använder det fria skolvalet för att lära sig räkna och läsa hos oss.

På samma sätt kommer vi och våra barn kunna välja en skola vi tror på när det blivit dags att lämna Sunnersta.

Det var inte bättre förr.