Bilden ovan visar åtta (oladdade) stridsspetsarna från en Peacekeepermissil under återinträde och nedslag. Varje streck motsvarar 25 Hiroshimabomber. Det är en mycket vacker bild.
Min generation och jag växte upp under det kalla krigets kärnvapenhot. Allt kunde utplånas på ett par minuter. Därefter atomvinter.
Idag, i det nya årtusendet, råder klimatångest. Föräldravrål pågår. (Wooooooohaaaa!!! - tänk på barnen.) Om inget görs för att minska (typ Kinas) koldioxidutsläpp riskerar vi mildare klimat och högre havsnivåer.
1983 kunde man ligga i sin säng och fungera på om missilerna redan var på väg. Ubåtar smög omkring i skärgården och KAL007 sköts ned på väg mot Korea. I bakgrunden rullade den stora natoövningen Able Archer 83 och de sovjetiska varningssystemen falsklarmade som en galen väckarklocka på snooze.
Ni får ursäkta om ett par meter högre vatten om 100 år inte direkt får mig att ligga sömnlös. Jag ser fram emot elbilarna.
2 kommentarer:
Fast det är ju synd på atollerna i Stilla havet (med anledningen av den vackra bilden, om inte annat). Vare sig ett snabbt eller ett utdraget förlopp är ju eftersträvansvärt.
Likt dig ser jag fram emot elbilarna, och vi får väl hoppas att vi förmedlar ett mer utvecklat konsekvenstänk i den generation vi fostrar. Det blir nog bra i slutänden.
/kgm
Ja, det är ju inte så att växthuseffekten blir bra eller slutar att finnas bara för att det totala kärnvapenkriget var ännu sämre. :-) //M
Skicka en kommentar