Intresseanmälan enligt utbytesstudentmetoden

Det ramlade in en blankett för ”Intresseanmälan för uppdrag inom kommunal representation i Uppsala kommun 2014-2018 för Moderaterna”. Eventuellt borde jag förstå själv om det här är något som angår någon som står på plats 54 på kommunlistan.

Man kan i alla fall anmäla intresse för någon av 18 nämnder, 12 bolagsstyrelser, eller som nämndeman i tingsrätten. Övriga ledtrådar saknas. Undrar om det är sånt här man lär sig genom att vara med i MUF?

Ok. Jag väljer "utbytesstudentmetoden" - jag ser glad ut, gör mitt bästa, och svarar något som jag tycker verkar rimligt. ”Plan- och bygg” samt ”Idrott- och fritid” låter spännande. Jag antar att det värsta som kan hända är att någon skakar bedrövat på huvudet och raderar mejlet.

Medelålders medelklass (i regn)

Jag börjar så sakteliga förstå vad som, på mitt kandidatsamtal, menades med att jag har ”helt rätt ålder”. Partiet har, om man ska överdriva lite, gott om studenter och pensionärer. De bemannar valstugor, knackar dörrar, packar kuvert, och delar ut information. Folk i min ålder saknas nästan helt. (Om man inte räknar de som har politik som yrke.)

Sådana som jag är fast i både arbetslinjen och fritidslinjen. Nu när det är tänkt att vara valspurt är jag uppbokad med heldagskonferens på jobbet under fredagen, Stockholm halvmaraton på lördagen, och barnfotboll på själva valdagen.

Ett gäng utkommenderade fackliga funktionärer vore nog mer effektivt.

Sveriges Radios OBS beskrev oss idag, i sitt bokslut över kulturen under Reinfeldtepoken, lagom nedlåtande, som:

”... den strävsamma medelklassen, som inte definieras utifrån sina bibliotek utan från sina resultat på milen. Alltså, medelklassen i tights och pulsklockor.”

För ett par veckor sedan stod jag för tredje året i rad som parkeringshjälpreda nere vid Graneberg medan dottern spelade SAIF-cup. Medan jag i regnet intalade mig själv att det inte finns något dåligt väder, utan bara dålig attityd, missade jag ett par matcher. Men jag fick även chansen att prata med spännande människor i bilar. Uppgiften är enkel, den vanliga parkeringen är stängd och det är många barn som rör sig i området, det finns en annan parkering en bit bort, jag ska rekommendera folk att parkera där. Man möter t.ex.:

• De som undrar om skylten som visar att parkeringen ligger längre bort betyder att parkeringen ligger längre bort. Jag misstänker att jag själv skulle kunna hamna i den här kategorin. Man vet ju aldrig.
• De som har ett väldigt viktigt ärende. Med bil. En gång funderade jag på om ärendena faktiskt blev viktigare ju dyrare bilen såg ut.
• De som bara stirrar rakt fram och kör förbi.
• De som parkerar knasigt. Ofta blir de glada när de får tips om hur man undviker böter. Men, jag har aldrig sett några parkeringsvakter på plats, så mest är de nog de boende som skulle bli störda.

Laget är väldigt spännande att följa. De vann inte en match sin första säsong. Jag tror nog inte att de ens gjorde ett enda mål den säsongen. Däremot håller de nästan alltid gott humör. Nya spelare rekryteras fortfarande in. Attityden och stöttandet av varandra är nästan magiskt.

Efter att bara ha förlorat med 2-0 i finalen firade de sin pokal betydligt mer än vinnarna (som antagligen redan hade ett tiotal hemma).

Vi föräldrar försöker heja lagom mycket. Bäst fungerar det här föräldrar från båda lagen står lagom blandade. Men visst märks det ibland att olika lag använder samma språk på olika sätt. Jag antar att det skulle gå att forska på. Kanske har det redan gjorts.

Den medelålders medelklassen borde kanske engagera sig mer i politiken. Det finns många bra saker runt oss som förtjänar att bevaras och vidareutvecklas. Ungdomsfotboll, spår i skogen, laddstationer för pulsklockor, och så.

North of the Heartland

Strax norr om de tidigare sommarstugeområdenas kaotiska charm ligger helt andra valdistrikt. Lukten av mogna äpplen ersätts dåliga dagar av röken från bilbränder. Där det nya arbetarpartiet nyss var uppe och nosade på 50% gör det gamla nu samma sak lite längre norröver.

Massiva satsningar görs i Gottsunda. Det upprustade centrumet är snyggt och känns oftast tryggt. Bostadsrätter ska byggas bland hyresskraporna från miljonprogramsåren. Kanske kommer det på sikt att sluta vara en plats som alltför många flyttar från så snart de kan.

Jag åkte till Gottsunda för att köpa fil, färsk koriander, och ingefära. Direkt innanför dörren mötte jag en (pop up) utställning som jag velat se. Elva konstnärer gestaltar hur Gränby, där jag en gång gick i högstadiet, förändras när miljonprogrammet renoveras. Temat är ”renovräkning” och hyreshöjningar.

En videokonstnär hade gjort film tillsammans med entusiastiska ungdomar. Fotografier visade hur stängsel och tillträde förbjudet-skyltar förvandlade bostäder till byggarbetsplatser. Ett fint originalkök, antagligen tänkt att visa att allt kanske inte hade behövt bytas ut, var också del av utställningen.

Kanske hade utställningen varit ännu mer intressant om den visat på fler perspektiv. Kanske skulle jag ha sett fler perspektiv om jag stannat längre. Pop up utställningen är kvar i två dagar till.

Optimism och framtidstro saknas inte i Gottsunda Centrum. Man vill bli det nya Almedalen och bjuder därför in till debatter, och erbjuder plats för inomhusvalstugor under sista veckan innan valet.

En politiker per parti hade fått presentera sig innan jag kom. Gunnar Hedberg beskrev publikens gensvar som att vi kanske inte riktigt har hemmaplan här. Pavel Gamov från SD var där med sin poliseskort.

Jag småpratade lite med en av killarna i gul väst som jobbade som någon sorts värd för evenemanget. Han ville gärna ställa mig till svars för vad ungdomarna mellan 16 och 22 år ska göra på kvällarna när det inte finns någon ungdomsgård för dem. Jag försökte säga att en 22-åring borde kunna sysselsätta sig själv, men det togs inte emot särskilt bra. Vad som behövdes var tydligen en kommunal inrättning där man kan spela tv-spel och ”chilla”.

(Jag kanske borde skriva en lista? 1: Läs en bok. 2: Skriv en dikt 3: ... )

Tiggarna (I lift my lamp beside the golden door?)

Vårt land är rikt och öppet. Hit kommer de fattiga, de trötta, och de som saknar hopp för att finna det igen. Om vi var mer dramatiskt lagda skulle vi kanske vi kanske låta mer som Emma Lazarus.

Många jag pratar med beskriver de Romska tiggare, som verkar sitta utanför nästan varje affär i hela Sverige, som den största förändring de upplevt. ”I det Sverige jag växte upp i fanns det inga tiggare” är inte en ovanlig problembeskrivning. Jag är nog inte den ende som fått höra någon lova att ”om du får bort tiggarna så röstar jag på dig”.

Tidigt i våras råkade jag börja samtala med Iovana som satt utanför Gottsunda centrum där jag normalt handlar. Konversationen gick så där. Vi hade inte något gemensamt språk. Hon berättade att hon var gravid. Eventuellt på italienska som jag inte kan. Hon skrattade åt att jag frågade om hon var från Italien. (”No, no, Romania.”)

Jag vet naturligtvis inte om hon verkligen heter Iovana, eller om hon faktiskt var gravid.

När jag träffade henne igen några veckor senare berättade hon att hon hade varit hemma i Rumänien och fött barnet. Någon gång under den tidiga sommaren sammanfattade hon uppståndelsen på parkeringen utanför affären med att några hade druckit för mycket och börjat bråka. (Hon himlade med ögonen på det relativt internationella sätt som brukar betyda ”idioter”.) En dag var hon borta. Ersatt av en ändre dam som ropar ”pleeeeese moneeeeeey” till alla som kommer inom fem meter.

I grunden är det hela enkelt. Tiggarna är europeiska medborgare med samma rättigheter som alla andra. Om det är tillåtet för svenskar att tigga så är det det även för rumäner. Förbud är i bästa fall tramsigt – förbjud tiggeri och de plockar upp en trumma och blir gatumusikanter. I sämsta alla tror någon att fattigdom kan lösas med förbud mot tiggeri.

Jag tror att vi måste börja med att inse att ingen vill ha tiggare utanför affärerna. Tiggarna vill inte sitta där. Vi som handlar vill inte ha dem där.

Det här är vad jag tror på:

• Om du vill ge pengar till tiggare är upp till dig. Det hjälper antagligen på kort sikt. Jag vet att många hellre ger frukt, läsk, eller mat. Jag antar att det inte skadar heller.
• Tipsa genast polisen (på 11414) om du ser tecken på människohandel. Alla har rätt till lagens skydd. (Och om du möter någon som är säker på att de sett bevis på människohandel, fråga dem om de tipsade polisen.)
• Organisationer som Uppsala Stadsmission hjälper EU-migranter med tak över huvudet och enkla mål mat. De tar emot gåvor. Naturligtvis är det här också kortsiktigt och löser bara akuta problem.
• Korskyrkan i Uppsala försöker ”starta en butik i samarbete med familjens hemby”. Inte enkelt, men mer långsiktigt.
• Jönköpinings frikyrkor samarbetar för att försöka åstadkomma riktig förändring på plats i Rumänien. Här slår man direkt i klassiska problem som att byborna inte äger marken de bor på. (Känns som problem 1A inom allt hjälparbete – det måste finns åtminstone 10 personer med sin doktorsexamen baserad på en uppsats om fattigdom och landägande.)
• Svenska kyrkan arbetar med Franciskanerorden på plats i Rumänien. En kyrka, en skola, en förskola, en enkel vårdcentral, osv. Långsiktigt och uthålligt.
• EU har ett enormt ansvar att sätta press på Rumänien. Beskriv ett (seriöst) förslag till sanktioner och jag lovar att lyssna.

Romerna är EU-medborgare och välkomna hit. Men, dagens situation är inte hur jag vill att det ska se ut i morgon. Jag hoppas att Iovanas dotter eller son vill komma hit om 20 år, men då för att läsa på universitetet.

Vodkamannen och väsdamen

Mannen med den dramatiska hälsningsfrasen (”Ni har förstört mitt liv”, se tidigare post) stannade kvar och pratade. Då brukar dramat kunna avvecklas. Jag har jobbat i telefonsupport, så dramatiska öppningsfraser är inte helt nytt för mig. ”Det var tråkigt att höra” brukar fungera hyfsat. Folk förtjänar att tas på allvar.

På jobbet har diskussioner ibland börjat med klargöranden som att ”Ni ska veta att alla här hatar er”. Det är väl egentligen ingen drömstart, men man blir ju lite nyfiken på varför. Till slut brukar det bli en affär.

För ett par dagar sedan var vi ute och lagade valaffischer. En vän påpekade på facebook att ingen nog röstar på ett parti för att de sett en bra valaffisch. Jag håller med. Det känns som om mycket av kampanjerna i första hand är reklam för valet och demokratin i allmänhet - förhoppningsvis ökar de intresset och valdeltagandet.

Plötsligt hörde jag ett ljud bakom mig. Där stod en välklädd dam i 50-årsålden. ”Fy Fan! Utförsäkra cancersjuka!” väste hon. Så gav hon mig fingret. Hon höll det lyft medan hon gick längs cykelvägen. Kanske har hon inte tagit ned det ännu.

Kanske kunde det ha blivit en intressant diskussion. Men jag blev väldigt förvånad, och hon verkade väldigt fylld av hat. Jag gick inte efter henne.

Ännu mer bekymrad blir jag när jag (återigen på facebook) ser vänner till vänner förklara att de anser sig ha rätt att rätt att använda våld mot allianspolitiker eftersom t.ex. ändrade regler kring sjukskrivningar och socialbidrag också är våld.

Nu är jag kanske så där naiv igen, men jag tror faktiskt att dialog, ömsesidig respekt, och fria val är vägen framåt.

Nytt val. Samma stuga.

Liksom vid EU-valet fick jag en morgontid (10-12) på lördagen. Precis som vid EU-valet lever vi som vi lär. Jobblinjen gäller och moderaternas stuga öppnar först. Det var vi och polisen på plats.

Det var bra att vi var där i tid eftersom någon frihetsälskande människa hade festat väl hårt under fredagsnatten och tyvärr kräkts utanför vår dörr. Jag blev nyfiken på att gå in till Max och försöka låna städsaker, de verkar ju gilla vår politik, men vi hade egen utrustning runt hörnet.

Bland besökarna fanns:

• Väljare på jakt efter valsedlar.
• Lärare som vill ha material till sina elever.
• Samma pratglada dam som kom förbi vid EU-valet.
• Mannen som öppnade med att säga ”Ni har förstört mitt liv”. Han var 58 år gammal, hade jobbat som svetsare i 35 år, och var nu arbetslös. Han ville ha ett jobb, inte bidrag. Det bra var att han stod kvar. Vi kunde prata om att alla behövs, om att det faktiskt är brist på erfarna svetsare, och om hur man fiskar harr. Han kom från Bollnäs och var erbjuden ett jobb uppe i Jämtland. I en kasse hade han en full och en halvfull kvarting vodka. Jag blev erbjuden en sup när han själv tog sig en.
• Ett gråhårigt par som ville diskutera makroekonomi. Deras huvudteori var att ökat utbud av arbetskraft borde pressa ned lönerna. Efter att ha berättat att ”ja, jag vet vad median är” (och dragit delar av mitt CV) började de tala med mig istället för att förklara för mig. Jag försvarade den svenska modellen och påpekade att reallönerna har ökar för alla grupper samtidigt som fattigdomen halverats sedan 2006. Det var en bitvis intressant diskussion, men jag förstod aldrig riktigt vart vi var på väg.

En hel del vänner kom förbi också. Egentligen tror jag att en grupp glada människor som öppet och respektfullt diskuterar spännande saker skulle kunna vara det bästa sättet att marknadsföra partiet, valet, och demokratin. Men då måste vi ha kaffe att bjuda på.

Vid tolv gick jag ett varv runt stugorna i mina blå partijacka. SD hälsade glatt, piraterna hade fortfarande inte öppnat, och vänstern gav mig onda ögat.

Dörrknackning med App

I söndags eftermiddag, efter att jag hade varit i Morgongåva och tittat på SAIF F03, följde jag med Arne Sandemo och Marta Obminska ut och knackade dörr i Sunnersta.

Knackningen var väldigt odramatiskt. Många var inte hemma, ingen var direkt intresserad av att ställa frågor eller diskutera något ens med en riksdagsledamot. Bemötandet varierade från (mycket) positivt till artigt. Marta tog chansen att vänligt rätta min svenska samtidigt som hon med ett leende påminde mig om att hon är invandrare.

Kanske borde jag ha tagit mer plats och tagit upp någon lokal fråga som bron genom Årike Fyris eller campingens förfall? Jag höll mig i bakgrunden. Mina första 600 flyers är slut, så jag hade inget material att lämna över ändå.

Som media noterat har Moderaterna, liksom socialdemokraterna, en dörrknackningsapp. Lite som en stegräknare, man får en poäng per samtal, och platser för samtalet registreras (ungefär) med hjälp av telefonens lokaliseringstjänst.

Eftersom jag arbetar i informationsbranschen är det lätt att fundera på vilken typ av data som skulle kunna vara ”bra att ha”, vilken typ av analyser man skulle kunna göra, och vilka initiativ ett parti skulle kunna köra baserat på de analyserna. Men, tänker jag sen, den typen av data kanske bäst stannar oinsamlade.

Enligt Sveriges Radio samlar socialdemokraterna även in vilka frågor väljarna tycker är intressanta. Jag förstår intresset, men ser också risken. Löpsedeln ”Här bor de som ifrågasätter tiggarna och invandrarna” ligger nog inom felmarginalen, och planen verkar enligt SR inte helt solklar:

"Vad Socialdemokraterna ska använda alla uppgifter till är i nuläget något oklart."

Moderatappen innehåller även ett uppslagsverk om vad partiet tycker i ett hundratal olika frågor. Exakt i vilket läge uppslagsverket kan och bör användas är jag lite osäker på. Dessutom är texten lite så där ”reklampositiv”. Kanske hade en uppslagsfunktion med ”100 välgrundade fakta du kan ha nytta av i fältet” varit till större nytta.

Om man t.ex. slår upp ”Anhöriginvandring” lär man sig att partiet är för, att anhöriga är en stor del av den totala migrationen till Sverige, och att ett försörjningskrav (som partiet tycker är positivt) infördes 2010.

Om man nu skulle använda den här informationen i någon form av diskussion eller debatt riskerar man att se lite korkad ut om man inte även vet att försörjningskravet tydligen gäller färre än 1% av anhöriginvandrarna. Och då debatterar vi fortfarande inom partiet.