Snabbcykelled

Jag fick en 10-växlad, silverfärgad cykel med bockstyre när jag fyllde tio. Elva år senare, på väg till en tenta i analys gick ramen av. Cykeln var bortom all räddning. Jag fick skjuts av ”Den Långe” till tentan. Folk hette sådant på den tiden. Han blev doktor på Chalmers sedan, men först skulle han fälla de odödliga orden ”Teknisk Fysik – kul nästan jämt”. Jag tror kiddsen på Fysik har gjort det till valspråk nu. Det är nog en annan historia.

Jag cyklade mycket under 90-talet. Från Flogsta. Snabbt mellan Teknikum och Pollacksbacken på en kort rast. Ner till nation. Hem till Flogsta igen, i snöstorm, efter ett par öl.

I Tokyo fick jag låna en cykel. Jag cyklade genom gamla Shinjuku till Hombu Dojo tidiga mornar hösten 1998. Tränade Aikido, duschade kallt, cyklade tillbaka, och tog tunnelbanan till jobbet.

Cykeln ger samma frihet som bilen. Om avstånden inte är för långa och lasten inte är för tung. Inga bestämda tider. Inga bestämda linjer. Men, precis som med bilen är man beroende av en fungerande infrastruktur.

Tydligen heter cykel 自行车 (zi xing che - individuell transportör) på kinesiska. Kineserna slutade cykla när det inte behövde längre. Så fort de hade möjlighet slutade de att trampa. Finns det en postindustriell punkt där cyklandet kan börja igen? Är vi där?

Man bygger en snabbcykelled i Uppsala. Bred, separerad, och med god sikt. Jag kommer snabbt på tio problem. (Parkering, stölder, regn, snö, blåst, svett, hagel, drivis, åsknedslag, och ännu mera regn. Och, man kan inte ta med cykeln på tåget.)

Men, egentligen vill jag att det här ska fungera.