På upptäcktsfärd i demokratin

Om det här hade varit ett amerikanskt presidentval hade jag varit där som delegat för min delstat. Eftersom det var nomineringsstämma för kommun och landsting var jag på Göteborgs nation för Uppsala södra. Med röstkort i högsta hugg.

Moderaterna låter först alla medlemmar rösta på de kandidater de gillar i ett rådgivande provval. Därefter fastslår en valberedning en lista som, mer eller mindre, är baserad provvalet. Därefter nomineringsstämma.

Provvalen är inte okontroversiella. I Solna gick Gustaf Reinfeldt väldigt bra och i Botkyrka är det kaos.

Jag vet faktiskt inte om andra partier också gör så här. Även utan drama på kvällstidningsnivå verkar konflikten mellan trotjänare och ”provvalsraketer” ofrånkomlig. Skillnaderna mellan provvalresultatet och valberedningens lista blev mycket riktigt en punkt för omröstning.

Generellt kändes det uppfriskande med lite praktisk demokrati. Jag hade även förmånen att få se två av Uppsalas grånade matriarker debattera loss.

Mer specifikt gillar jag, efter viss övervägan, balansen mellan provvalet och valberedningen. Partierna må han många väljare, men inte så många medlemmar. Dessutom röstar inte majoriteten av väljarna i provvalen. Samtidigt behövs naturligtvis något mer än anekdotiska medlemsåsikter ligga till grund för valberedningens listor.

Klimatångest?

Bilden ovan visar åtta (oladdade) stridsspetsarna från en Peacekeepermissil under återinträde och nedslag. Varje streck motsvarar 25 Hiroshimabomber. Det är en mycket vacker bild.

Min generation och jag växte upp under det kalla krigets kärnvapenhot. Allt kunde utplånas på ett par minuter. Därefter atomvinter.

Idag, i det nya årtusendet, råder klimatångest. Föräldravrål pågår. (Wooooooohaaaa!!! - tänk på barnen.) Om inget görs för att minska (typ Kinas) koldioxidutsläpp riskerar vi mildare klimat och högre havsnivåer.

1983 kunde man ligga i sin säng och fungera på om missilerna redan var på väg. Ubåtar smög omkring i skärgården och KAL007 sköts ned på väg mot Korea. I bakgrunden rullade den stora natoövningen Able Archer 83 och de sovjetiska varningssystemen falsklarmade som en galen väckarklocka på snooze.

Ni får ursäkta om ett par meter högre vatten om 100 år inte direkt får mig att ligga sömnlös. Jag ser fram emot elbilarna.

Snabbcykelled

Jag fick en 10-växlad, silverfärgad cykel med bockstyre när jag fyllde tio. Elva år senare, på väg till en tenta i analys gick ramen av. Cykeln var bortom all räddning. Jag fick skjuts av ”Den Långe” till tentan. Folk hette sådant på den tiden. Han blev doktor på Chalmers sedan, men först skulle han fälla de odödliga orden ”Teknisk Fysik – kul nästan jämt”. Jag tror kiddsen på Fysik har gjort det till valspråk nu. Det är nog en annan historia.

Jag cyklade mycket under 90-talet. Från Flogsta. Snabbt mellan Teknikum och Pollacksbacken på en kort rast. Ner till nation. Hem till Flogsta igen, i snöstorm, efter ett par öl.

I Tokyo fick jag låna en cykel. Jag cyklade genom gamla Shinjuku till Hombu Dojo tidiga mornar hösten 1998. Tränade Aikido, duschade kallt, cyklade tillbaka, och tog tunnelbanan till jobbet.

Cykeln ger samma frihet som bilen. Om avstånden inte är för långa och lasten inte är för tung. Inga bestämda tider. Inga bestämda linjer. Men, precis som med bilen är man beroende av en fungerande infrastruktur.

Tydligen heter cykel 自行车 (zi xing che - individuell transportör) på kinesiska. Kineserna slutade cykla när det inte behövde längre. Så fort de hade möjlighet slutade de att trampa. Finns det en postindustriell punkt där cyklandet kan börja igen? Är vi där?

Man bygger en snabbcykelled i Uppsala. Bred, separerad, och med god sikt. Jag kommer snabbt på tio problem. (Parkering, stölder, regn, snö, blåst, svett, hagel, drivis, åsknedslag, och ännu mera regn. Och, man kan inte ta med cykeln på tåget.)

Men, egentligen vill jag att det här ska fungera.

Det räcker inte med att hata bilar...

En gång kallade jag San Francisco min hemstad. Jag brukade gå upp tidigt, köpa en vanlijlatte, på Pete’s tvärs över gatan. Jag kollade temperaturen på instrumentbrädan i min Saab 900 convertible. Över 13 grader så åkte taket av – det blir alltid varmare inåt landet och det finns en anledning till att det heter handskfack.

Jag pendlade längs 101an mellan San Francisco och Silicon Valley så gott som varje dag. Försökte komma iväg före köerna och komma tillbaka och hämta på dagis innan köerna blev för svåra igen till kvällen. Vi hade bara en bil, min fru kunde cykla tillsitt jobb inne i staden, så någon gång fick jag prova att åka tåg. Det fungerade inte.

När jag tänker på det inser jag att jag har pendlat en hel del. Från Vattholma till skola i Uppsala. Med tunnelbanan i Tokyo. Med tåg, pendel, och buss till Kista. Nu med bil till Kista. Det kallas väl inte att pendla när man cyklar till föreläsningarna? (Det måste finnas någon sorts kortaste sträcka där ”pendling” uppstår?)

Jag hatade tågpendlingen från Uppsala till Kista. Det kändes som om man alltid blev fast på någon gudsförgäten station i minus 18. Värre än kylan var ändå känslan att ingen bryr sig eller tar ansvar. Det är ditt eget problem att du står där, men du har inga möjligheter att göra något åt det.

Jag provade tåget till Stockholm i veckan igen. Vi hade ett event inne på Sheraton. SJ bjöd ståplats även i första klass. Återigen kändes det som om er högsta nivå är lägre än min lägsta.

Jag tror det var Erik Weiman som sa att kollektivtrafiken måste bli ett alternativ för medelålders män i BMW. Jag kör ju iosf inte BMW.

I San Francisco är debatten intensiv. Techies tar över tidigare blandade områden och driver inte bara upp hyrorna. Varje morgon blockerar lyxiga företagsbussar busshållplatserna. Nya, välskötta bussar med wifi och lädersäten plockar varje morgon upp medarbetare när deras hem och kör dem ut till företagscampus. Vanligt folk gör sig inte besvär. Vanligt folk blir upprörda.

I Uppsala protesteras det istället om att busspriserna från Gottsunda ner på stan kommer att bli högre.

Så, vad göra? Ska man acceptera att kollektivtrafik är för de som inte har råd med något annat och i första hand eftersträva minimal service och komfort för att kunna hålla låga priser? Höja skatter och avgifter för att kunna erbjuda mer än vad många har bett om? Godta att alla inte vill ha samma sak? Eller kanske bara skriva en sång om saken?

Personligen skulle jag verkligen uppskatta en högklassig kollektivtrafik som med reserverad plats gav mig wifi och kaffe från dörr till dörr i en lugn och artig miljö. Men jag är rädd att det inte finns så många av mig. Kanske bara en.

Vackra broar?

Eftersom man verkar maniskt besatt av att förtäta allt här i Uppsala måste man naturligtvis bygga nya vägar och broar också. Gärna tvärs igenom ett grönområde.

När jag är på dåligt humör undrar jag ibland om resonemanget gått så här:
- Oj, titta här finns ett villaområde omgivet av natur där många verkar vilja bo.
- Låt oss schakta bort allt grönt och bygga höghus och parkeringsplatser!
- Ja, då kommer alla att bli lyckliga!

Lyckligtvis är jag oftast på gott humör.

Nu vill man i alla fall bygga en väg och en bro från Gottsunda till en ännu inte planerad ny järnvägstation i Sävja. Tanken är antagligen att förenkla för oss Stockholmspendlare. Tyvärr verkar det även som om man i hasten vill bygga bort en hel del natur - anledningen till att pendlarna vill bo här i första hand.

Trästabron

Hursomhellst. Det hela är ute på någon sorts ”samråd” och i dagens UTN kan man läsa om ett förslag att istället bygga om kungsängsbron för högre kapacitet med den ”mycket vackra” Trästabron som förlaga.

(Gamla) Årstabron ca 1930.

För mig ser Trästabron ut om en vanlig betongbro. Om man letar vackra förlagor kanske Gamla Årstabron eller järnvägsbron i Riga kunde fungera.

Om man nu absolut måste dra en bro tvärs över Fyrisvallarna förordar jag något i still med Flisa bro. Och cykelbro.

Flisa bro

Att vara ”this guy”

Facebook svämmar över av människor som vill vara som ”This Guy”, a.k.a. August Landmesser.
Jag bjuder på tre snabba tips som det som vill vara ”this guy”:

1. Gå inte med i en heilande förening bestående av våldsamma kriminella. (Hmm, det verkar som om Landmesser själv kan ha haft problem med den här.)
2. Om du är på ett möte med 16.000 andra som sjunger om att politiker ni inte gillar ska slaktas. Sjung inte med.
3. Ta inte med dina barn på partikalas där man använder avbildningar av politiker som pinata.

Klarar du bara av de tre första så är du nog på god väg.

The poor are different

Om man inte tror att mer stat är lösningen på varje utmaning i samhället blir man tvungen att ta personligt ansvar istället.

Normalt blir det här mest aktuellt när någon vill spendera fantasisummor av skattemedel för att kunna spela bandy inomhus. (Frivilliga donationer någon?) Men naturligtvis gäller det även för andra saker. Statens byråkraters långa fingrar vare sig bör eller kan nå överallt.

Via "matkassen" fick jag idag reda på att en trebarnsmamma i Uppsala som har det lite kärvt ekonomiskt skulle han nytta av ett par matkassar. Så jag ringde, handlade, och åkte dit.

Frida är inte inte överviktig, talar inte ovårdat, tänker inte långsamt, och har inte skrikiga barn. Däremot var hennes ekonomi på nivån att hon började få ont om toalettpapper. Vi kom dit flera "givare" med kassar samtidigt. Jag tror att Frida hade gjort samma sak för oss.