Plötsligt aktuell analys

Jag började morgonen med röd penna och 52 sidor eftervalsanalys. Det kändes nästan en akademisk övning. Då hade jag fortfarande tre år och 10 månader på mig.

Politiska partier är inte som företag. Det som kunde ha liknat ett burning platform memo, är en lugn text om styrkor och utvecklingsområden. Men när man publicerar texter som ”motståndarnas” strateger och skribenter genast får tillgång till är det nog så långt man kan gå.

Tio snabba puckar:

• Partiet är helt maniskt vad gäller ekonomiskt ansvarstagande och regeringsduglighet. Jag antar att det är bra.
• Reformagendan har allt mer ersatts med en ansvarsagenda. Nyfikenheten och förtroendet för partiet har avtagit. Partiet är inte i opposition mot samhällsproblemen. (Man har helt enkelt blivit Göran Persson?)
• Väljarna såg jobbfrågan som endast den sjunde viktigaste frågan i valet. Det är tydligen den lägsta nivån sedan 2002. Partiet fortsatte dock med #jobbvalet som tema.
• Välfärden och integrationen sågs som viktiga områden som fick stort utrymme i debatten. Här saknade partiet delvis relevanta svar.
• Debattläget, särskilt i media, har tydligen gjort det mycket svårt att föra fram integrationspolitiska förslag. Tydligen är kriget mellan den opinion som vill ha minska invandring och den opinion som oroar sig för tilltagande främlingsfientlighet så vild att även ett regeringsparti drar sig för att uttala sig. Kanske ser enskilda politiker risk att bli indragna i en fråga de inte är så intresserade av, men som kan skada deras karriärer. Det skulle naturligtvis vara mindre bra, när väljarna samtidigt ger frågan allt högre prioritet. Rapporten fastslår att partiet inför nästa val måste utveckla sin migrations- och integrationspolitik.
• Många väljarsamtal genomfördes, men kvalitet och dialog ifrågasätts.
• Man hade tydligen organisationsproblem.
• Reinfeldt, Bildt, och Borg konstateras vara mycket populära, men strukturen och mandatet för talespersoner bör ses över. ”Vikten av att ha frimodiga företrädare på alla nivåer är viktig för politikutvecklingen.” (Frimodiga företrädare FTW!)
• Kritisk media. (Ja, kanske, men det är lite som att skylla på domaren i fotboll.)
• Moderaternas ståndpunkter kunde inte tydligt länkas till en större berättelse eller en vision för Sverige.

Jag ser den sista punkten som den viktigaste. Låt oss ge den strävsamma medelklassen en stor kram.

Under eftermiddagen exploderade twitter. I mars ska åtta år av ordning och utveckling ställas mot två månader av kaos och trams. Bring it on!

På kvällens löprunda mötte jag pansarfordon på larvfötter på väg genom Sunnersta in mot Uppsala centrum. Det är skönt att bo en i stabil demokrati.

Poetry slam i Gottsunda

Bitvis lever jag på att tala från olika scener, och det jag har sett av poetry slam på webben har imponerat, så när Reginateaterns Uppsala Poetry Slam besökte Gottsunda gick jag dit.

Min första reflex är att vända i dörren och gå hem. Kids sitter i grupper med kepsarna på. När gallret framför biblioteket fälts ned minns jag uppehållsrummet på Gränbyskolan sent 80-tal. Det känns ödsligt, övergivet, och väldigt mycket ungdomsgård. Det är bara jag som har tweed på mig.

Några minuter efter utsatt tid, och lite trevande drar det hela igång. Tävlingsledaren har dreads och skägg. Bredvid honom ser den blonda domaren ut som en konfirmand. Tydligen är det ont om tävlande poeter idag, men till slut har tre frivilliga anmält sig att läsa upp till tre av sina dikter.

Dreadsmannen går igenom reglerna. Där efter läser han några av sina egna dikter. Det är överraskande bra. Jag tänker beat, Howl, och Ginsberg.

På scenen byter den väna domaren personlighet. Där dreadsmannen använde rytm gränsade till sång använder hon kroppsspråk. Det är också väldigt bra. Den sista av hennes dikter används som kalibreringsdikt - publikdomarna satte övningspoäng.

De tävlande kan beskrivas och sammanfattas som:

1. Den plågade poeten som läste sina dikter direkt från sin iPhone.
2. Sexprataren som i mycket snabb takt beskrev alla han skulle kunna tänka sig ha sex med, inklusive bankpersonal med fallskärmsavtal.
3. Ungdomsledaren som berättade om vilka höga betyg hon hade haft på gymnasiet, att hon talade franska, men att hon trots detta valt att arbeta på ungdomsgården i Gottsunda. Efter ett par förortsord namngav hon ett tiotal ungdomar i publiken. Hon hade ingen andradikt, utan berättade det här två gånger.

Ungdomsledaren vann stort (men diskade sig sedan till förmån för sexprataren). Tyvärr var ingen av de tävlande i närheten av kalibreringsdiktens kvalitet. Det var nog bra att jag tackade nej till en domarskylt.

Allt diktande, i inlednings såväl som tävling, var väldigt politikst korrekt. Ebola, krig, sverigedemokrater, och olika veckopengar är dåligt. Tolerans för olika sexuella läggningar är bra. Ginsberg och de andra beatnikarna är döda sedan länge. Gottsunda 2014 är inte San Francisco 1956.

Tyvärr, liksom Gottsundas minivalstugor tidigare i år, fungerade det inte. Kanske borde tävlingen ha stannat på ungdomsgården. Kanske på Reginateatern. På vägen hem, när jag gick över den ödsliga parkeringen utanför Gottsunda centrum, tänker jag på Jane Jacobs och att det kanske är Gottsunda som inte fungerar.

Don Giovanni på Operan

Någon form av nypremiär för Don Giovanni. Man har tydligen fixat och donat under Operans yta de senaste fem månaderna. Nu var allt klart. Utom textmaskinen.

Opera är lika vackert utan textmaskin. Kanske mer meditativt. Även om handlingen i stort inte är någon överraskning är det inte utan att jag bland undrar vad de pratar om. Kanske borde man lära sig lite operaitalienska.

Det här är helaftonsunderhållning från 1700-talet. Till en början tycker jag alltid att det lägre tempot är svårt att komma in i. Man får inte ta fram mobiltelefonen.

Men det är lång ifrån tråkigt - när Don Giovanni behöver slappna av lite efter problem med en vålnad är det picknick, boxvin, och Figaros bröllop som gäller.

Att gå på operan är rena skatteåterbäringen. Eftersom jag samma helg läser Fredrik Segerfeldts Befria kulturen från politiken (”Det är som att höra någon skrika i örat på en i en timma att läsa den här boken” säger Jonas Sjöstedt) kan jag inte undgå att tänka på att ungefär 6/7 av biljettpriset plockas upp av skattebetalarna. Som ett alternativ till jobbskatteavdrag kan man alltså gå på operan. Om man har råd.

Personligen har jag aldrig riktigt trott på de som menar att pengainsamling till kulturen måste ha statens våldsmonopol i ryggen. Människor gillar ju kultur. Men makt och lojalitetsförhållanden skulle naturligtvis förändras om pengarna inte gick via politiker och byråkrater.

Det var inte här valet förlorades

Huvudmotståndaren i valet var vänsterpartierna. Sossarna, det vanliga trötta ”mer stat och mer offentlig sektor” partiet, uppbackade av sina skrikiga kompisar i vänstern. Löfven höll tyst, Sjöstedt hojtade, och fotfolket kastade sten på polisen.

Kampen mot socialismen är vad Alliansen och Nya Moderaterna är skapade för. I vänstervind stod man rak i ryggen och slogs för frihet och individens rätt mot kollektiv och pampar. Det gick egentligen ganska bra. Det var inte där valet förlorades. De röda gick framåt ett par promille var.

En rejäl bomässa!

Jag är just klar med mitt månatliga besök hos mina medarbetare i de Nordiska länderna. Från Finland och Danmark har jag instagrammat efterrätter och fikabröd. I Norge bjöds inget fikabröd, så jag laddade upp en bild på operahuset sett i kvällssol från skybaren på Radison Plaza.

En god vän instagrammade, till ömsesidig förvåning, en bild av samma operahus ungefär samtidigt. Någon timma senare dök hon upp för en drink på 34:e våningen. Det visade sig att hon var i Oslo på studiebesök med plan- och byggnadsnämnden.

Jag började genast fundera på vart jag skulle vilja åka för att se spännande arkitektur. Singapore? San Francisco? Tokyo? Berlin?

Jag fastnade för Malmö.

När vi nu ska bygga storleksordningen ett nytt Knivsta (eller två Gottsunda) på Ulleråkersområdet känns Västra Hamnen och Bo01 som rätt plats att hitta inspiration. Varierad arkitektur, miljötänkande, och småbåtshamn.

Jag ser attraktiva bostadsrätter, hyresrätter, och små 13m2 studentrum framför mig. Tätt nog för förstklassig kollektivtrafik, kommers, och kultur. Planera för allt i världen i skolor och daghem från början. Årummet ska skyddas och bevaras för att bli Uppsalas Central Park när staden vuxit sig stor om 100 år.

Om man får drömma så önskar jag mig badbart vatten också.

Hur mycket tid behövs det? Kan vi se fram emot Bo24 eller Upp20?

Att stjäla från en tiggare

Häromdagen såg jag en burkplockare vittja en tiggares obevakade kopp.

Den relativt stilige, stråhattsklädde burksamlaren hejdade sig först halvvägs när han märkte att jag sett honom. Men när han trodde att jag försvunnit, vände han tillbaka och tömde koppen i handen. Jag uppskattar bytet till tre kronor.

Jag blev förvånad. Dessutom blev jag förvånad över min förvåning.

Hade jag väntat mig någon form kollegial samhörighetskänsla mellan burkplockare och tiggare? Väntade jag mig högre moral av en burkplockare? (Eller åtminstone samma moral som resten av befolkningen verkar uppvisa.)

Min förvåning får dock visst stöd. Det finns tydligen forskning som säger att fattiga är mer hjälpsamma och generösa än andra. Första 10 minuterna av Paul Piffs Ted Talk (då han håller sig till sitt eget område) är intressanta.

Andra menar att Piff inte fångat hela sanningen. Att det han ser som brist på medkänsla kan snarare vara utilitarism – ett större fokus på en handlings resultat. De ”högre klasserna” är helt enkelt mer benägna att knuffa den tjocke mannen.

Dessutom finns naturligtvis alla de teorier som börjar med marshmallowstestet.

Angående tiggarna har jag bestämt mig för ett utilitaristisk förhållningssätt. Inga pengar i koppar, utan en donation till Franciskanerordens arbete i Rumänien. Det minskar även risken att pengarna försvinner på vägen.

Tillväxtkritikens världsbild

Under min resa hem från Köpenhamn med SAS kollektivtrafik inledde jag förra fredagens fredagsmys med Cola, nötter, och en tillväxtkritisk bok.

Det är uppfriskande att läsa en bok, i vilken en doktor i samhällsplanering, helt utan ironi, på temat "Min barndoms förort" skriver:

"På gula gården ordnades ständigt gemensamma fester med ärtsoppa eller chili con carne och vi lyssnade på Nationalteatern."

Parodi är omöjlig. Bröd och skådespel. Kollektivismens och likriktningens blöta yllefilt.

En del av de 24 rösterna ”om evig tillväxt på en ändlig planet” är lugnare. Fredrik Lindström vill få oss att ifrågasätta om konsumtion leder till lycka och oroas över att ekonomiska metaforer får allt större plats i språket. En skribent talar sig varm för liftande (vilket den ”liberalistiska hegemonin” tydligen är mot) och funderar på om hon skulle vilja åka med i en stadsjeep. En konstnär ogillar effektivitet och tvivlar på att tillväxt är förenligt med demokrati. En bloggare och småbrukare menar att kopplingen mellan tillväxt och energianvändning är ”stenhård”.

Så, är boken läsvärd? Kanske.

För de redan frälsta är det antagligen skön läsning. Kollektivismen, skepsisen mot demokrati, tveksamheten mot utveckling, avfärdandet av frihet – allt finns där. Naturligtvis uppblandat med mycket annat ganska skönt snack, men det är det som sticker ut.

För oss andra ger det en intressant inblick.