Nationaldag utan drama

Så här var det inte: En dag utgick ett dekret från Den Store Ledaren att en nationaldag hade införts och att folket skulle fira den. Lätt förvirrat gjorde det ganska fogliga Svenska folket som de blivit tillsagda.

Men ibland känns det lite så. Alla vet hur hur man firar en svensk midsommar. När det gäller nationaldagsfirande sneglar man lite på norrmän och amerikaner.

Till frukost lyssnade vi på Sverigesånger i tappning av Kent (”välkommen hit”), Zlatan, Jussi Björlig, och Dogge Doggelito (”Gud, Kung, Fosterland!”). Inte fel, men inte helt rätt heller.

Sen gav jag mig ut på en kort löprunda. Bland träden och trädgårdarna mötte mötte jag nya och gamla vänner som hälsade glatt.

Kanske behöver en nationaldag inte vara konstigare än så? Kanske kan man ta det lugnt med mässingsorkestrarna och flaggviftandet?

Om nationen är vårt gemensamma projekt är nationaldagen dagen då vi firar det vi åstadkommit så här långt. Vi har en hel del att fira. (Och vi har mycket kvar att göra.)

Avgifter eller optimism

UNT rapporterar att miljöpartiet vill höja kostnaden för personalparkering vid Akademiska sjukhuset från 20 kronor per dag till 20 kronor i timmen. På så sätt hoppas man att få in 45 miljoner kronor om året som man vill satsa på tätare turer med Upptåget.

Det här borde inte överraska någon. Miljöpartiet tycker om kollektivtrafik och ogillar bilism. 20 kronor i timmen är inte heller en helt orimlig parkeringskostnad om man jämför vad var det annars kostar att parkera i centrala Uppsala.

I praktiken innebär det här att man höjer parkeringskostnaden från drygt fyra tusen till drygt 38 tusen om året för sina medarbetare. För t.ex. en sjuksköterska som tjänar 32.000 i månaden motsvarar det här en lönesänkning på ungefär 12% eller en och en halv månadslön efter skatt.

Incitamenten för att ändra sitt beteende är alltså mycket starka. För den enskilde medarbetaren finns det nu stora besparingar i att cykla eller åka buss.

(Jag lämnar problemet att beteendeförändringar kommer att lämna Upptågen underfinansierat.)

Man kan välja att se det här som ett spännande fullskaleexperiment. Utmaningar saknas inte: vårdpersonal arbetar olika tider, är inte nödvändigtvis bosatta längs kollektivtrafikens stomlinjer, behöver handla, och har naturligtvis barn på dagis, i skola, och på fotbollsträningar som alla andra. När politikerna nu klämmer åt vårdpersonalens privatekonomi ordentligt, hur kommer de då att anpassa sig?

Kommer de att bo där politikerna vill ha dem (vissa kanske drömmer om ett hus på landet med en trädgård där barnen kan leka – fy så dumt!) och anpassa sig till den politiska visionen, betala bilböterna, eller söka sig till en annan arbetsgivare?

Jag gillar bilar. Inte för att de är en frihetssymbol, utan för att deras flexibilitet, driftsäkerhet, och anpassning till behov ökar människors frihet. Jag ser fler och fler elbilar stå och ladda utanför husen. Det känns som om vi är på rätt väg.

Jag kanske har sett framtiden. Jag har varit i Norge. Där står Teslorna tätt. Jag är optimistisk.

Jag är också optimistisk eftersom jag tror att vi kan bygga samhället nedifrån, genom fria val gjorda av fria människor, inte genom tvång och politiska dekret.

Ett alternativ skulle kunna vara att annonsera att priserna på personalparkeringen långsamt kommer att anpassas till marknadsnivå samtidigt som man inför gratis personalparkering för elbilar. Om man känner sig riktigt visionär kanske man kan rulla ut ett personalelbilsprogram.

Om man tillät tillväxt skulle man också ha råd att bygga ut Upptåget utan att ta in pengarna från personalparkeringen.

Adventures in the Heartland

I mitt fortsatta utforskande av hur demokratin fungerar ute i den stora, kalla verkligheten fick jag i söndags chansen att prova på att dela ut valsedlar utanför en vallokal.

Jag fick 276 och 277, Sunnersta mellersta och Sunnersta södra, tilldelat. Det här är trevliga områden med lummiga trädgårdar och artiga människor. Våra kärnväljare helt enkelt.

Efter att ha övat lite i grupp på morgonen fick jag på eftermiddagen förtroendet att sköta utdelningen själv, och då menar jag HELT själv. Det fanns inga andra partier på plats under hela dagen. (Inte ens en liten folkpartist.)

Att stå ensam utanför var trevligt, men lite annorlunda. Det blev så att jag hälsade folk välkomna och hjälpte dem att välja rätt vallokal. Ibland stod en kuvertutdelande valförrättare med mig, men oftare satt de borta vid ingångarna där jag som tydligt partimärkt inte ska vara.

Blandade observationer, upplevelser, och möten:

• De flesta är vänliga, även om de inte vill ha någon valsedel av mig.
• Enstaka hälsar inte, undviker ögonkontakt, och går med snabba steg förbi. Jag tror inte att de röstar på nya arbetarpartiet.
• Polisen besökte oss två gånger under dagen. Inga valkravaller att rapportera.
• Upprörda valförrättare när de insett att de för tillfället särskilt inköpta rösträkningsmaskinerna inte var att lita på. De gav olika resultat när samma bunt valsedlar kördes flera gånger. Det fick bli manuell rösträkning istället.
• De som kommer fram till mig och, halvt i förtroende, vill diskutera alternativ i personvalet.
• Alla som glatt sa ”hej då” och ”vi ses i höst” när de gick. Och särskilt de som råkade säga ”det riktiga valet” om valen i höst.
• Han som efter att ha röstat lättad kom ut och berättade att ”Ni fick min röst, men så här nära har det aldrig varit – jag såg den där miljötjejen på TV och hon var riktigt bra”. Han hade varit ute och kört MC (och diskuterat politik) med sina kompisar hela helgen. Nu ville han att jag skulle lova att vi skulle skärpa oss till valet i höst.
• Alla som tog chansen att köra sina stora, öppna, tyska, bilar till vallokalen i det fina vädret.
• Gnällspiken (med tatueringar, i linne) som högljutt började klaga på propaganda i vallokalen. Valförrättarna tillrättavisade honom snabbt.
• Alla trevliga valförrättare som tackade för hjälpen när jag gick hem strax innan sju.
• Och, slutligen: kommunisten (ok, vänsterpartisten då) som kom med chaufför som väntade i bilen, satte på sig en övertydlig reflexväst med ett V på, drog ned kepsen, och utan att bevärdiga oss med en blick, stövlade in i vallokalen för att kontrollera att alla röstsedlar fanns framme. Valförrättarna var måttligt imponerade av att han bar partiklädsel i vallokalen. Jag som inte noterade det som ett övertramp tyckte mest det var juste att han klätt sig som om han var på väg till ett strejkvaktspass. Min partikamrat, den pensionerade historieläraren, noterade lakoniskt att det nog planerades för en hel bilkonvoj åt partifunktionärer efter revolutionen.

Resultatet? Katastrof!

Alliansen har naturligtvis (?) fortfarande majoritet i Sunnersta och båda ”mina” valkretsar var bland partiets fem bästa. Men även om Löfven själv inte kom över tio procent, gick hans stödpartier bra.

Nya äventyr i demokratin – Valstuga!

Jag provade att stå i valstuga idag, och jag visste verkligen inte vad jag skulle vänta mig. Skulle det bli som en munta på Lissabonfördraget eller ett trevlig samtal med potentiella väljare?

Efter att ha kryssat mellan cyklister och avspärrningar kom jag faktiskt fram i tid. Klockan 10 på lördagsmorgonen var vi de enda som bemannade vår stuga. Inga sverigedemokrater, inget Fi, inga sossar. Inte ens en liten folkpartist fanns på plats.

Under mina två timmar mötte jag bland annat följande spännande människor:

• Segwaymannen som åkte runt med en megafon på segway (duh!) och ropade "krossa kapitalet" och att Fredrik Reinfeldt inte var bra. Mot honom log jag mitt vänligaste leende.
• De snabba som bara vill ha en valsedel. (Jag höll mig ur vägen.)
• En trevlig vegantjej som läste miljö och vatten, ville rädda världen, och undrade vad vi tyckte om djurskydd och feminism. Vi pratade om kravkött, fiske, antibiotika, och "The Stockholm Statement of Commitment".
• Kocken som tyckte skatten var för hög, men var orolig att det inte fanns pengar nog till sjukvården. Vi pratade statistik och om sverigedemokrater.
• Holländaren som ville intervjua oss om sopsortering för en kurs han läste. Vi pratade sopor.
• Den finska orkestern från Åbo. Vi bjöd dem på kaffe och de lovade att rösta på Samlingspartiet som också är med i EPP.
• En absurt vältränad Towe My. Vegan som alltid. Vi pratade om allt möjligt.
• Damen som gärna ville prata. Hon gillade inte att Rumänien hade råd att vara med i Eurovisionsschlagerfestivalen när deras medborgare tvingades tigga på gatorna. Hon var pensionär, ensamstående, och före detta lokalvårdare. Tyckte att hon betalat för hög skatt. Jag fick inte prata så mycket, men hon gillade att jag var jämnårig med hennes son.

Det var spännande att höra vad alla tycker.

Dagens skola imponerar på mig

En kort konversation mellan en gammal klasskamrat och hans mor på instagram fick mig att minnas vår skola på 80-talet.

Vi bytte lärare varje termin under lågstadiet. Jag tror inte att någon av dem hade lärarutbildning. Några minns jag som sköna typer, andra var kanske direkt olämpliga som lärare. Det fanns inte plats i skolan för oss, så vi gick i ett par baracker en liten bit bort.

Till mellanstadiet slogs klasserna ihop. Jag tror vi blev 28 elever i klassen, men i gengäld fick vi efter en stund en ”riktig” lärare som stannade med oss.

I högstadiet bussades vi inte till den närmaste skolan utan in till Gränby. Några försvann till OBS-klassen. En del lärare var enastående, andra kanske väl inriktade på att förbereda revolutionen. Gränbyskolan hade sina problem med hot, våld, och stölder – jag minns hur förvånad jag blev på gymnasiet när saker som inte låsts in inte automatiskt blev stulna.

Över det stora centralkapprummet vaktade skolvärdinnan Maj Waxberg. Parken utanför skolan, som åtminstone på min tid mest var en gräsmatta, har nyligen fått namn efter henne.

Idag går våra barn på den närmaste kommunala skolan. Lärarna imponerar på mig. Rektor lika så. Ett oräkneligt antal datorer, iPad, grupprum, och extrapedagoger finns redo om de behövs. Vid bråk dyker inte en, utan två extraresurser upp i klassen veckan efter.

Skolan är populär så det är lite trångt ibland. Barn från miljonprogrammen på andra sidan gula stigen använder det fria skolvalet för att lära sig räkna och läsa hos oss.

På samma sätt kommer vi och våra barn kunna välja en skola vi tror på när det blivit dags att lämna Sunnersta.

Det var inte bättre förr.

Fri gröt!

Vid halv sex på måndagsmorgonen borstade jag bort en dryg decimeter fluffig nysnö från bilen. Det blev motorvägen till Arlanda den morgonen. Jag visste inte hur gamla vägen skulle se ut, och tydligen åkte någon av vid Krusenberg en timme senare.

E4:an var helt ok. Hantverkarskåpen sladdade runt i moddsträngen. Mer försiktiga bilister körde inte över 60km/h – kanske hade de redan bytt till sommardäck.

Det var inga köer på motorvägen. På Arlanda var däremot hela avgångshallen full av kö. En lång rad av människor, tvärs över hela hallen, långsamt på väg bort mot zigzaglabyrinten framför säkerhetskontrollen.

Eftersom jag inte hade lust med det så hade den långa kön inget med mig att göra. Ibland funderar jag på om guldkort är moraliskt förkastliga. En filosofiskt utbildad vän påpekade en gång att privilegiers legitimitet beror på hur de har förtjänats.

Jag vet inte om jag verkligen har förtjänat att gå före i kön eller havregrynsgröten uppe i SAS-loungen bara för att jag flyger ofta. SAS verkar i alla fall tycka det - eller de tror i alla fall att de tjänar mer pengar om de är snälla mot oss som flyger ofta.

En flygplats utan guldkort kanske skulle höja lägstanivån för alla resenärer? Eller ge gröten till de hungriga och fast track till de till de sena? Till var resenär efter behov. Den klasslösa flygplatsen liksom.

När jag känner mig lite så där romantiskt folkhemsnostaligsk kan jag tänka att det borde gå att se flygplatsen som ett gemensamt projekt. Korta köer, sköna stolar, och fri gröt till alla!

Mer troligt är kanske att servicenivån skulle anpassas till den snålaste Ryan Air-resenären. (En vision av helvetets övre kretsar sveper förbi.)

Ganska snart skulle nog guldkorten ha ersatts med partikort. För rättvisans skull.

På upptäcktsfärd i demokratin

Om det här hade varit ett amerikanskt presidentval hade jag varit där som delegat för min delstat. Eftersom det var nomineringsstämma för kommun och landsting var jag på Göteborgs nation för Uppsala södra. Med röstkort i högsta hugg.

Moderaterna låter först alla medlemmar rösta på de kandidater de gillar i ett rådgivande provval. Därefter fastslår en valberedning en lista som, mer eller mindre, är baserad provvalet. Därefter nomineringsstämma.

Provvalen är inte okontroversiella. I Solna gick Gustaf Reinfeldt väldigt bra och i Botkyrka är det kaos.

Jag vet faktiskt inte om andra partier också gör så här. Även utan drama på kvällstidningsnivå verkar konflikten mellan trotjänare och ”provvalsraketer” ofrånkomlig. Skillnaderna mellan provvalresultatet och valberedningens lista blev mycket riktigt en punkt för omröstning.

Generellt kändes det uppfriskande med lite praktisk demokrati. Jag hade även förmånen att få se två av Uppsalas grånade matriarker debattera loss.

Mer specifikt gillar jag, efter viss övervägan, balansen mellan provvalet och valberedningen. Partierna må han många väljare, men inte så många medlemmar. Dessutom röstar inte majoriteten av väljarna i provvalen. Samtidigt behövs naturligtvis något mer än anekdotiska medlemsåsikter ligga till grund för valberedningens listor.