söndag 17 september 2017

Tiggerilinje

Det är inte alltid så lätt att vara med i ett parti. 2014 hörde jag partifunktionärer skälla ut medborgare som ville att vi skulle “göra något åt tiggarna”. Detta något var eventuellt att Rumänien inte skulle få vara med i schlagerfestivalen och svaret blev att “man kan inte förbjuda fattigdom”. Nu föreslår partiets, för tillfället ledarlösa, centralkommitté ett “Nationellt förbud mot tiggeri”.

Men, jag antar att det är så här ett parti måste fungera. Ibland måste man ompröva tidigare linjer, ibland för att verkligheten förändrats, ibland för att den provade linjen inte givit avsett resultat. Pragmatiskt arbete som styr undan från ideologiska dikeskörningar.

I Uppsala finns idag ungefär 100 tiggare, en halvering mot för något år sedan. De är, enligt lokaltidningen, så gott som uteslutande romer från Rumänien. Liksom i resten av landet har trycket från samhället ökat, obesiktigade husvagnar tas i beslag, parkeringsböter delas ut, och istället för avhysningar (då kronofogden efter lång tid dyker upp med tolk och socialtjänst i släptåg) använder sig polisen idag av avvisning enligt polislagens 13:e paragraf. Inga tolkar, inga soctanter, bara dags att packa ihop och följa lagen. Även miljöpartistiska kommunalborgarråd verkar tycka att det här är bra.

MUF vore inte MUF om de inte hade en egen åsikt. Det tycker inte att man kan förbjuda folk från att be om hjälp, men att markägare och näringsidkare kan få göra det. (Kanske kommer den osynliga handen då se till att affärer i områden där folk vill ge en peng till en tiggare innan de handlar behålla sina tiggare, medan andra avvecklar publiken vid sin uteservering?) MUF vill också ställa högre krav på Rumänien och Bulgarien att ta ansvar för sina medborgare.

EU-kommisionens ordförande har i dagarna tydligen hållit något som för EU-medborgarna borde motsvara den amerikanska presidentens state of the union. Kommisionsordföranden plan är tydligen att alla ska gå med i en bankunion och Bulgarien och Rumänien ska in i Schengen. Nederländernas premiärminister beskrev talet som “vilseledande” och rekommenderade kommissionsordföranden att uppsöka läkare med sina visioner.

Risken att EU skulle hantera tiggeriproblematiken i Uppsala kan nog ses som begränsad. Vi är ensamma i det här. Det finns ingen hjälp att få. Det är långt härifrån till Bryssel.

Kanske skulle Sverige kunna lägga veto mot att släppa in Rumänien och Bulgarien i Schengen, men det verkar inte vara så EU-politik fungerar.

Jag tycker, till skillnad från den vänsterpartistiske ordföranden i socialnämnden i Uppsala, att målsättningen ska vara att tiggeriet i Uppsala upphör. Rumäniens ansvar för sina medborgare är totalt och vi bör använda EU för att sätta press på dem, men i väntan på ett mirakel som kanske aldrig kommer måste vi hantera våra egna problem.

Om det är det kriminalpolitiska programmets eller MUFs modell som är mest effektiv kan diskuteras, men målet bör ligga klart. Vanligt upprätthållande av lagar och regler är en bra början. Ett ytterligare steg i rätt riktning kan, som föreståndaren för kommunens natthärbärge föreslår, vara att minska antalet platser på härbärget så att de slutar att vara “ett vandrarhem för gruppen”. Hela systemet måste dra i samma riktning.

Eventuellt behövs inga nya lagar.

lördag 26 augusti 2017

Nämndsammanträde om våld och fester

Förra helgen var det traditionell SAIF-cup med 5- och 7-mannafotboll på planerna ned mot vattnet i Graneberg. Eftersom fotbollsförbundet har förbjudit korandet av segrare i all tävlingsverksamhet för barn under 13 år, är det egentligen inte en cup längre. Inget slutspel hålls efter serierna och inga pokaler höjs, likt för tre år sedan, mot himmelen vid dagens slut.

Tävlingsförbudet hindrade dock inte tränare från att högljutt klaga på 14-åriga förstagångsdomare och sedan vägra ta i hand efter matchen. “Då fick jag visa hur man beter sig som en vuxen”, sammanfattade 14-åringen.

I vuxenfotbollens lägre divisioner har flera fall av våld och hot mot domare uppmärksammats. Som lokaltidningen noterat, kom det upp som en informationspunkt på onsdagens sammanträde i Idrotts- och Fritidsnämnden.

Jag är inte säker på att det är en trend vi ser. Incidenterna är ganska olika - i ett fall verkar en spelare ha flippat, slängt sig på marken och skrikit likt en arg 3-åring och därefter flugit på domaren och blivit nedbrottad av sina lagkamrater; i ett annat fall verkar laget mest varit ett kompisgäng med “alternativ livsstil” och måttlig förankring både i sin klubb och samhället i stort; och i det tredje fallet verkar ett lag som snabbt tagit in många nya spelare utan vana av svensk idrottskultur betett sig illa, men haft en tränare på plats som hanterat situationen.

Lite överraskande var att en socialdemokratisk ledamot opponerade sig mot tanken på att det skulle finnas något sådant som en “svensk” idrottskultur. Tanken på en svensk exceptionalism har kanske lämnat rörelsen.

Idrottsrörelsen verkar dock ha läget under kontroll och kommunen ger adekvat stöd. Precis som kommunalrådet säger till UNT tror jag att hela nämnden är “till freds” med hur tjänstemännen agerat.

På sammanträdet föreslogs också att 150.000 kronor skulle satsas på deltagande i Idrottsgalan. (En fest med prisutdelning där biljetterna åtminstone tidigare år kostat 1295 kr + moms.) Eftersom budget, målgruppsbeskriving, och avtal saknades yrkade jag på återremiss. Det finns säkert en hel del idrottsföreningar som skulle kunna ha nytta av 100.000 kronor i sin verksamhet och man kan nog ordna en alldeles utmärkt utdelningsceremoni för kommunens två idrottsstipendier á 40.000 kr för 50.000 kr. Jag blev nedröstad och reserverade mig ensam.

lördag 12 augusti 2017

Riktiga data istället för Alternative Facts & Fake News

För nästan två veckor sedan, på söndagsmorgonen, rånades bensinmacken vid Gottsunda där jag ibland tankar, tvättar, och lagar min bil. Flera gärningsmän med pistol ska ha övermannat och bakbundit personalen. På sociala media rullar de förutsägbara ironierna kring att “Sverige aldrig varit tryggare” in.

Ett nytt problem som vänner och bekanta pratar om är att man inte längre kan vara säker på vad som är sant. Det är inget högljutt hojtande om konsekvensneutralitet, aktivistiska journalister eller medias demokratiska ansvar, utan bara en försiktig osäkerhet om vad som faktiskt gäller.

Kanske är det som Bodström skrev redan för två år sedan och flera delat de senaste dagarna - våldet ökar inte och de enda som vinner på att debattera den frågan är SD. Men varför blir då listan på “särskilt utsatta områden” allt längre och inkluderar sedan början av sommaren även Gottsunda? Varför skriver polisen då i sin officiella kommunikation om “en helt ny gatubild” och “ökad brottslighet”?

Som fritidspolitiker har jag naturligtvis inte tillgång till mer data än det jag får via media. När jag frågar våra vanligtvis välinformerade tjänstemän berättare de att de inte heller vet. Den typen av data verkar inte finnas tillgängligt. Det gör det svårt att prioritera problem och bemöta oro.

Healdsburg i Sonoma, som är mest känt för sina vinproducenter, har ungefär lika stor befolkning som Gottsunda. På webben kan jag t.ex. att en minderårig påträffades med alkohol på Reed Ct i Headsburg strax efter midnatt måndagen den 17:e juni. Incidenterna är utplacerade på kartan och prydligt klassificerade som “violent”, “property”, eller “quality of life”.

Om jag fick motionera i kommunfullmäktige skulle jag föreslå att en liknande lösning sattes upp för Uppsala så snart som möjligt. (Om det nu är något som man kan motionera i fullmäktige om…) Det skulle ge medborgare och politiker (samt kanske även tjänstemän, poliser, och journalister) en gemensam informationsgrund att diskutera från.

I bästa fall kan vi motverka “fake news”, ryktesspridning, och alarmism med riktiga data; få bättre beslutsunderlag; och få en bättre kommunikation med medborgarna.

Jag tror att transparens är bra. Morgontidningarnas monopol på informationsspridning kommer inte tillbaka.

tisdag 6 juni 2017

Kommunal informationsfilm om Gottsunda

Kommunen har givit en kommunikationsbyrå i uppdrag att göra en dokumentärserie om Gottsunda. (Antagligen var ingen av kommunens 75 egna kommunikatörer tillgängliga.) Filmen finns på youtube och statstelevisionen har givit sin välsignelse genom att lägga ut en trailer.

Jag stötte på inspelningsteamet på nattfotbollen i Gottsunda i april. Kommunens mål är att skapa dialog, stärka Gottsundas identitet, motverka främlingfientlighet och rasism, samt att skapa ett tidsdokument. Under de senaste dagarna har flera personer velat prata om filmen med mig, så nu har jag tittat på den. Jag är osäker på om det var värt besväret eftersom mitt goda nationaldagshumör inte längre är intakt.

Det identitetsskapande tidsdokumentet börjar med fågelperspektiv för att zooma in på en dam med rollator som tycker det är fint i skogen, barn som med olika nivåer av brytning berättar hur bra allt är, och tweens i slöja som dansar ringdans.

Utanför den (åtminstone på bilderna) helt tjejfria ungdomsgården står ett gäng som blivit för gamla för att få komma in och hänger. Medan hans entourage gör gängtecken (ja, Gottsunda ligger väster om ån så “west side" kanske funkar) förklarar ledaren att det inte finns något att göra för den som är över 18 år, och att inget kommer ändras utan de alla kommer att stå kvar ute på gatan om ett par år.

Klipp till en annan kille som förklarar att “dom” borde satsa mer på ungdomarna så att de inte behöver stå ute på gatan och skjuta varandra och sälja hasch. Hans kompis tycker att media svartmålar Gottsunda så att folk tror att “det är kriminaliteten här” trots att man är en enda stor familj där man ser upp till sina arbetslösa farsor och därför “gör svarta pengar”.

En tjej som inte visar ansiktet berättar att det är lite tufft att vara tjej i Gottsunda. En yngre flicka berättar att hon inte går själv till skolan eftersom “det händer så mycket otäcka saker”.

Ett gäng killar från ungdomsgården får åka till Italien och se på fotboll eftersom de delat ut reklam och börjat göra sina läxor.

Det finns ljusglimtar också. En kille som kom hit som 14-åring pratar om vikten av att plugga hårt och att ge tillbaka till samhället. Ledaren på nattfotbollen pratar om att arbeta proaktivt och hjälpa ungdomar att integreras i samhället även när deras föräldrar inte är intresserade.

Jag upplever att den här offentligtfinansierade och statssanktionerade bilden av Gottsunda snarast riskerar förstärka fördomar om Gottsunda. (Youtube föreslår “Laserturken gör comeback!” som nästa klipp.) Men det finns gott om pengar kvar i den kommunala skattkistan - nästa avsnitt kommer i november.

torsdag 25 maj 2017

Inte för pengarna

Som extranummer sjöng Dave Gahan David Bowies Heroes och det var magiskt. Tidigare hade Martin Gore sjungit A Question of Lust och Somebody. Att Friends Arena går back med 200 miljoner per år kändes helt irrelevant.

Drygt 12 timmar senare var det återigen dags för vårt moderatkafé i Gottsunda centrum. Två personer i hyresgästföreningens västar tittade in och hörde sig för. Naturligtvis var även representanter för Rörelsen välkomna. En av dem påpekade att de var helt opolitiska medan den andre bekräftade. De tackade nej till kaffe. Kanske behövde de prata ihop sig med varandra?

Den här gången hade vi tillsammans med västra moderatföreningen bjudit in en talare. Doktor Emelie Värja berättade om sin forskning kring kommunal ekonomi och tillväxt. Hon började med att berätta om hur det offentliga under det senaste halva århundradet blivit en allt större del av den svenska ekonomin, om det offentligas mål att stabilisera, fördela och hantera marknadsmisslyckanden, om Lafferkurvan, och om det kommunala utjämningssystemet och dess effekter.

Jag stötte på hennes forskning för två år sedan när jag letade efter data till en investeringsmodell för arenor för elitidrott. När vi nu bygger ett fotbollstempel till vårt nya allsvenska herrlag - hur mycket extra skattepengar kan vi då vänta oss att få in?

Värjas modell är på ytan enkel. En kommuns skattekraft är proportionell mot befolkningsstorleken gånger genomsnittsinkomsten. Efter att ha justerat för politik, utbildningsnivå och mer undersöker hon om närvaron av ett fotbolls- eller ishockeylag i högsta divisionen ökar en kommuns skattekraft.

“Nej” svarade hon och inväntade med ett nöjt leende, alla invändningar. (Hon hade en förberedd slide med de tio vanligaste.)

  • Nej, extra ölförsäljning till utomsocknes besökare ger inget utslag. Det skulle i så fall öka genomsnittsinkomsten.
  • Nej, ungdomar (och andra) blir inte inspirerade av elitidrottarna på ett sätt som får dem att röra sig mer och ger bättre hälsa. Det skulle i så fall öka medelinkomsten via färre sjukskrivningar.
  • Nej, ungdomar (och andra) blir inte inspirerade av elitidrottarna så att de begår färre brott. Det skulle i så fall öka (den vita) medelinkomsten. (Och på befolkningstillväxten, brottslighet är tydligen en av de saker som starkt minskar folks vilja att flytta till en plats.)
  • Nej, det sätter inte Uppsala på kartan så att fler vill flytta hit - det skulle i så fall synas på befolkningstillväxten.
  • etc, etc

Värjas forskning visar att elitidrott inte ger en kommun tillväxt. Däremot verkar utbyggd barn- och äldreomsorg göra det. (Kanske för att folk får ro att arbeta när de vet att deras familjer har det bra.)

Jag tror inte att man ska söka idrottens (eller kulturens) värde i hur stora extra skatteintäkter de skapar. Den har ett värde i sig själv.

söndag 16 april 2017

Idrott och våld hos Timbro

Förr eller senare var jag väl tvungen att gå på någon av Timbros boklanseringar. Så när Isobel Hadley-Kamptzs bok “Om Sport och våld” skulle presenteras tog jag mig till Scalateatern. I inträdet ingick bok och drinkbiljetter. Liberaler, idrott, våld och alkohol liksom - vad skulle kunna gå fel?

Publiken var ung och slipsfri. Jag var nog den ende i tweed, men en del hade toppluva på sig inomhus vilket antagligen också värmde. Några män, aningen äldre än jag, hade halsduk på sig i baren.

Hadley-Kamptz inleder med att hon “eventuellt inte är att lita på” - hon har “stått ett halvt liv på ståplatsläkare”. Det gör boken mer intressant. Perspektiven “det är bara en lek” och “det måste gå att titta på sport och fortfarande bete sig vuxet och artigt” är för enkla för att skapa en intressant bok.

Exemplen i boken är många. Folk verkar helt enkelt ha ett behov av att delas upp i ett tydligt vi och dem, och i bästa fall hobbyhata lite på ett symboliskt plan.

I bokens mest pretentiösa del jämför Hadley-Kamptz Aristoteles resonemang om att publikens inlevelse i ett drama kan leda till rening och emotionell balans. Det här jämförs med Platon som menar att alla känslor fördunklar och alla utlevelse är av ondo, och med Brecht och vill att dramat ska tvinga publiken till handling.

Viktor Barth-Kron, som var del av panelen, fick till kvällens bästa one-liner när han påpekade att det kanske är bättre att huliganerna engagerar sig i fotboll än i politik.

Personligen har jag svårt för åskådaridrottens kollektivism. Spelare på planen (och deras tränare) har, som Hadley-Kamptz påpekar, sällan någon djupare relation till klubbarna de arbetar för. “Vi” är man alltså bara med andra supportrar. Jag har också svårt att känna hur “vi” har åstadkommit något bra när ett svenskt landslag sportat extra duktigt.

Immun är jag däremot naturligtvis inte. För ett drygt decennium sedan, i Melbourne, blev jag medbjuden på derby i australiensisk fotboll. Försedd med öl, köttpaj och St Kilda-halsduk såg jag tillsammans med 46000 andra hur vi efter en jämn inledning krossade Geelong. På raden bakom mig skrek en dam i 60-årsåldern och hennes mamma “Kill ‘em!” med stor inlevelse. Att jag kom från andra sidan jorden verkade ingen bry sig om - jag hade ju rätt halsduk och sjöng med i sångerna.

I Uppsala verkar inte heller övergången från symboliskt till verkligt våld inte vara någon större fara. Vid Sirius hemmapremiär mot IFK Göteborg behövde bara två personer hanteras.

onsdag 12 april 2017

En halv tyst minut i Gottsunda

Overundorna fortsätter oförtrutet. I lördags tittade jag in på nattfotbollen i sporthallen i Gottsunda centrum. Ett 50-tal småkillar stod uppställda på (efter omständigheterna rimligt ordnade) led, fick Siriuströjor och delades in i lag.

En ledare i träningsoverall sa ett par ord om fredagens händelse, bedömde situationen, och deklarerade med tidtagarur i hand en halv tyst minut. En mamma med slöja och barnvagn lämnade av ytterligare en 10-åring, som snabbt fick en tröja och ett lag. Därefter började matcherna.

Spelet var tekniskt och överraskande juste. Det blir hårdare mot slutet förklarade en 28-årig ledare som själv vuxit upp i området. (Tydligen fanns biobiljetter i potten för det vinnande laget.) Han såg det som att han under de senaste åren försökt rädda ett tusental ungdomar och kanske lyckats med 950 av dem. Föräldrarna vill inte integreras, de vill bara sitta hemma och få socialbidrag, förklarade han.

Vi var helt enkelt ganska långt borta från överengagerade föräldrar och tävlingsförbud. Det var faktiskt inga föräldrar alls på plats.

Vid busshållplatsen passerade jag en eventuellt påverkad man som med stirrig blick pratade rakt ut i luften.

Vid treklangen ringde ett larm ihärdigt. Ett gäng småtjejer berättade att det hade börjat ringa när någons mamma skulle byta blöja på lillasyster. Det vuxna var kvar inne och det verkade inte brinna. De undrade om jag hade barn, om terroristen i Stockholm var fångad, vad häktad betyder, och om domare är dumma. De varnade också att både min spis och min rumpa skulle börja brinna om jag åkte hem och lagade mat.

En polisbil lämnade parkeringen samtidigt som jag. De hann till rondellen innan blåljusen gick igång. Jag åkte hem till Sunnersta.